Erik Hammar

Sommaren har runnit fort och långa dagar på Sommarland har hindrat mig från aktivt bloggande. Nu har emellertid lågsäsongen anlänt och tempot sänkts, vilket jag tror kommer att lämna tid och ork till lite mer frekvent författande.

Nyss hemkommen från Liberala ungdomsförbundets kongress, är mitt huvud fullt av tankar och känslor. Varje gång jag är i med på Luf-aktiviteter vidgas mina vyer. Den gångna helgen i liberalismens tecken har påverkat mig. Dels har den lett till mycket funderande över människors behov av samhörighet, och psykologiska konsekvenser av en grupptillhörighet genom vilken de kan stilla detta behov. Människans medfödda tribalism, hennes sökande efter en egen trygg social utgångspunkt inom ramen för en känd grupp, har många sidor som jag hoppas kunna återvända till i andra blogginlägg. Ett fenomen, som jag vill diskutera i detta nu, är den påtagliga risk som alla grupper löper, nämligen den att drabbas av kollektivt tänkande, på engelska, groupthink, vilket åsyftar den likriktning av tänkandet, den avsaknad av neutral utvärdering av tankegångar som skiljer sig från majoritetens.

Även politiska ungdomsförbund kan förstås falla i de fällor som riggas av våra atavistiska gruppsociala instinkter. När man märker hur lätt det är att få en samling luf:are att jubla vid nämnandet av ”demokrati, frihet, individens rättigheter”, är det svårt att inte göra kopplingen till scenen i Monty Pythons Life of Brian. Protagonisten, Brian, i ett försök att bli av med den folkmassa som bestämt sig för att dyrka honom som Messias, utropar desperat att ”you’re all individuals”, varpå folkmassan samstämmigt repeterar hans ord, ”we’re all individuals”. En ensam stackare i folkmassan säger direkt efter detta utrop att ”I’m not”, men tystas fort av det hänförda kollektivet. Personligen kunde jag under helgen inte låta bli att tänka på de religiösa sekter vars ledare vet exakt hur han ska manipulera medlemmarna för att försätta dem i nästintill tanklös trans och okritiskt applåderande.

Låt mig betona att Luf är ett utmärkt förbund, som inte kan liknas vid någon typ av religiös sekt. Politiska värderingar, även om de har förmåga att skapa hänförelse lik den av religiös natur, är grundade på empiri (genom studiet av samhället runt omkring oss) och politisk-teoretisk argumentation (med grund i filosofin). Religionen bygger på vidskeplighet, uppenbarelse och tradition. Dessutom vill jag med bestämdhet hävda att just ”demokrati, frihet och individens rättigheter” är idéer, om några, väl värda att bejubla.

Poängen jag vill göra, efter att ha åskådat fenomenet på nära håll de senaste dagarna, är snarare att det finns en risk att den samhörighet man stundtals kan känna leder till att man slutar vara lika kritisk mot åsikter och idéer inom ramen för sin egen grupp, som gentemot andras. Att vända sitt förnuft lika mycket mot sig själv och sina egna som mot dem man kategoriserar som åsiktsmässiga fiender, det är en utmaning värd namnet. Detta kan te sig en elementär, kanske till och med barnsligt enkel poäng att göra. Det må så vara. Men det är ändock värt att understryka svårigheten att verkligen kunna värja sig mot detta fenomen innan man på nära håll studerat, snarare än läst om, situationer när det kan realiseras.

Det är vidare intressant att fundera över hur föremålet gruppens existens, dess grundläggande övertygelser och målsättningar, i sig kan påverka dessa processer. Jag tror och hoppas att Luf, där individens företräde framför kollektivet, yttrandefriheten och den ärliga debattens helgd faktiskt finns kapsylerade i gruppens gemensamma nämnare, liberalismen, just på grund av detta mycket väl kan vara mer motståndskraftigt mot groupthink än andra organisationer.

Eller så är ovanstående bara ett chauvinistiskt självförhärligande av en organisation jag tycker om, ett exempel på sådan oförmåga till självkritik jag just varnat för.

Erik