Tveksamt om Natos uppgiftslöshet
by erikhammar
Igår publicerades en intressant artikel på SvD Brännpunkt, skriven av Gunnar Westberg. Westberg är medlem i Transnationella Stiftelsen Fred, en organisation med många ädla föresatser, om än genomsyrad av en väl långtgående naivitet och kramas-och-sjunga-kumbaya-idealism. Lite som Miljöpartiet, med andra ord.
Artikeln syftar till att, i anknytning till den tragiska olyckan med det norska stridsplanet härom dagen, lyfta flera relevanta frågesatser kring militariseringen och de ökade geopolitiska intressena i Arktis. Man pekar på att stormakter etablerar militär närvaro när många frågor bäst löses till allas gagn vid förhandlingsbordet. Detta är i stor utsträckning sant. Arktis är ett ekologiskt känsligt område och det är viktigt att de som har intressen i området samarbetar för naturskydd och fredlig samverkan, även om man av den anledningen inte får ha en för undfallande inställning till diktaturer (Kina) och semi-demokratier (Ryssland) som deltar i spelet.
Det är framför allt en annan passus i Westbergs artikel som väcker frågor. Efter att ha beskrivit den övning i vilket det norska planet förorsakades, som Sverige deltog i, skriver han som följer:
“Eftersom Nato finns måste man finna uppgifter för organisationen. Är det rimligt att tro att Nato inom överskådlig tid behöver bedriva en fredsframtvingande operation på landområden inom Arktis? Oklarheten kring Natos uppgifter i framtiden visar, om man inte insett det förut, att ett svenskt medlemskap inte är meningsfullt.”
För det första måste man förutsätta att övningar i en viss del av världen inte ger kunskaper och erfarenheter som avaktiveras, skulle de brukas på annat håll. Därför kan givetvis en övning på nordiskt territorium vara av värde även utan ett tydligt angreppshot mot just Norden. Men förutom denna uppenbara poäng, som den gode Westberg lyckats förbise, finns det mycket att säga om hans påstående att Nato står uppgiftslöst.
I den tid vi lever i är FN svagt. Resolutioner för att skydda civilbefolkningar, det vill säga utöva “the responsibility to protect”, som det heter, har en tendens att ständigt stoppas av enskilda stater. Europeiska unionen skakas av en grandios ekonomisk kris vilket gör att den EU-armé som borde varit verklighet för länge sedan nu ter sig ännu mer fjärran. Dessa faktum gör att det är svårt för nämnda institutioner att med kraft hindra folkmord, och inte desto mindre hävda demokratins överlägsenhet genom att skydda och värna densamma.
Ryssland närmar sig diktatur, via den populära väg som utstakas av valfusk, personkult och journalistförtryck. Dessutom är ekonomin mer och mer oljeberoende, vilket försvagar folket gentemot den regim som styr olje- och gasexporten. Regimens grymhet behöver vi inga fler bevis för.Vi har redan fått erfara övergreppen i Tjetjenien och Georgien. I Ungern stärker Viktor Orban och hans Fidesz-parti sitt grepp om landet. EU-kommissionär Cecilia Malmström uttalade sig igår om EU:s interna domstolsförfaranden som inletts mot bl.a. Ungerns nya medielagar (Svt Agenda 18/3). Nationalism och minoritetshat spirar. I de forna öststaterna är tron på demokrati och marknadsekonomi, de två starkaste krafterna för välstånd och frihet i mänsklighetens historia, svagare än den varit någon gång efter Sovjetunionens fall (enligt The Economist).
I arabvärlden har ett folkmord nyligen förhindrats och i Syrien står vi på randen till ett annat. Brutala diktaturer slår ner folket som vill ha frihet. Grymheten är banal, igenkänd, horribel. I och med Irans kärnvapenanskaffning kommer vi snart, för första gången, att befinna oss i en värld där ett land som styrs av en religiöst, fundamentalistiskt råd har tillgång till vapen som kan föra helvetet till människorna istället för det andra, hittills predikade tillvägagångssättet. I Nordkorea, det nuvarande helvetet på jorden, är kärnvapnen redan laddade. Kina, en brutal diktatur, förväntas vara världens största ekonomi inom tio år. Flera bedömare tror att det kommer att gå fortare än så. För första gången i modern tid kommer världens mäktigaste ekonomi vara en diktatur. Tilläggas kan att Kina i Tibet har visat hur lite de räds hårda tag.
