Transparens:era Invisible Children

by erikhammar

Sällan hör man människor tala så mycket om en politisk fråga som varit fallet under de senaste dagarna. Anledningen är att videon Kony 2012 som, enligt den känslovädjande retorikens alla regler, mycket gripande berättat om barnförslavaren och fundamentalisten Joseph Kony. Kony är ledare för LRA, Lord’s Resistance Army, som begår horribla brott i Uganda med omnejd. LRA är en paramilitär organisation som uppstod samtidigt som flertalet likartade efter regimskiftet i Uganda på 80-talet. Till skillnad från de andra har denna motståndsrörelse varit förvånansvärt motståndskraftig och överlevt tills i dag. Joseph Kony har sedan han tog över styret i organisationen omvandlat den till en kristen fundamentalistisk rörelse som syftar till att göra Konys tolkning av de tio budorden till statens fundament.

Videon Kony 2012, som finns att se bl.a. på Youtube, har producerats av organisationen Invisible Children, som enligt egen utsago är en välgörenhetsorganisation. Videon har lett till omfattande försäljning av material till den kampanj organisationen uppmanar till; en kampanj för att göra Joseph Kony till en celebritet á la Usama bin-Laden.

Närmare granskning har belyst att endast 32 procent av organisationens intäkter har gått direkt till projekt på fältet i Uganda. Övrigt äts upp av höga löner till de tre amerikanska filmmakarna, reskostnader och, framför allt, produktionskostnader för organisationens filmer. Något som, förståeligt nog, upprört människor. Dessutom är det icke att förglömma, att den ugandiska regimen är en grym förtryckare av bl.a. homosexuella, och att samma regims åtgärder mot oppositionen ofta tagit sig inhumana uttryck. Därför kan man fråga sig om det amerikansk-ugandiska samarbete som Invisible Children vill stoltsera med att ha framkallat, verkligen är klanderfritt.

Vad finns det då att säga om detta fenomen? Ett par saker, faktiskt. Först och främst råder det ingen tvekan om att världen vore en bättre plats om denne moraliske analfabet med religiösa bevekelsegrunder, Joseph Kony, var död och begraven (som Christopher Hitchens sade vid Jerry Falwells död, ”det är synd att det inte finns ett helvete för honom att hamna i”). På så sätt är Invisible Childrens kampanj och den grandiosa publicitet den fått positiva företeelser. Å andra sidan kan och bör man förargas över att de inte riktigt lever upp till de glorior de så gärna vill pryda sig med. I Sverige krävs det, för att få ett så kallat 90-konto, att minst 75 % av intäkterna går direkt till projekt på fältet (och inte till administration, löner etc.) Jämfört med detta ter sig 32 % inte som givmildheten personifierad. Deras icke-problematiserande av den ugandiska regimen måste också läggas till samma hög av tveksamheter.

Invisible Children, kan man tänka sig, rättfärdigar detta inför sig själva med invändningen att utan filmen hade pengarna som utgör de 32 % inte samlats ihop från första början. Likaledes kan förenklingar, överdrifter och eufemismer om den ugandiska regimen med mera ursäktas då det är vad som krävs (sorgligt nog, kanske de skulle tillägga) för att aktivera gemene Youtube-tittare. Utan förenklad, fint (och dyrt) paketerade, lättförståeliga budskap, ingen aktivitet och fortsatt ostörda bärsärkfasoner från Joseph Kony.

Frågan mynnar alltså ut i till vilken grad stöd till något ondskefullt och en förvrängning, eller i varje fall simplifiering, av fakta, kan rättfärdigas för att stoppa ett avskyvärt monster. Onekligen är Invisible Childrens känslovädjande tekniker – bäst gestaltat av en av grundarnas söta lille grabb, som säger att de onda är ”Star Wars people” – effektiva när det gäller att driva Facebook-horderna från tårar till handling. Det sockersöta, sliskigt godhjärtade vi-tillsammans-tema som genomgår filmen gör mig personligen skeptisk. Men inte alla, uppenbarligen. Nyligen svarade organisationen på kritiken, genom att storordat peka på hur unikt det är att på detta sätt förena människor jorden runt för ett välmenande syfte.

Man ska inte underskatta det positiva som kan komma från detta nya slag av folkrörelser. Till och med en cyniker som jag själv kan se det fantastiska i människors uppslutning runt en humanitär fråga (även om uppslutningen kantas av blåögdhet och tvivelaktigheter). Jag vill heller inte sträcka mig så långt som att säga att en donation till Invisible Children är att förakta, eller ens helt dum. Troligen har sådana donationer en nettopositiv effekt. Men jag uppmanar var och en att medvetandegöra sig själv och andra om vad det egentligen är man skänker pengar till, och vilket utilitaristiskt ställningstagande det är man gör när man stödjer manipulativa marknadsföringsgenier för ett moraliskt gott syfte.  Sålunda startar jag härmed en ny kampanj – ”Transparensize Invisible Children 2012.”

Spread the word, folks.

Erik

Källor:

Foreign Affairs Magazine:

http://www.foreignaffairs.com/articles/136673/mareike-schomerus-tim-allen-and-koen-vlassenroot/obama-takes-on-the-lra

Washington Post Official Blogs:

http://www.washingtonpost.com/blogs/blogpost/post/obama-deploys-combat-forces-to-fight-lords-resistance-army-in-central-africa/2011/10/14/gIQAYB8KkL_blog.html

http://www.washingtonpost.com/blogs/blogpost/post/invisible-childrens-stop-kony-campaign/2012/03/07/gIQA7B31wR_blog.html

Encyclopaedia Britannica:

http://www.britannica.com/EBchecked/topic/1017670/Joseph-Kony

Youtube (Kony 2012-filmen):

http://www.youtube.com/watch?v=Y4MnpzG5Sqc

En intressant resonerande bloggare:

http://hotforeignaffairs.wordpress.com/2012/03/08/why-im-not-supporting-the-kony-2012-campaign/