Erik Hammar

March 5, 2012

Magvändande SDU-förslag

Det finns dåliga, löjliga, skrattretande, irriterande och majestätiskt idiotiska politiska förslag. Och så finns det politiska förslag som får magen att vända sig, smilmusklerna att tappa all kraft och kårarna att kallna. I den senare kategorin hör Sverigedemokratisk ungdoms (SDU) senaste förslag hemma.

I korthet har SDU sökt pengar från Migrationsverket för att kunna vallfärda hemmen hos invandrade personer som de senaste åren varit nolltaxerade (personer som inte behövt betala någon skatt). För ändamålet planerar de att skapa ett register, med hjälp av offentliga uppgifter, över vilka dessa personer är. 10 000 hushåll ska besökas, ingen rast och ingen ro.

Ett parti i Sveriges riksdag vill upprätta ett register över utlandsfödda människor som de ska gå hem till och be åka hem. Läs det igen och låt det sjunka in. För det är vad detta innebär. Visst, SDU skulle snarare formulera det som att man informerar, hjälper, berättar och uppmuntrar än ber att åka hem. Men om jag hade flyttat till ett land hudratals mil bort, och sedan besöktes av medlemmar i ett nationalistiskt, konservativt parti med nazistiska rötter som vill stoppa människor från att göra just vad jag har gjort, och om dessa berättade om hur suveränt det är att åka hem, så hade jag dristat mig tolka det som en illa dold uppmaning att dra åt helvete. Lite som om någon på en fest skulle spendera tjugo minuter på att förklara alla fördelar med att jag åkte hem till min fina, trevliga lägenhet, med någon av de bekväma bussar som går, och för att inte tala om fördelarna i morgon bitti om jag kommer i säng tidigt! En person som dessutom aldrig visat den minsta omsorg om min person förut, och som egentligen inte ville att jag skulle kommit till festen i första taget!

SDU:s drag är smart, eftersom de lätt kan försvara sig med att information och kunskap aldrig är dåligt. Vadå, vi berättar ju bara? Gratis material dessutom! Vad man måste göra är att inte stanna där utan tänka ett steg till. Tänka ett steg till och fråga varför?

Varför gör SDU detta? Drager de en sådan försorg om alla stackars invandrade svenskar som inte vet hur man tar sig hem, inte vet hur lätt det är, att de vill avsätta kampanjtid åt att berätta detta? Det kan knappast jämställas med en chansning på Sverige-slår-Brasilien-i-fotboll-nivå att säga att det inte är sina kärnväljargrupper man besöker. Vad SDU än vill få ut av detta drag, inte är det röster från dem de ska besöka.

Nej, SDU har en annan, mera sinister agenda. Förslaget är ett utförligt försök att fördjupa vi-och-dem-känslan som SD redan delvis lyckats etablera, att förstärka känslan av att vi är ett land med två folk, och att det inte är så enkelt som att båda typerna hör hemma här. Och det ska vänliga töser och gossar från samhällsbärarna i SDU nu tåga runt och förtälja, bakom en halvsofistikerad skenursäkt. Rysningar, någon? Att man väljer nolltaxerade individer gör saker och ting extra tydliga. Är man nolltaxerad så betalar man inte skatt. Då går man på bidrag och då ska man inte finnas här. Och då ska man ut! (Trots att DN nämner att långt i från alla med nolltaxering är arbetslösa – många studerar eller driver eget företag.) På Bebelsplatz-torget i Berlin finns ett berömt citat av Heinrich Heine ingraverat: “Men det var bara början. Varhelst man bränner böcker kommer man senare att bränna människor.” Varhelst man börjar registrera människor för att be dem åka hem, kommer man senare registrera dem för att se till att man lyckats köra ut dem alla?

Jag är ofta skeptisk mot hätsk vänsterretorik om kapitalist-imperialisterna och deras Breivik-sympatier. Aftonbladet m.fl. gör gång efter annan sitt bästa för att kväva debatt, smutskasta konstruktiva förslag och klistra epitet som främlingsfientlig och islamofob alltför frikostigt. SD har identifierat ett uppenbart problem: det utanförskap som många invandrade svenskar lider. Men SD har också identifierat en lösning som kan liknas vid att skrota alla tåg för att de inte alltid går i tid. Där har Aftonbladet rätt.