I denna nya värld som växer fram, har Gunnar Westberg svårt att se uppgifterna för en militär allians mellan demokratiska stater. Nato är den enda villiga kraft som är i närheten av att kunna klara av uppgifter såsom Libyen eller en eventuell intervention i Syrien, för att bara nämna de två mest uppenbara platserna där sådan krafthar spelat, och kan komma att spela, en oersättlig roll.Jag tror att folket i Libyen som inte blivit flygbombade som, med herr Khaddafis ord, “som kackerlackor”, har ganska lätt att förstå vad poängen med ett starkt Nato är.
Med denna bakgrund bör Sverige bli medlem snarast. Den nuvarande situationen, där vi dels osolidariskt räknar med Natos stöd vid ett eventuellt angrepp, dels agerar självskadligt och avsäger oss vår möjlighet till inflytande i alliansen, är obegriplig. Nato är långtifrån perfekt, så låt oss försöka påverka det mot större perfektion.
Men den ädla neutralitetsprincipen då, ropar man. Neutralitetsprincip är ett ord som låter sämre och sämre ju mer man funderar över det. Politisk och/eller militär neutralitet mellan diktatur och demokrati är inte moraliskt neutralt, det är moraliskt förkastligt. Därför är Sveriges envisa utanförskap när det gäller den enda organisation som har möjlighet att sätta handling bakom ord om demokrati och stopp för folkmord ännu en fläck på det banér som så ofta höjs till neutralitetens ära.
Erik
Artikeln:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kraschen-satter-fokus-pa-natos-narvaro_6933449.svd
Övriga faktapåståenden kan backas upp med tillförlitliga källor om så önskas.
Erik Hammar 
REPLIK:
Om jag säger att det globala målet “fred” är viktigt och livsnödvändigt för planetens framtid, tror inte jag att någon ställer sig upp och opponerar mot det påståendet. Men när det däremot gäller hur lösningen på konflikter som rör sig så hävdar jag med bestämdhet att svenskt medlemskap i NATO är den mest korkade idén av de alla. För vilken fiende är det Sverige har och för vem håller man sin talan för? Om det är krig man vill lösa, så är den centrala frågan hur man tar sig ut ur idén om våld som lösning på konflikter? Vem ska (i praktiken) offra sig och för vilka?
Om man överhuvudtaget ska försöka förstå problematiken, så måste man ha en gemensam uppfattning om vad “makt” är: I den här typen av konflikt – vare sig det handlar om inbördeskrig eller invadering – så är makten en relation: om någon har makt så är det på en annans bekostnad.
Till sist:
I detta inlägg har du inte nämnt ett ord om pågående svenska vapenexporten i Saudiarabien. Inte ett ord om Carl Bildts inblandning i Lundin Petroleum i Sudan och Etiopien. Inte ett ord om krigen i Afghanistan och Irak, som kostat skjortan av USA. Inte ett ord om klimatkrisen, den globala miljöförstöringen och vilka ekonomiska intressen som står på spel, till följd av de fattiga ländernas utsatthet.
Jag tycker den stora bristen med denna analys är att du inte tycks se sammanhang och samband i världens konflikter. Det ena utesluter inte det andra – allt har ett samband,
Min avslutande fråga är således: hur länge till anser du att Sverige ska fortsätta spela på sitt rykte som “alliansfritt” land och vilka ska styra den utvecklingen?
Bäste Filip!
Tack för din kommentar. Jag ska försöka kommentera alla dina poänger.
Först och främst får jag be dig ursäkta mig för mitt första motarguments vanlighet. Jag skulle nämligen vilja lyfta andra världskriget som ett typexempel på en situation när det är mycket svårt för att argumentera för en icke-våldslösning. Om du vill göra det är jag intresserad av att höra detaljer. Ett viktigt globalt mål är självklart fred. Men, vill jag hävda, det är inte det enda, övergripande målet, vilket är viktigt att komma ihåg. Föreställ dig ett globalt Nordkorea och världens krigande vore historia. Det tycker jag går att man ganska fort tvingas backa från positionen att vi måste ta oss ur “idén om våld som lösning på konflikter”. Ibland är våld nött och tvunget, ibland är andra lösningar bättre.
