Erik Hammar

Jag tänkte börja mitt första inlägg med en kort tanke om människans existentiella maktöshet. Det torde vara en lagom anspråkslös scriptus primus.

Idag var jag på ett antikvariat på Kristinelundsgatan i Göteborg. Efter 40 minuters vilset strövande bland de förföriska pergamentodörerna hittade jag en liten skrift av Sören Kierkegaard, en utmärkt författare för var och en som vill a) se intellektuell ut på spårvagnen b) skaffa sig en existentialistisk-filosofisk ursäkt för att omfamna kristendomen. I början av detta lilla urval av Kierkegaards skrifter säger han att han “känner [sig] som en schackpjäs när motspelaren påpekar: den pjäsen kan inte flyttas.”

Vem kan inte understundom uppleva denna känsla? Och finns det någon värre? Jag svarar nekande. Det enda som är mer mångfacetterat än människans förmåga är hennes maktlöshet: på så många olika sätt kan vi påminnas om vår viljas brist på hörsammande. Ta bara livet an sich. I sina aforismer skriver Arthur Schopenhauer, tidernas mest inspirerande cyniker, att vårt liv blir värre och värre dag för dag, tills det allra värsta anländer. Tala om en återvändsgrändens maktlöshet.

Men om Schopenhauer har rätt i det han säger kan man nog se det snarare som en källa till optimism än begråtenhet och förtvivlan och vemod. Om livet verkligen är värdelöst och blir värre, och det inte finns något vi kan göra åt det, och om dödens oupptäckta rike dessutom trumfar allt existensens onda – då kan vi nog lika gärna agera som mannen som föll från ett höghus och insåg att han intet kunde göra: njuta av utsikten.

Med denna korta odyssé ut i filosofins farvatten avslutar jag för den här gången.

Erik