SDU:s senaste förslag får mig som liberal att reflexmässigt känna avsky. Inte för att jag ogillar människor som delar ut flyers. Inte för att jag ogillar att människor ges kunskap om vilket stöd svenska myndigheter kan ge den som vill flytta till ett land man härstammar i från. Utan för att jag tycker att den uppsåtliga divisionsretorik, de insinuationer om parasiterande invandrare och den skenhelighet som det rasistiska SDU begagnar sig av osar av vedervärdighet och bör bekämpas.

Bekämpas, nota bene, med demokratiska medel, för det är det enda rättfärdiga och möjliga sättet. I tider som dessa är liberala värderingar och försvarandet av dem viktigare än någonsin. Det finns en väg mellan å ena sidan fördomsdrypande populistisk nationalism och å andra sidan värderelativism och Breivik-skriande vänsterledarsidor. Liberala värden, med individuella fri- och rättigheter i centrum, är vad som byggt de friaste och tryggaste samhällena i mänsklighetens historia. Låt oss vandra den väg dessa värden stakar ut.

Erik

6 Comments
March 3, 2012

Diktatur, åtrå och balansgång

I skrivande stund har 7500 människor dött i Syriens oroligheter, enligt FN.

Kan man förstå diktaturen?

Kan man förstå hur en man kan tycka sig ha en oförytterlig rätt att krossa invånarna? Att med kallhamrat, berått mod mörda, slakta och tortera människor, att låsa fast folket i ekonomisk retardation och att massakrera varje anspråk på frihet?

Troligen inte. Poesin må försöka. Hos W.H. Auden hittar man ett par rader, skrivna i de första stråken av andra världskriget:

Intellectual disgrace
Stares from every human face,
And the seas of pity lie
Locked and frozen in each eye.

Diktaturens största brott är ofta att den gör hederliga människor till skurkar. Sovjetunionens mest grymma sida var inte dess tortyrkammare, dess vämjeliga ledare eller dess surrealistiska hemliga polis, utan misstron mellan människor. En angivarkultur där bröder angav bröder, makar makor, barn föräldrar. Ett land där ett barns ord kan försätta fader eller moder i en källarhåla har sjunkit ner i de mörkaste hålorna mänsklig samlevnad kan nå. Ansikten på gatan, ögonen hos ens familj och tankarna i ens huvud genomsyras av tyst panik, sorg, vanära. Diktaturen förändrar människor. Den kan omforma dem, förstöra dem, förfalska dem.

Besynnerligt det måhända kan tyckas, förnimmer jag när jag skriver dessa ord minnet av en skildring av en annan övermakt:

”[H]är ser du, käre bror, är det någonting som du inte förstår. När en man förälskar sig i en vacker kvinna, i en kvinnokropp, eller kanske bara i en viss del av kvinnokroppen (en vällusting förstår vad jag menar) kan han för hennes skull överge sina egna barn, Ryssland och fosterlandet; en hederlig man förvandlas till en tjuv, en mild och saktmodig man tar till kniven, är han trogen blir han otrogen.” – Dimitrij till Alosja, i Bröderna Karamazov

Liknelsen mellan kärlekens rus och den mentala förskjutning som orsakas av benhård despotism, är frapperande. Vad för slutsats kan man härav dra? Jag tror att bägge återfinns i de mänskliga förmågornas innersta krets. Förmågan att vilja härska och dominera, och förmågan att kunna åtrå. Den första full av ondska. Den andra full av godhet? Det är inte lika självklart. I alla fall den blinda, drogande, rusiga kärleken är snarare en drivkraft än ett mål, snarare urskiljningslös än god. Dess dån genomljuder det mänskliga väsendets varje cell och har makt att få varenda enskild tanke i vårt huvud att kräla i stoftet för sin oerhörda domsmakt. ”Vad som görs av kärlek är bortom gott och ont.” Så långt kan man sträcka sig till att hålla med Nietzsche. Men Nietzsche gick längre, var mer konsekvent. Vad som är gjort av viljan som finns i människans innersta är alltid bortom gott och ont. Övermänniskan, ”som en blixt ur en klar himmel”, bejakar livsviljan, erkänner kärlekens liksom härskandets exkludering från varje moralisk kompass. Och ungefär där vill jag inte vara lika konsekvent som Nietzsche längre. Nåväl, jag svävar bort.