Vilken fiende har Sverige? Territoriellt: ingen just nu, även om Rysslands utveckling är mycket oroande och i framtiden kan leda till sådana hot. Ideologiskt: diktaturer som inte respekterar individers grundläggande fri- och rättigheter. (Förtydligande: dessa är de jag ser som Sveriges fiender. Vapenexportutskottet torde svara annorlunda.)
Vilka som ska offra sig för vilka? Andra ideologier ska vika sig för frihet och demokrati, om man ska extremsammanfatta det.
Vapenexporten till Saudiarabien: Vedervärdig. Jag är stolt att jag röstat på ett parti som motarbetat detta avtals fortskridande, även om mer borde gjorts.
Carl Bildt: Jag har svårt att se relevansen. Carl Bildt företräder dessutom ett parti som motsätter sig Sveriges inträde i Nato.
Angående Irak och Afghanistan diskuterar jag gärna dem. Att de är dyra är väl problematiskt, antar jag. Även om kostnaden inte riktigt är direkt relevant ur ett moralfilosofiskt perspektiv, så kan man ju inflika att det vore billigare om Nato hade fler medlemmar. Obs. glimten i ögat.
Klimatkrisen: Jag tycker vi ska arbeta med den, ja. Men det finns andra saker vi borde börja med att åtgärda, snarare än Natos militära styrka, om det är den kopplingen du vill göra.
Fattiga länder: Mest utsatta är de länder där impotenta diktaturer hindrar den ekonomiska utvecklingen. Det gläder mig att se marknadsekonomin just nu minska fattigdomen snabbare än någonsin i världshistorien.
Jag tycker att Sveriges spelande på sin neutralitet är genomruttet och har varit sedan starten. De som bör styra utvecklingen är givetvis våra folkvalda.
För att ställa några motfrågor, eller snarare be om förtydliganden: Anser du att våld alltid är oförlåtlig metod, dvs. intager du en pacifistisk hållning? Håller du med om att spridandet av demokrati i sig är moraliskt lovvärt och ser du liksom jag påpekar, att marknadsekonomin håller på att avskaffa fattigdomen?
Erik
Jag är pacifist och utgår ifrån den pacifistiska maktanalysen. Ett klassiskt kinesisk ordspråk som lyder: “när människan använder sig av våld, visar vederbörande att dennes argument är slut”, är en utgångspunkt jag har i mitt resonemang när vi ska bygga upp en fredlig värld. Fred är målet och fred är vägen till det målet. Man kan inte bomba fram en demokrati.
Men om våld alltid är en oförlåtlig metod? I dagens läge skulle jag säga att det vore ett pinsamt nederlag om inte samhället kan – med all den kunskap, historiska erfarenheter, teknik, diplomati, m.m. – vrida på den utveckling som innebär att våld alltid står först på listan, som lösning på globala konflikter. Det stora problemet är att man då utmanar så starka ekonomiska krafter (ex. vapenindustrin) som argumenterar på det sätt som du ger uttryck för här (“vad skulle du gjort om du var i den situationen? Tänker inte du rädda livet på dessa?”). Det är ett sätt att få diskussionen att handla om något som det inte handlar om.
Förvisso är det viktigt att dra lärdom av historiska erfarenheter, t.ex. Andra Världskriget. Men vad är vägen framåt? Krig är lätt att starta, men svåra att sluta så att säga.
Jag tror betydligt mer på andra ekonomiska påtryckningsmedel från andra länder (ifall dessa länder vågade det) att exempelvis bojkotta varor från länderna. Att faktiskt försöka påverka deras tänkesätt och skapa opinion än att starta ett krig det första man gör.
Frågan om demokrati och frihet är vi båda ganska överens, tror jag. Ingen av oss motsätter oss ifall det råder någon form av konflikt i de krigsdrabbade länderna. Att friheten här innebär att människor får makten över sitt eget liv och kan röra sig. Men samtidigt handlar det om en social hållbarhet här också i form av ett samhälle nått målen jämlikhet och jämställdhet.
