Transparens:era Invisible Children
by erikhammar
Sällan hör man människor tala så mycket om en politisk fråga som varit fallet under de senaste dagarna. Anledningen är att videon Kony 2012 som, enligt den känslovädjande retorikens alla regler, mycket gripande berättat om barnförslavaren och fundamentalisten Joseph Kony. Kony är ledare för LRA, Lord’s Resistance Army, som begår horribla brott i Uganda med omnejd. LRA är en paramilitär organisation som uppstod samtidigt som flertalet likartade efter regimskiftet i Uganda på 80-talet. Till skillnad från de andra har denna motståndsrörelse varit förvånansvärt motståndskraftig och överlevt tills i dag. Joseph Kony har sedan han tog över styret i organisationen omvandlat den till en kristen fundamentalistisk rörelse som syftar till att göra Konys tolkning av de tio budorden till statens fundament.
Videon Kony 2012, som finns att se bl.a. på Youtube, har producerats av organisationen Invisible Children, som enligt egen utsago är en välgörenhetsorganisation. Videon har lett till omfattande försäljning av material till den kampanj organisationen uppmanar till; en kampanj för att göra Joseph Kony till en celebritet á la Usama bin-Laden.
Närmare granskning har belyst att endast 32 procent av organisationens intäkter har gått direkt till projekt på fältet i Uganda. Övrigt äts upp av höga löner till de tre amerikanska filmmakarna, reskostnader och, framför allt, produktionskostnader för organisationens filmer. Något som, förståeligt nog, upprört människor. Dessutom är det icke att förglömma, att den ugandiska regimen är en grym förtryckare av bl.a. homosexuella, och att samma regims åtgärder mot oppositionen ofta tagit sig inhumana uttryck. Därför kan man fråga sig om det amerikansk-ugandiska samarbete som Invisible Children vill stoltsera med att ha framkallat, verkligen är klanderfritt.
Vad finns det då att säga om detta fenomen? Ett par saker, faktiskt. Först och främst råder det ingen tvekan om att världen vore en bättre plats om denne moraliske analfabet med religiösa bevekelsegrunder, Joseph Kony, var död och begraven (som Christopher Hitchens sade vid Jerry Falwells död, ”det är synd att det inte finns ett helvete för honom att hamna i”). På så sätt är Invisible Childrens kampanj och den grandiosa publicitet den fått positiva företeelser. Å andra sidan kan och bör man förargas över att de inte riktigt lever upp till de glorior de så gärna vill pryda sig med. I Sverige krävs det, för att få ett så kallat 90-konto, att minst 75 % av intäkterna går direkt till projekt på fältet (och inte till administration, löner etc.) Jämfört med detta ter sig 32 % inte som givmildheten personifierad. Deras icke-problematiserande av den ugandiska regimen måste också läggas till samma hög av tveksamheter.
Invisible Children, kan man tänka sig, rättfärdigar detta inför sig själva med invändningen att utan filmen hade pengarna som utgör de 32 % inte samlats ihop från första början. Likaledes kan förenklingar, överdrifter och eufemismer om den ugandiska regimen med mera ursäktas då det är vad som krävs (sorgligt nog, kanske de skulle tillägga) för att aktivera gemene Youtube-tittare. Utan förenklad, fint (och dyrt) paketerade, lättförståeliga budskap, ingen aktivitet och fortsatt ostörda bärsärkfasoner från Joseph Kony.
Frågan mynnar alltså ut i till vilken grad stöd till något ondskefullt och en förvrängning, eller i varje fall simplifiering, av fakta, kan rättfärdigas för att stoppa ett avskyvärt monster. Onekligen är Invisible Childrens känslovädjande tekniker – bäst gestaltat av en av grundarnas söta lille grabb, som säger att de onda är ”Star Wars people” – effektiva när det gäller att driva Facebook-horderna från tårar till handling. Det sockersöta, sliskigt godhjärtade vi-tillsammans-tema som genomgår filmen gör mig personligen skeptisk. Men inte alla, uppenbarligen. Nyligen svarade organisationen på kritiken, genom att storordat peka på hur unikt det är att på detta sätt förena människor jorden runt för ett välmenande syfte.
Man ska inte underskatta det positiva som kan komma från detta nya slag av folkrörelser. Till och med en cyniker som jag själv kan se det fantastiska i människors uppslutning runt en humanitär fråga (även om uppslutningen kantas av blåögdhet och tvivelaktigheter). Jag vill heller inte sträcka mig så långt som att säga att en donation till Invisible Children är att förakta, eller ens helt dum. Troligen har sådana donationer en nettopositiv effekt. Men jag uppmanar var och en att medvetandegöra sig själv och andra om vad det egentligen är man skänker pengar till, och vilket utilitaristiskt ställningstagande det är man gör när man stödjer manipulativa marknadsföringsgenier för ett moraliskt gott syfte. Sålunda startar jag härmed en ny kampanj – ”Transparensize Invisible Children 2012.”