Tänk att leva i ett samhälle där varje ögonpar du möter kan vara din frihets förintelse, din trohets svek, ditt livs ände. De skickligaste diktaturerna använder medborgarnas rädsla och räddhågsenhet för att skapa ondska som kan verka i statens tjänst. I skräckens dalar förlorar människan kontrollen över sig själv. Det problematiska är att staten i mångt och mycket finns till för att frigöra människan från de kval och de våndor som naturtillståndet bär med sig. Att frigöra människan från det som gör henne ofri, utan att i processen ålägga henne ännu värre bojor, av annat slag. Frigöra utan att förtrycka. Denna balansgång är civilisationens, tillika mitt eget politiska engagemangs, gissel. Världens viktigaste idé; ”Life, Liberty and the pursuit of Happiness.–That to secure these rights, Governments are instituted among Men” – ja visst! Men svårigheten att säga stopp, att dra gränsen för statens uppgifter! Elden värmer, men eldsvådan är alltid nära. Glöm aldrig vad Rousseau sade:

Man lever lugnt även i fängelsehålorna.

Erik

Leave a comment
February 23, 2012

…och dikten öppnar sinneporten

Jag sitter just nu och ser ut genom Stadsbibliotekets fönster, ner på gatorna där människor går förbi, bilar som passerar, bussar som en efter en masar sig gatan upp förbi Stadsteatern. En skör ögonblicksbild ur en tickande stad. Världen rör sig men står ändå still och jag förnimmer mina tankar med en osedvanlig klarhet.

Det inre tankelivet. Flödet. Det finns en underbar dikt av den engelske skalden Robert Frost:

Stopping by Woods on a Snowy Evening

Whose woods these are I think I know.
His house is in the village, though;
He will not see me stopping here
To watch his woods fill up with snow.

My little horse must think it queer
To stop without a farmhouse near
Between the woods and frozen lake
The darkest evening of the year.

He gives his harness bells a shake
To ask if there is some mistake.
The only other sounds the sweep
Of easy wind and downy flake.

The woods are lovely, dark, and deep,
But I have promises to keep,
And miles to go before I sleep,
And miles to go before I sleep.

Det jag tycker att Frost fångar är just individens medvetande relativt till det som omgärdar det. Den ständiga rörelsen i våra sinnen, våra tankars fortsatta exercis oavhängigt förändringar i vår världsliga rutt. Frost ger oss ett fragment ur en resa, ett par sekunder när förflyttningen får stå tillbaka för ryttarens introspektion, in i vilken vi i poesins namn får inblick. Den kalla, snöfyllda kvällningen blir en frusen bild – de djupa mörka skogarna, den tunga snön, den oförstående men fullständigt lugna och viljelösa men frustande och icke kraftlösa hästen, det omotiverade stoppet – en frusen bild i vilken det varma flödet, lättheten och rörelsen i resenärens inre framstår desto mer levande och desto mer livfulla. Distinktionen mellan omvärldens skiftningar och de mentala skeendena accentueras slutligen definitivt i sista strofen: ”But I have promises to keep,/And miles to go before I sleep”. Här ser vi, i kontrast till de för ögat ogenomträngliga och oåtkomliga skogar som omgärdar huvudpersonen, rätt in i hans/hennes medvetandes beskogning, med en skärpa och penetration som känns artificiell och orealistiskt djuplodande.

Det är denna känsla av overkligt långtgående insyn i vad som är huvudpersonens kontemplation runt löften och framtidsplaner som kontrasten mellan den mörka, kalla, pausade bakgrunden och den som av en blixt upplysta tankeverksamheten förmår skapa. Det som är intressant är att det som kan frammana denna insyn är just dikten i sig. Som vore han beväpnad med en själslig licentia poetica leder Frost oss med hjälp av sin diktning in i denna individ, och låter oss ta del av ett moments studie i mänsklighet; en episod som är endast en av så många andra, i sina naturer identiska, och alla med lika stor komplexitet, och som i lika stor utsträckning framstår som unika.

Erik

Leave a comment
February 17, 2012

Anständighetens polemikgång

I dagarna avslutade jag Christopher Hitchens memoarer, Hitch-22: A Memoir. Med undantag för ett par långdragna kapitel som behandlar hans vänskap med för mig okända individer (som så ofta finns felet inte hos boken utan läsaren) är den ett värdigt avslut på en lång och alldeles för abrupt avslutad karriär. Vilket inte vill säga lite.

