Erik Hammar

Tag: Filosofi

Det goda och det rätta i konflikt

The man of mercy comes again
And talks of justice!?

– Javert, med skarp och kraftfull röst, ur Les Miserables

Ovanstående rader är hämtade ur den underbara musikalen Les Miserables, baserad på Victor Hugos mästerverk (på svenska känt som Samhällets olycksbarn). Javert, den hårdföre, rättfärdige, omutbare poliskonstapeln, ständigt lagens lydige tjänare och en oförbätterlig dygdetiker, möter Jean Valjean, den brottsling han jagat i tiotals år, i Paris’ kloaker, och yttrar dessa ord. Valjean, bärande på sin dotters älskade och den livshotat skadade Marius, bönfaller Javert att tillåta honom föra Marius till vård, varefter han lovar inställa sig hos Javert. Javert bespottar först denna bön. Skulle han låta Valjean, under eder om ett nådefullt och gott syfte, undkomma sitt rättmätiga straff? Vad spelar det för roll, även om han skulle tala sanning, att han åberopar sina godhjärtade intentioner? Vad har väl godhet att göra med rättvisan?

Orden har alltid gjort stort intryck på mig. Vad är relationen mellan rättvisa och godhet, eller om man så vill, snällhet? Med vilken rätt trumfar den som ropar på nåd, snällhet, överseende och förståelse rättvisan, eller företräder rättvisan? För Javert är saken klar: rättvisan är absolut, den är hård och drastiskt konsekvent. Det är inte konsekvenserna av bestraffning som räknas, det är det Rättas seger som spelar roll. Valjean ser saken annorlunda. Som ung man stal han en limpa bröd till sin svältande familj, och bestraffades med många år som galärslav. Han söker hela sitt liv möjligheten att börja om, att få en ny chans och att kunna bygga ett nytt, gott liv på nådens grund – men han är ständigt jagad för ett litet brott han begick direkt efter frisläppandet från sina 19 år på galärerna.

Låt oss illustrera avvägningen mellan godhet och rättvisa på annat sätt. Vi föreställer oss två unga bröder med varsin godispåse. Den ene tar tillfället i akt när den andre har uppmärksamheten på annat håll, och stjäl allt sin broders godis. Emellertid upptäcks han av modern, som under påhejande gråt från den förste brodern ger tillbaka det stulna godiset. Så långt, allt gott. Men modern nöjer sig inte, utan tycker att rättvisa ska ha sin gång – för omoraliska handlingar straffas man, och således beslagtar hon allt den andre broderns godis. Låt oss till och med säga att den bestraffade broder visste om innan att detta är det fastslagna straffet för godisstöld.

Vi stannar nu upp och gör en avvägning. Å ena sidan har vi anledning att tro att broder nummer två, tjuven, skulle bli väldigt mycket lyckligare om han fick behålla sitt godis, trots sin orättfärdighet. Vi säger också att den bestulne brodern visserligen vill se sin broder straffas, men det viktigaste för honom är att han själv får tillbaka sitt godis. Och om broder nummer två får tillbaka sitt godis kommer familjens planerade biobesök passera mycket mer smärtfritt och i större positiv känslomässig samklang. Vidare har vi anledning att tro att brodern är uppsliten av händelseutvecklingen och inte är en trolig återfallsbrottsling. Hur göra avvägningen mellan den rättmätiga bestraffningen och dessa positiva konsekvenser av benådning?

Det finns ett antal sätt att försöka lösa denna synbara konflikt. Först och främst kan man hävda att det fastslagna straffet är orättfärdigt. För det andra kan man hävda att straffet finns till för att avskräcka från upprepning av brott, och att det, om det ändå inte verkar troligt att brottslingen återfaller i synd, inte finns någon poäng med bestraffning per se. Mot dessa två argument kan replikeras följande: att straffet i den givna situationen är orättfärdigt motbevisar inte principiellt straffs existensberättigande, och att man aldrig kan veta om en brottsling återfaller, samt att den samlade familemässiga (samhälleliga) inställningen till brott riskerar att förskjutas om inte brott resulterar i tydliga negativa konsekvenser för förrövaren.