Men vägen till dessa mål tycks vi ha olika utgångspunkter.
Gällande ekonomin, så tror jag mycket mer på den gröna ekonomin än den traditionella marknadsekonomin och tror att inom en snar framtid så är det den gröna ekonomin man bör utgå ifrån, när man mäter ett lands välstånd. Vilket i praktiken innebär exempelvis “gröna skatteväxlingar” (beskattning av råvaror, energi och produktion istället för arbete och arbetstid).
Redan 1848 redogjorde John Stuart Mill i några rader ur sitt nyckelverk, “Nationalekonomins Principer”, om sin syn på samhällsekonomin när ett samhälle i princip hade nått ett materiellt mogen standard:
“Jag inser inte varför det skulle var något att glädjas över att personer som redan är rikare än vad någon har behov av att vara skulle kunna fördubbla sin konsumtion av sådant som ger liten eller ingen tillfredsställelse annat än som symboler för rikedom. Det är bara i mindre utvecklade länder som ökad produktion fortfarande utgör ett viktigt mål: i de mest utvecklade länderna behövs istället jämnare fördelning.”
För övrigt:
Givetvis förstår jag att ditt blogginlägg är av en traditionell socialliberal analys, dvs. man jämför “friheten” främst i termer av ägande. Den (liberala) analysen är delvis viktig för att förstå varför det ser ut som det gör, dvs. varför vi inte nått målet “frihet”. Och vad frihet egentligen innebär och om det står mot något annat. Om det överhuvudtaget fanns något tidlöst inom liberalismen skulle jag tala om “frihetens värde”. Denna viktiga insikt fick en gång i tiden en undertryckt befolkning känna att när de blev fria från förtryck så var friheten en nyckel för att skapa en social hållbarhet. Idag förstår ungdomar “frihetens värde” när det gäller t.ex. digitala rättigheter.
Filip,
Man kan inte bomba fram demokrati, men man kan och är ibland tvungen att bomba bort dess motståndare. Jag är också pacifist om man med det menar en person som tycker att krig generellt är negativt. Vad det gäller utvecklingen tycker jag att du helt enkelt ska titta på statistiken: exakt den utveckling du efterfrågar har skett och sker. Antalet väpnade konflikter i världen har minskat med 40% (sic) sedan 1991, som denna länk visar. Ekonomiska och diplomatiska påtryckningar är allt oftare den använda lösningen. Att argumentera för inträde i Nato är inte, vilket du verkar förutsätta, samma sak som att förespråka krig som alla problems lösningar. Tvärtom är den potentiella kraft Nato erbjuder något som gör diplomati och ekonomiska sanktioner ännu mer effektiva.
En av otaliga källor: http://www.janeliunas.lt/files/Armed%20Conflict%201946-2001.pdf
Det gläder mig att vi delar visionen om en demokratisk värld. Jag tycker också att jämlikhet (det ordet räcker) är eftersträvansvärt. (Troligtvis har vi lite olika uppfattningar om vad jämlikhet/jämställdhet innebär och hur vi ska nå dit – men det är en annan debatt. I stort är jag med dig.)
Jag tror absolut att grön skatteväxling och andra miljöreformer har en viktig plats i byggandet av framtidens ekonomi. Dock inom ramen för någon typ av öppna marknader, efter som en fri marknad är det enda redskap som kommer att kunna stimulera till den tekniska utveckling som är nödvändig för att över huvud taget ha en chans att klara miljöutmaningarna.
Jag tycker, som du vet, mycket om Mill, men tror att han inte riktigt kunde föreställa sig hur dagens globala ekonomi skulle te sig. En högre omfördelning (med detta menat högre än den redan mycket omfattande som råder i Sverige idag) vore varken rättvis eller samhällsekonomiskt effektiv. Att de ekonomiska skillnaderna ökar kan innebära problem om det går för långt, men det är ett resultat av den globalisering som samtidigt gör mest för att minska den fattigdom som verkligen spelar roll; den absoluta, reella fattigdomen. I de klassiska liberala slagorden, ”bekämpa fattigdom, inte rikedom”, finns en ovedersäglig poäng. Mill syftade på ett samhälle i vars ekonomiska liv den absoluta fattigdomen var utplånad. I dag är världens ekonomier sammanvävda till en, och i denna globala ekonomi är fattigdomen ännu inte historia.