Hitchens har gjort sig känd bland annat för sin konsekventa och svidande kritik av religiöst bigotteri varhelst det må uppträda, och bokens sista sida ger eko av just denna hans starkaste av övertygelser. På ämnet religiös-fundamentalistisk, blind säkerhet, ett ämne som idag, med religionen sedan ett tag på oroväckande global frammarsch är mycket aktuellt, yttrar han följande pregnanta meningar:

To have spent so long learning so relatively little, and then to be menaced in every aspect of my life by people who already know everything, and who have all the information they need…More depressing still, to see that in the face of this vicious assault so many of the best lack all conviction, hesitating to defend the society that makes their existence possible, while the worst are full to the brim and boiling over with murderous exaltation. (Christopher Hitchens, Hitch-22: A Memoir).

I går var jag på en Amnestyföreläsning arrangerad av mitt kära Liberala ungdomsförbundet. Temat var mödradödlighet, och vi tittade på ett antal länder där stenhårda abortlagar, lagligt och socialt fördömande av preventivmedel samt dålig tillgång till tillräckligt billig sjukvård ihop bringar horribla dödstal bland gravida kvinnor. I varenda fall vi skärskådade var religiösa föreställningar en av byggstenarna i de murar av död som omringar så många havande kvinnor världen över. Ett av dem var Nicaragua, där en ohelig allians mellan katolska kyrkan och president Bolaños resulterat i ett absolut förbud mot aborter (totalt sex länder världen över har sådan lagstiftning – bland andra Vatikanstaten), med fruktansvärda resultat som följd – kvinnor begår illegala aborter och hamnar i fängelse, eller dör i sviterna av dem. Barn föds som resultat av våldtäkter, och om du gissar att de inte föds in i ett ultimat lattepappahem á la Stockholms innerstad, då använder du antagligen ditt huvud. Kvinnor som blivit gravida kan inte genom en diskret abort undfly den sociala exkludering som annars är följden av “orätt” sexuellt umgänge (som de i första läget inte hade något att säga till om). Allt detta inte bara under den katolska kyrkans tystnad, utan under dess hejarop.

Jag lyfter detta exempel som ett sandkorn ur religionens onda verkningars öken. Att rada exempel är onödigt. Låt mig istället kvickt bemöta det standardiserade kvackandet att anstötliga företeelser likt ovanstående inte har med religionen per se att göra utan att de är resultat av någon typ av strukturell och/eller social problematik. Visst, så är ofta fallet. Men man måste besitta en alldeles besinningslöst dålig urskiljningsförmåga om man inte förmår att se hur centrala själva trossatserna som sådana är i spridandet av människodegraderande och lidandespridande dogmer på allsköns områden. De biskopar som prisar abortlagarna i Nicaragua är, får man anta, mer välbärgade än vår gemene nicaraguan. För att inte tala om herr Ratzinger, som inte bara benådats med kontroll över palats, konstskatter, kyrkor, land och pengar, utan också med ett arbete och livsföring där han har gott om tid för kontemplation. Han lever inte i någon stridszon. Han har mat på bordet, så att säga. Inte är hans förpestade, antiliberala åsikter ett resultat av ekonomiskt armod eller brist på möjlighet till självförverkligande?

Morfei armar drager mig bort från fortsatt polemik, i alla fall för stunden. Man skulle kunna fortsätta, med risken är att man finner sig själv insparkande öppna dörrar. Men ibland måste i alla fall ett par dörrar sparkas in: ju längre man väntar och ju starkare man tror att en dörr egentligen är öppen, desto större chock den dag då man ska ta sig ut och upptäcker att någon varit framme och låst den. Så i denna värld av så många extremtroende som försöker låsa så många dörrar för individer i den allmänmänskliga strävan efter frihet och lycka som är deras, får vi aldrig darra på manschetten när det gäller att förkasta idéyttringarna hos dem som är fullständigt säkra. Annars finner vi oss kanske snart i en virvelvind av förfall, i känslostämning likt den som WB Yeats beskrev i sin dikt döpt, ironiskt nog, “The Second Coming”, som Hitchens, i stycket citerat inledningsvis, alluderar till:

Turning and turning in the widening gyre
The falcon cannot hear the falconer;
Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world,
The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
The ceremony of innocence is drowned;
The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity.

