Tidsbetraktelser
by erikhammar
Det slog mig att det var länge sedan jag skrev någonting på min blogg.
Tiden flyger väldigt fort. Många är vi som noterat det faktum att tiden verkar gå fortare och fortare ju äldre vi blir. Ett par sommarmånader, som förr kunde motsvara ett slags frihetens guldålder när man i femårsåldern rände runt i sommarlovseufori, passerar numera nästan obemärkt förbi, fyllda men inte innehållsrika, aktiva men inte engagerande.
Kanske målar jag upp en väl negativ bild av den perceptionsförändring som drabbar oss när vi slutar vara barn. Nog har jag njutit av mina senaste somrar. Men det är ändock så att något är annorlunda. Varför?
“Action and pleasure make the hours seem short”, skriver Shakespeare, och fångar däri den fundamentala sanningen, att tiden när den betraktas saktar ner, liksom kråmar sig i uppmärksamheten, och saktfärdigt och nonchalant svassar framåt likt hade den, vilket den ju också har, all tid i världen. Det påminner närmast om de underliga kvantfysiska fenomen, att betraktandet av elektronerna påverkar deras uppträdande i olika experiment. Varför är tiden så gäckande, så instabil och så undflyende? Och framför allt, för det är i detta jag ämnar gräva djupare, varför verkar den accelerera i och med att vår ålder tilltager?
Jag tror en viktig del av svaret ligger i den ökade uppfattningsförmåga man utvecklar som vuxen människa. Hela ens mentala liv kryddas och fylls av associationer, kopplingar, information och förståelse som man i barnaålder inte är i närheten av. Ett rum man går in i hos en främling går från att vara en miljö med olika hinder och möjligheter för utforskning, till att vara ett uttalande från ägaren om vederbörandes inkomst och stilsäkerhet, och därigenom också en ledtråd in i ägarens politiska, religiösa och sociala övertygelser och trossatser: en definition av denne stackars ägares hela varelse och värderingsmässiga fundament. Eller, det är så vi omedvetet tolkar det.
När många (fler och fler ju äldre man blir), situationer i ens liv till sin natur skiljer sig från barnets motsvarighet på det sätt som beskrivs ovan, framträder en bild av två väldigt olika förnimmelsemosaiker. Den ena håller på att skapas av barnet som hela tiden plockar bitar från de nya hallar av färger och former som det inträder i, den andra är den färdiga vägg av erfarenhet som den vuxna individen kastar en blick på i många situationer, och från vilken han eller hon kan orientera sig i sin erfarenhetsmässiga begreppsväv på så sätt som situationen kräver. Att bedöma situationen genom att placera in dess beståndsdelar i sin erfarenhets mosaikvägg går väldigt mycket snabbare än att bygga upp detta pussel av begrepp och fenomen som nyförskaffad erfarenhet slungar mot barnet.
Av detta får inte dras slutsatsen att det är så enkelt som att tiden går snabbare om man gör något man ofta gör, eller att tiden flyter långsamt om man gör något man aldrig gjort tidigare. Det tror jag är att förvanska vad jag försöker förmedla; det är att tolka människans möte med världen omkring henne, och därmed också det argument jag försöker föra, alldeles för grunt. Om jag skulle spela squash, vilket jag aldrig gjort, så skulle tiden antagligen inte alls gå långsamt. Vi behöver bara bygga verkligt nya begrepp när vi möter en situation som i sin grund och natur är fullkomligt olik den vi tidigare stött på. Jag skulle vilja påstå, att vi, när vi nått vuxen ålder och antagligen tidigare än det, stött på alla typer av situationer livet har att ge. Situationer, nota bene, av den väldigt specifika typ vi talar om här: situationer som tvingar en att bygga upp helt nya begrepp för att förstå verkligheten. Att vi efter det endast kan förändra det djup med vilket vi förstår dem, och utöka den bredd av erfarenhet vi har runt varje enskilt förekommande typ av situation.
Detta skulle då resultera i att, för att återuppta liknelsen, vi snart slutar att uppdatera vår mosaikvägg med nya färger och former. Om tiden med åldern fortsätter sin acceleration även efter att man tagit ett steg tillbaka för att se upp på sin fullkomnade vägg, måste det, om resonemanget stämmer, bero på att vi med ökat djup och ökad bredd i vår erfarenhet förmår att allt snabbare identifiera och placera in livets situationer på vår vägg av erfarenhetsmässiga skänkta begrepp.