Jag kunde inte hålla med dig mindre när du säger att det inte finns något tidlöst inom liberalismen. Liberalismen är övertygelsen om individens frihet, rättigheter och värdighet, den sekulära staten, och, i ordets vidaste bemärkelse, marknadsekonomi. De som påstått att dessa värden är förlegade eller att dess ideologi inte längre tillför särskilt mycket har fått fel varje gång och kommer att få det igen. Miljöpartiet, med så många liberala värderingar, borde verkligen erkänna/inse detta.
Med bakgrund i detta är argumenten mot ett Natomedlemskap mycket svaga, för att knyta an till originalfrågan. 🙂 Tack för en intressant kommentar!
Erik
SLUTREPLIK (från min sida)
“Man kan inte bomba fram demokrati, men man kan och är ibland tvungen att bomba bort dess motståndare.”
Jag köper inte det som ett argument för att Sverige ska ansöka medlemskap i NATO. Det är precis det argumentet vapenindustrin använder sig av för att fortsätta sin smutsiga verksamhet. Jag tror inte på den modell som skissas inom NATO:s ramar och dessutom kostar det en förmögenhet att finansiera det medlemskapet. På lång sikt är jag övertygad om att ett svenskt Nato-medlemskap skulle snarare öka risken för att Sverige – genom att militärt alliera sig med USA – ofrivilligt blev indraget i militära krigshandlingar eller blev en mer måltavla för andra terrorgrupper. Det är ett tungt argument mot att Sverige ska ansöka medlemskap i NATO.
Och ja, jag förutsätter att NATO vill in i andra länder och kriga samt att de inte vill ha fred, trots att de tycks officiellt ansluta sig till det målet, eftersom det skulle (i praktiken) innebära att de mister sitt existensberättigande. Andra metoder måste gå före militära interventioner, t.ex. genom ökat bistånd och förebyggande insatser innan våldet ens nått till TV-rutorna.
Jag har tagit del av den statistiken, men inte lagt undan källkritiken. För vad den statistiken inte visar är efter millennieskiftet i allmänhet och efter 11/9 och hur krigen i Irak och Afghanistan samt den arabiska våren i synnerhet. Men jag förhåller mig inte enbart till statistik för att få något bevisat, i vilket fall när det gäller människors kamp mellan liv och död samt vilka mekanismer, samband, m.m. som finns. Visst är det viktigt att förhålla sig till statistik för sakligt underbyggnad, men det finns något djupare och mer insiktsfullt än bara det. Sanningen är – vi har inte alls kommit långt. Vi har inte kommit, därför att alla länder inte deltar.
Jag stannar där för den här gången, och tackar för dessa replikväxlingar.
Till sist:
Jag känner väl till John Stuart Mills ekonomiska teori. Men det han inte räknade med var samhällets materiella utveckling i form av datorisering, automatisering, robotisering, rationalisering, osv. Inte för att han var okunnig, utan för att hans idéer var förankrade under 1800-talets samhällsstandard, men levde sedan vidare och utvecklade den ideologiska debatten. Dessa socialliberala värderingar bemöttes av en radikal grön ideologi som trädde i kraft under 1970-talet, som hävdade att det finns en stark motsättning i vad som är “individens rätt” och miljömässig hållbarhet.
På den punkten, menar jag, har alla som gärna vill titulera sig som “liberaler” oerhört mycket att tänka om och revidera sina visioner. Om man ska tala om “individens frihet” och koppla den till miljömässig hållbarhet, så borde man plädera för frihetsreformer som exempelvis arbetstidsförkortning, friår och produktionsbeskattning för att ta oss ur det tillväxt- och konsumtionssamhälle vi idag lever i och det som Mill uttryckte i det citat som jag angav tidigare. Tillväxt är inte det som gett oss det samhälle vi har idag, utan det har varit människors strävan efter bättre liv som gjort det.