Erik

Leave a comment
February 12, 2012

Det goda och det rätta i konflikt

The man of mercy comes again
And talks of justice!?

– Javert, med skarp och kraftfull röst, ur Les Miserables

Ovanstående rader är hämtade ur den underbara musikalen Les Miserables, baserad på Victor Hugos mästerverk (på svenska känt som Samhällets olycksbarn). Javert, den hårdföre, rättfärdige, omutbare poliskonstapeln, ständigt lagens lydige tjänare och en oförbätterlig dygdetiker, möter Jean Valjean, den brottsling han jagat i tiotals år, i Paris’ kloaker, och yttrar dessa ord. Valjean, bärande på sin dotters älskade och den livshotat skadade Marius, bönfaller Javert att tillåta honom föra Marius till vård, varefter han lovar inställa sig hos Javert. Javert bespottar först denna bön. Skulle han låta Valjean, under eder om ett nådefullt och gott syfte, undkomma sitt rättmätiga straff? Vad spelar det för roll, även om han skulle tala sanning, att han åberopar sina godhjärtade intentioner? Vad har väl godhet att göra med rättvisan?

Orden har alltid gjort stort intryck på mig. Vad är relationen mellan rättvisa och godhet, eller om man så vill, snällhet? Med vilken rätt trumfar den som ropar på nåd, snällhet, överseende och förståelse rättvisan, eller företräder rättvisan? För Javert är saken klar: rättvisan är absolut, den är hård och drastiskt konsekvent. Det är inte konsekvenserna av bestraffning som räknas, det är det Rättas seger som spelar roll. Valjean ser saken annorlunda. Som ung man stal han en limpa bröd till sin svältande familj, och bestraffades med många år som galärslav. Han söker hela sitt liv möjligheten att börja om, att få en ny chans och att kunna bygga ett nytt, gott liv på nådens grund – men han är ständigt jagad för ett litet brott han begick direkt efter frisläppandet från sina 19 år på galärerna.

Låt oss illustrera avvägningen mellan godhet och rättvisa på annat sätt. Vi föreställer oss två unga bröder med varsin godispåse. Den ene tar tillfället i akt när den andre har uppmärksamheten på annat håll, och stjäl allt sin broders godis. Emellertid upptäcks han av modern, som under påhejande gråt från den förste brodern ger tillbaka det stulna godiset. Så långt, allt gott. Men modern nöjer sig inte, utan tycker att rättvisa ska ha sin gång – för omoraliska handlingar straffas man, och således beslagtar hon allt den andre broderns godis. Låt oss till och med säga att den bestraffade broder visste om innan att detta är det fastslagna straffet för godisstöld.

Vi stannar nu upp och gör en avvägning. Å ena sidan har vi anledning att tro att broder nummer två, tjuven, skulle bli väldigt mycket lyckligare om han fick behålla sitt godis, trots sin orättfärdighet. Vi säger också att den bestulne brodern visserligen vill se sin broder straffas, men det viktigaste för honom är att han själv får tillbaka sitt godis. Och om broder nummer två får tillbaka sitt godis kommer familjens planerade biobesök passera mycket mer smärtfritt och i större positiv känslomässig samklang. Vidare har vi anledning att tro att brodern är uppsliten av händelseutvecklingen och inte är en trolig återfallsbrottsling. Hur göra avvägningen mellan den rättmätiga bestraffningen och dessa positiva konsekvenser av benådning?

Det finns ett antal sätt att försöka lösa denna synbara konflikt. Först och främst kan man hävda att det fastslagna straffet är orättfärdigt. För det andra kan man hävda att straffet finns till för att avskräcka från upprepning av brott, och att det, om det ändå inte verkar troligt att brottslingen återfaller i synd, inte finns någon poäng med bestraffning per se. Mot dessa två argument kan replikeras följande: att straffet i den givna situationen är orättfärdigt motbevisar inte principiellt straffs existensberättigande, och att man aldrig kan veta om en brottsling återfaller, samt att den samlade familemässiga (samhälleliga) inställningen till brott riskerar att förskjutas om inte brott resulterar i tydliga negativa konsekvenser för förrövaren.