Spread the word, folks.
Erik
Källor:
Foreign Affairs Magazine:
Washington Post Official Blogs:
Encyclopaedia Britannica:
http://www.britannica.com/EBchecked/topic/1017670/Joseph-Kony
Youtube (Kony 2012-filmen):
http://www.youtube.com/watch?v=Y4MnpzG5Sqc
En intressant resonerande bloggare:
http://hotforeignaffairs.wordpress.com/2012/03/08/why-im-not-supporting-the-kony-2012-campaign/
Erik Hammar 
Thanks for the mention 🙂 I also didn’t like how the Invisible Children campaign was really emotional and used the little boy like a marketing tool, but hopefully people can see through it and think for themselves about the issue.
Hey, nice of you to comment! Yes, that really put me off when I saw it, but it is obviously working well with a lot of other people. I guess that should worry us. 🙂
Their goal is to make Kony a household name by putting him on the market. Using small children and especially emotions are two of many common marketing tools. If their goal was marketing Kony they probably did it in the only way they knew how, which would be following the example set by market giants.
It’s sad that emotions are used to market welfare, but what I consider the real problem would be people’s ignorance and selfishness. Emotions seem to be the only way to make an impression in media, because if they can’t make you cry we can’t make you care(Of course, sex is also very effective). If it’s not part of someone’s everyday routine, it’s not interesting. Which is why marketeers have to fix that image of a crying child onto your retin, so it’s all you see and think about at work. Personally I doubt Invisible Children are proud of using that kid, but they should be proud of what they’ve accomplished.
Judging from today’s market situation, I think they did a got job on Kony 2012. I doubt they’re proud of using his kid as a marketing tool, but I guess they realised doing so would engage people. It worked, and Kony2012 paved way for more activist activities!
Sorry for bugging you here on wp Erik. Your posts are too interesting to avoid commenting!
MVH
Stefan
Post Scriptum
These three sites might not be too accurate, but I guess they have a point.
http://www.sitepoint.com/how-to-use-emotional-marketing/
http://bigthink.com/ideas/26358
http://www.aminstitute.com/headline/
Desceibes how cold marketing really is. Right or wrong? It’s a matter of definition, but it’s way too effective.
It’s a very interesting point you are raising. Let me offer my perspective of it.
There are two sides to this. Firstly, it’s definitely advantageous to the proliferation of prosperity, development and freedom of peoples around the world if they are able to make objective and rational decisions and think critically about political issues. On the other hand, emotions will always be a strong stimuli in engaging people and I definitively think the alternative would be worse; imagine a world where cute babies in videos never made people react, and you’ll know what I mean.
Also, blaming the state of things on selfishness and greed seems partly legitimate but hardly constructive. Man is by nature very prone to advancing his and his close ones’ material wealth. A fact as this is, and as impossible it remains to guess what things could have been like were this not the case, this aspect of human nature has been the largest force for good in the history of our species. It is an obviously beneficial evolutionary trait and is one of the core fundamentals in the workings of the market economy.
This, again, doesn’t mean it’s always morally defensible to use emotional triggers to engage people. In themselves, such marketing techniques are neither good, nor bad, but they can, like technology, be used for doing both harm and good.
When it comes to Kony 2012, I perfectly agree with you that it’s likely the producers were very aware of what they were doing putting the little kid in there. I think, as my blog post illustrates, that what they are doing has a net positive effect on the state of things in Uganda, and are indeed quite remarkable, though there is a palpable need for more transparency into the finances of the organisation.
Thanks for an interesting comment!
Snygg artikel! Tankeväckande! Jag kunde personligen inte slita ögonen ifrån detta klipp, och en halv timme gick väldigt snabbt… Detta tyder på hur väl filmen var gjord och hur lätt det är att fånga upp folk med hjälp av känslor, i alla fall mig… Var dock skeptisk i bakhuvudet hela tiden, speciellt när Kony visades upp tillsammans med Hitler och Usama bin Ladin…
De är väldigt skickliga. Jag håller med om att det ringer en varningsklocka när linelser med Hitler och bin-Laden görs. Sådana liknelser ska man alltid vara extra försiktig med. I det här fallet verkar det i och för sig försvarbart, men det är ju inte särskilt givande (förutom just den känslomässiga effekten, då) att göra en sådan förhållandevis irrelevant jämförelse.