Vi står med andra ord inför ett övervägande mellan principfasthetens objektiva eftersträvansvärdhet och pragmatikens konsekvensers eftersträvansvärdhet. Moralfilosofiskt är det i stort den klassiska konflikten mellan utilitarism och dygdetik, som i detta fall tar sig uttryck i motsägelsefulla instinkter i vårt rättsväsende. I det att vi vandrar denna de svåra avvägningarnas väg, är det viktigaste att vi medvetandegörs om vilka principer, idéer och moralfilosofiska argument som underligger de båda förhållningssätten, emedan det är dessa fundamentala idéer som mäktar påminna oss om vad det är för samhälle vi vill skapa. En medvetenhet om de för diskussionen bärande idéerna är det enda starka skyddet mot att debatten kidnappas av ondsinta och förtryckande krafter. Om man glömt var man började och vart man är på väg är det lätt att gå vilse.

Javert lät sig i slutändan övervinnas av Valjeans böner, och lät honom gå. Senare, härjad av den inre konflikt som uppstod då hans övertygelse om den hårda rättvisans överlägsenhet omkullkastas av det obergripliga i Valjeans godhet, som svårast att greppa i och med det faktum att Valjean har räddat Javerts liv, och därigenom möjliggjort Javerts fortsatta jakt på honom, vandrar Javert längs Seine, och drivs av sin kapsejsade övertygelse att dränka sig. Hans sista ord skälver av kollisionen mellan hans bejakande av människans rättskänsla och hans upptäckt av människans godhet:

And must I now begin to doubt,
Who never doubted all these years?
My heart is stone and still it trembles
The world I have known is lost in shadow.
Is he from heaven or from hell?
And does he know
That granting me my life today
This man has killed me even so?

I am reaching, but I fall
And the stars are black and cold
As I stare into the void
Of a world that cannot hold
I’ll escape now from the world
From the world of Jean Valjean.
There is nowhere I can turn
There is no way to go on….

Erik

Initierar inträde i bloggosfären

Jag tänkte börja mitt första inlägg med en kort tanke om människans existentiella maktöshet. Det torde vara en lagom anspråkslös scriptus primus.

Idag var jag på ett antikvariat på Kristinelundsgatan i Göteborg. Efter 40 minuters vilset strövande bland de förföriska pergamentodörerna hittade jag en liten skrift av Sören Kierkegaard, en utmärkt författare för var och en som vill a) se intellektuell ut på spårvagnen b) skaffa sig en existentialistisk-filosofisk ursäkt för att omfamna kristendomen. I början av detta lilla urval av Kierkegaards skrifter säger han att han “känner [sig] som en schackpjäs när motspelaren påpekar: den pjäsen kan inte flyttas.”

Vem kan inte understundom uppleva denna känsla? Och finns det någon värre? Jag svarar nekande. Det enda som är mer mångfacetterat än människans förmåga är hennes maktlöshet: på så många olika sätt kan vi påminnas om vår viljas brist på hörsammande. Ta bara livet an sich. I sina aforismer skriver Arthur Schopenhauer, tidernas mest inspirerande cyniker, att vårt liv blir värre och värre dag för dag, tills det allra värsta anländer. Tala om en återvändsgrändens maktlöshet.

Men om Schopenhauer har rätt i det han säger kan man nog se det snarare som en källa till optimism än begråtenhet och förtvivlan och vemod. Om livet verkligen är värdelöst och blir värre, och det inte finns något vi kan göra åt det, och om dödens oupptäckta rike dessutom trumfar allt existensens onda – då kan vi nog lika gärna agera som mannen som föll från ett höghus och insåg att han intet kunde göra: njuta av utsikten.

Med denna korta odyssé ut i filosofins farvatten avslutar jag för den här gången.

Erik