Vi står med andra ord inför ett övervägande mellan principfasthetens objektiva eftersträvansvärdhet och pragmatikens konsekvensers eftersträvansvärdhet. Moralfilosofiskt är det i stort den klassiska konflikten mellan utilitarism och dygdetik, som i detta fall tar sig uttryck i motsägelsefulla instinkter i vårt rättsväsende. I det att vi vandrar denna de svåra avvägningarnas väg, är det viktigaste att vi medvetandegörs om vilka principer, idéer och moralfilosofiska argument som underligger de båda förhållningssätten, emedan det är dessa fundamentala idéer som mäktar påminna oss om vad det är för samhälle vi vill skapa. En medvetenhet om de för diskussionen bärande idéerna är det enda starka skyddet mot att debatten kidnappas av ondsinta och förtryckande krafter. Om man glömt var man började och vart man är på väg är det lätt att gå vilse.

Javert lät sig i slutändan övervinnas av Valjeans böner, och lät honom gå. Senare, härjad av den inre konflikt som uppstod då hans övertygelse om den hårda rättvisans överlägsenhet omkullkastas av det obergripliga i Valjeans godhet, som svårast att greppa i och med det faktum att Valjean har räddat Javerts liv, och därigenom möjliggjort Javerts fortsatta jakt på honom, vandrar Javert längs Seine, och drivs av sin kapsejsade övertygelse att dränka sig. Hans sista ord skälver av kollisionen mellan hans bejakande av människans rättskänsla och hans upptäckt av människans godhet:

And must I now begin to doubt,
Who never doubted all these years?
My heart is stone and still it trembles
The world I have known is lost in shadow.
Is he from heaven or from hell?
And does he know
That granting me my life today
This man has killed me even so?

I am reaching, but I fall
And the stars are black and cold
As I stare into the void
Of a world that cannot hold
I’ll escape now from the world
From the world of Jean Valjean.
There is nowhere I can turn
There is no way to go on….

Erik

5 Comments
February 8, 2012

Gäst hos verkligheten

I avsaknad av riktiga juholtare att slå ner på hos allianspartierna slog facebookvänstern nu i dagarna på stort när herr Reinfeldt i sin tur slog på stort och faktiskt uttalade sig om något. Reinfeldt sade att vi i framtiden får vara öppna för att höja pensionsåldern till 75 år. Snart svämmade Facebook och Twitter över av ilska, slagordsplakat och raljerande bilder av varierande kreativitet (i botten beskrivningar av Reinfeldt som en modern Caligula, i toppen frågan om det möjligen var så att Schlingmann gått i pension). Aftonbladets Åsa Linderborg skrädde inte orden: ”Att jobba till man är 75 är inget liv. Det är slaveri.” (Aftonbladets webb 2/7).

En stilla undran är om Åsa Linderborg och hennes medkombattanter bara tar tillfället i akt att, när Reinfeldt säger något som få reflekterat över och som måhända låter oroväckande när man hör det första gången, dra floskelslagträet och försöka sno så många väljare som möjligt med skrämseltexter om slaveri. Eller om det är så att Åsa Linderborg faktiskt tycker att det är slaveri att erbjudas en inkomst av en viss magnitud om man slutar arbeta vid en viss ålder och en inkomst av mindre ansenlig magnitud om man slutar tidigare. Kanske borde Åsa Linderborg ägna mindre tid åt att omdefiniera ord och mer tid åt att titta på siffror. Vid folkpensionens införande 1913 var medellivslängden 57 år, pensionsåldern 65. Idag är medellivslängden 80 och stigande. Samtidigt är äldre en demografiskt stor och växande grupp och den vårdteknik som finns tillgänglig idag är den mest avancerade (och därför dyraste) någonsin. You do the maths, fru Linderborg, och försök att se konsekvenserna.

Man kan tycka att slaveri är ett hårt ord – vilket det är – men jag vill påstå att Åsa Linderborg m.fl. skulle ströva ännu djupare in i SAOL:s arsenal av invektiv och okvädningsord om Reinfeldt om ett par år berättade om sänkta pensioner. Eller om fler avgifter i äldrevården. Eller om Sveriges katastrofala skuldsättning. I Grekland, som har sett den här framtiden, har hårda ord följts av hårda gatstenar.

Den vänsterorienterade läsaren tänker nog här, om man greppat vad jag hittills sagt, att inget av det där behöver hända om vi bara höjer skatterna. För inte föreställer sig vänstern att vi kan trolla fram pengar – nej, nej, pengar måste man ta från medborgarna, det vet väl vem som helst! Jag uppmanar alla som rör sig i dessa tankemarker att fundera över vad en ökad beskattning på arbete, utbildning, kompetens och kapital skulle resultera i för Sverige, på den globaliserade och extremt konkurrensutsatta världsmarknaden.