Förklaringen jag försökt mig på har flera svagheter. Det vore, och jag har därför undvikit det, mycket tidskrävande och komplicerat att definiera begreppet ”situation”, som jag här använt i bemärkelsen ”möte med vissa av omvärlden fastställda betingelser”. Dock behöver detta utelämnande inte i sak kollidera med den filosofiska eller snarare poetiska förklaring jag föreslagit i denna text: att barnet, i det arbetssamma begreppsutredande och tolkningsarbete varje situation ställer det inför, uppfattar tiden som trögare, som mer innehållsrik än den vuxna. Vilket är ironiskt, med tanke på att det samtidigt är våra associationer och, faktiskt, värderingsriktade tolkningar i och av världen som definitivt vidgar innehållet i vårt sinne i dettas möte med livets händelser.
Jag har ingen aning om i fall ovanstående stämmer, eller om jag bara varit en Quijote som attackerat väderkvarnar beväpnad med poetiska och luddiga inre bilder. Oavsett vilket så har jag fördrivit tiden på ett vettigt sätt, och förhoppningsvis stimulerat mig själv och eventuella läsare till tanke.
Erik
Erik Hammar 
Tänk att jag en gång legat på din nivå, det var tider det haha
Valleskolan var tider på många sätt!
Jag tror att ålderns avsaknad av upptäckter av helt nya färger och erfarenheter kontrasteras med kontraster, nya kombinationer. Blanda och skapa nya nyanser på mosaikväggen, även om färgen är upptäckt och kategoriserad, varje färg har tusentals olika nyanser. Det tar tid och energi att aktivt göra det, men enda sättet att göra mosaikväggen och färgen rättvisa.
Sen tycker jag att du borde smygt in lite Schopenhauer när du behandlar tid och vår uppfattning av begreppet. Och att blanda i lite melankoli i sin nostalgi är naturligt och trevligare. Sen smäller du till med schopenhauer och allt är skit, och avslutar med hopp och inspiration. Sånt gillar jag.
Hur som haver, är det inte underbart att veta att tids nog kommer min kropp förtvina och jag (whatever you want it to be) kommer sluta existera? Finns det än bättre morot för att verkligen leva? Och insikten av insikter och medvetenheten som kommer med ålder. Spendera en timma med en vacker flicka, och det känns som en minut. Proust sa något trevligt som jag håller med om i ämnet.
Och sluta upp med folkparti-tramset och gör något vettigt istället. Något som gör en skillnad.
Kärlek.
Jag håller med dig, Jesper (anonymitet klär väl inte dig?), om att kontrasterna och nyanserna skiftar. Men om det beror på att färgerna verkligen förändras, eller på att rummets belysning och vår egen sinnesstämning gör det, vågar jag inte sia om.
Jag älskar Schopenhauer, mest för hans upphöjning av konsten som det fönster ur vilket människan kan skåda en annan värld än den ö av melankoli på vilken hon genomlider mången tragiskt öde. Kopplingen till Albert Camus är då också svår att motstå, då jag ser stora likheter mellan den hugsvalande konsten hos Schopenhauer och Camus’ upproriska uppmaning att i den absurda meningslöshetens närvaro göra varje dag till ett konstverk, och på så vis ta kontroll över sitt vara i en absurd värld som inte förmår svara vårt mänskliga sökande efter just mening. Det finns däri ett stråk av vad vi också kan lära från Sokrates orädda inmundigande av giftet i bägaren, som han tordes kraftfylld av sin osvikliga tro på sanningen och sökandet efter den som poängen med livet, men hos Camus och Schopenhauer ges rädslan, ångesten och individens skräckstelhet inför tillvaron en större och mer realistisk plats. I den mer renodlade konstens värld vill jag i detta sammanhang också gärna nämna Harry Martinssons Aniara, som genom poesin målar en bild av en prövande färd.
Sen är det tråkigt att du verkar reducera vad jag tror, tänker och gör till den samhörighet jag känner med ett visst parti i Sveriges riksdag. Fast det tror jag i och för sig inte att du gör, kamrat.