Låt oss inte gå den verklighetsfrånvändhetens väg som andra länder gått, utan istället säga med Lord Tennyson;

…Come, my friends,
’Tis not too late to seek a newer world.

De länder som inser behovet av reformer och som tar sig an sina nya problem ärligt – de kommer att vara vinnarna. Sveriges vänster skulle göra sig själva och svenska folket en stor tjänst om de insåg att det i det här fallet inte är Reinfeldt de är arga på utan verkligheten. Det kan förstås störa vissa att verkligheten har mage att framträda i en annan skepnad än den Aftonbladets kulturchef finner passande, men den, som Shakespeare skrev om himlen, ”för [vår] smärtas skri är sluten” (övers. Nyblom, 1871). Om svenska folket vägrar inse detta, så mycket värre för svenska folket.

Erik

 

 

————–

PS: För att spara tid åt den som vill använda det klassiska greppet att räkna hur många gånger en skribent nämner sin meningsmotståndare, för att därigenom misskreditera skribenten som en manibesatt dåre, kan jag säga att jag i denna text nämner Åsa Linderborg sex gånger (sju om man vill räkna med ”fru Linderborg”). [Post scriptum-Linderborg ej medräknade.]

9 Comments
February 4, 2012

Lögardag á la novis

Idag tog jag ännu ett steg mot vuxenhet, mognad, ålderdom, död. Jag tvättade för första gången.

Givetvis är det så att jag tidigare övningskört lite smått bland tvättmedelsdoseringar och starkt brummande, centrifugerande maskinerier (mina föräldrar skulle måhända säga annat om huruvida detta är med sanningen överensstämmande). Men aldrig har jag farit fram ensam längs med den vanskliga väg som det innebär att rengöra alla mina hudskylande tygstycken från det idoga arbetets biprodukter. Men någon gång ska ju vara den första. Jag lade således alla mina nedsmutsade kläder i en för ändamålet designad plastbehållare, och begav mig neråt, ner i de mörka korridorerna där tidsbokningarnas och de paternalistiska moralskyltarnas välde råder.

Dessa korridorer, där väggar, golv, tak och dörrar skriker till förbipasserande det fullständigt uppenbara faktum att anledningen till hela deras existens är otvetydligt icke-estetisk och banal, nämligen, en krass, fysisk-praktisk nödvändighet som resulterar ifrån de av våra mänskliga normer som gör minst för att distingera oss från djuren. När George Orwell i sitt huvud formulerade idén om sitt litterära mardrömsrum från 1984, “Room 101”, där varje människa som inträder möter sin innersta rädsla, vandrade han troligtvis i en sådan korridor – inramningen är så perfekt att varje dörr skulle passa utmärkt som ingång till ett Room 101. Sålunda går dagens tips till alla Orwellska megalomani-regimer där ute i världen: om ni vill fullända korridorerna till era tortyrkammare finns mycken inspiration att hämta i den svenska hyresrättens mörka vrår.

Dessa invändningar mot inrättningen till trots, skred jag till verket och var efter tre timmar “färdig”, vilket innebar att:

  1. mina 22kvm har nylagt golv som kallas sockor,
  2. samtliga av de obekväma trästolar som konstituerar vad jag erbjuder gäster (fel – skulle erbjuda) att slå sig ner på är belamrade med nytvättade tröjor som drabbats av min oförmåga att skjuta till medel på strykjärnsfronten,
  3. min älskade röda ullkofta är förändrad till ett plagg med så kort rygg och tajta ärmar att den skulle kunna göra sitt och mer därtill för att bidra till melodifestivalens årliga chansering till än mer (är det verkligen möjligt?) storvulen dekadens och stillöshet.

På så sätt tilltufsad efter en halvdags människa-maskin-dust, lutar jag mig tillbaka och undrar under vilken sinnesstämning Nietzsche var när han tvättade. Jag har svårt att föreställa mig det. Däremot begick Camus nog ett misstag när han inte lät läsaren se Mersault tvätta. Att tvätta hade passat Mersault alldeles utmärkt.

Erik

2 Comments
February 3, 2012

Ozymandias

“My name is Ozymandias, king of kings:
Look on my works, ye Mighty, and despair!”

– Percy Byssey Shelley, ur “Ozymandias”

Diktaturerna faller, eller har fallit, i Mellanöstern. Ett par av dem, i alla fall. När den arabiska våren började för snart ett år sedan, fick kombinationen av sand och störtade envåldshärskare mig att dra mig till minnes de ovan citerade raderna av Shelley. I dikten finner en ökenvandrare en piedestal, som avbildar en barsk härskare med bister och ondskefull uppsyn. Nedanför framträder de ovan citerade orden – en hälsning från en svunnen tids härskare till var och en: beundra mitt verk, ni stora. Runt piedestalen breder sanden ut sig i ett vitt, torrt, ogripbart hån mot detta självsäkra rop till evigheten. Ozymandias rike är störtat och, likt Hitler och Speers planerade 1000-årsrike, stod det sig inte alls så väl som den store ledaren räknat med. Om Bashar al-Assad av Syrien vill få en försmak av vad som komma skall, och kanske lite perspektiv på sitt eget välde, vore det inte en alltför stupid idé av honom att sätta sig ner i sitt palats och meditera över Shelleys varning.

På ett annat plan kan budskapet i Shelleys dikt väcka till liv tankar om den “kreativa förstörelse” som i mångt och mycket är drivkraften i marknadsekonomin. På en annan övergiven piedestal finns ett Saab-märke. En annan är förbehållen de företag som innan frysboxen levererade is till hushåll i behov av att kyla maten. Förhoppningsvis görs de snart sällskap av film- och skivbranschens jättar, som redan verkar ha bytt bana för att, med god chans, satsa på att ta marknadsandelar i informationsförtryckets och särlagstiftningens bransch. När ett företag utkonkurreras och förgörs är efterverkningarna ofta smärtsamma. Likaledes leder revolution till blodspill. På ett annat plan, javisst, men principen om det mer fulländade systemets framskridande och det svagares och banalares undergång är densamma. Det är inte konstigt att många av dem som å det starkaste opponerar sig mot denna utvecklingsvänliga praktik och princip inom den ekonomiska världen likaledes motsätter sig, av princip, militärt stöd till demokratikrafter i andra länder. Det ena är utsugning och kapitalismens diktatur, det andra imperialism och västerländsk idéhegemoni. Till ovan nämnda agitatorers försvar kan endast sägas att de bär den odefinierbara charm som kommer med varje brinnande övertygelse.

Erik

Leave a comment
February 2, 2012

Initierar inträde i bloggosfären

Jag tänkte börja mitt första inlägg med en kort tanke om människans existentiella maktöshet. Det torde vara en lagom anspråkslös scriptus primus.

Idag var jag på ett antikvariat på Kristinelundsgatan i Göteborg. Efter 40 minuters vilset strövande bland de förföriska pergamentodörerna hittade jag en liten skrift av Sören Kierkegaard, en utmärkt författare för var och en som vill a) se intellektuell ut på spårvagnen b) skaffa sig en existentialistisk-filosofisk ursäkt för att omfamna kristendomen. I början av detta lilla urval av Kierkegaards skrifter säger han att han “känner [sig] som en schackpjäs när motspelaren påpekar: den pjäsen kan inte flyttas.”

Vem kan inte understundom uppleva denna känsla? Och finns det någon värre? Jag svarar nekande. Det enda som är mer mångfacetterat än människans förmåga är hennes maktlöshet: på så många olika sätt kan vi påminnas om vår viljas brist på hörsammande. Ta bara livet an sich. I sina aforismer skriver Arthur Schopenhauer, tidernas mest inspirerande cyniker, att vårt liv blir värre och värre dag för dag, tills det allra värsta anländer. Tala om en återvändsgrändens maktlöshet.

Men om Schopenhauer har rätt i det han säger kan man nog se det snarare som en källa till optimism än begråtenhet och förtvivlan och vemod. Om livet verkligen är värdelöst och blir värre, och det inte finns något vi kan göra åt det, och om dödens oupptäckta rike dessutom trumfar allt existensens onda – då kan vi nog lika gärna agera som mannen som föll från ett höghus och insåg att han intet kunde göra: njuta av utsikten.

Med denna korta odyssé ut i filosofins farvatten avslutar jag för den här gången.

Erik

2 Comments