Och i det sammanhanget måste man ställa sig frågan – “vad är bättre liv?” Är det fortsatt förbrukning av jordens resurser non-stopp? Liberalismens allra största fiasko (i dagens läge) måste vara att man älskar att släppa marknadskrafterna helt fria – även på bekostnad av miljön och klimatet – och avregleringar och privatiseringarna av den gemensamma välfärden ner i händerna på kapitalistiska girigbukar – klär det i ord som “valfrihet”. Ett så tydligt uttryck för det var den s.k. Carema-skandalen. Ett annat är avregleringen på tågtrafiken, som i sin tur förorsakat påtagliga föreningar under vintersäsongen och lärde oss alla i Sverige ett nytt ord som inte användes innan: “vinterkaos”.
För övrigt:
Om frihetsbegreppet är värdefullt i Folkpartiets ögon, så vill jag säga det att jag var och är fortfarande oerhört besviken över det faktum när det gällde Sveriges röst för Palestinas medlemskap i UNESCO – en fråga som Folkpartiet hade störst inflytande med Jan Björklund i spetsen. En stor internationell skandal blev resultatet, när Sverige tillhörde ett av 14 länder som röstade mot det.
Om dina poänger runt Nato: det vore inte alls särskilt dyrt (Natomedlemskap kostar generellt mindre än en halv procent av medlemsländernas militärbudgetar). Men även om det skulle kosta pengar, så är det ett mycket svagt argument. Att Sverige skulle vara osäkrare som Natomedlem är givetvis inte heller sant. De grupper som skulle vilja bomba oss för vårt Natomedlemskap hatar oss redan och har redan försökt begå terrorhandlingar mot oss. Ett starkt Nato är för närvarande den enda kraften som kan agera för säkerhet i världen. Du uppmanar mig att reflektera runt liberalismens roll inför klimathotet – det göra jag gärna och redan, men jag skulle vilja uppmana dig och de som delar din hållning att reflektera lite också. Nämligen runt hur världen sett ut om er pacifistiska lobby fått sin vilja igenom de senaste årtiondena. Milosevic hade fått fullgöra sitt folkmord i det forna Jugoslavien och skapat ett större Serbien. Talibanerna skulle fortfarande driva sin skräckregim i Afghanistan, med förbud mot musik, stening av våldtagna kvinnor och dödsstraff för homosexualitet. Saddam Hussein skulle fortfarande kunna mörda kurder och andra invånare i Irak. Ghaddafi skulle ha flygbombat de libyska frihetskämparna. Mot denna bakgrund skulle jag, om jag företrädde en pacifistisk hållning, vara väldigt, väldigt ödmjuk i min argumentation för att allt detta skulle låtits ha sin gång.
Att tillägga är att jag uppmanar till forskning, statistik och fakta snarare än tomma rop om fred, förståelse och den onda vapenindustrin.
Diskussionen om de ”giriga kapitalisterna” en annan, om än viktig, diskussion. Men dina yttranden visar att motståndet mot kapitalismen som finns inom den gröna rörelsen inte alls enbart baseras på miljömässig hänsyn. Istället anser man även att kapitalismen är orättvis, ond, och moraliskt oförsvarbar. Den ”gröna” ideologin är i själva verket samma gamla socialism som serverats oss så många gånger förut. Detta, om något, hindrar konstruktiva lösningar och försök till verkligt nya ideologiska och praktiska lösningar på miljöproblemen.
Men det mest sorgliga är att du förenklar liberalismen till en tro på marknaden, punkt. Liberalismen är ett synsätt på rättvisa och individen som inte alls låter sig sammanfattas på det ekonomiska området. Äganderätten är bara en del i det mångfacetterade frihetsideal som är liberalism. Man kan självklart kritisera Folkpartiet på många punkter (vilket jag själv också gör), men att kritisera enskilda ställningstaganden i frågor är inte riktigt samma sak som att påstå att ideologin inte har något tidlöst i sig och är politiskt-ideologiskt passé. Slutligen, för att knyta ihop säcken, är denna miljödebatt inte relevant för frågan om Natomedlemskap, förutom att dina ståndpunkter i bägge frågor bottnar i samma förakt mot marknadsekonomin, samma anti-amerikanism.
Tack för ett intressant meningsutbyte.
Erik
Intressant läsning. Såväl artikeln som kommentarerna.
Kommentar till ursprungsartikeln.
“Sveriges deltagande i dessa Nato-övningar har såvitt jag kunnat finna aldrig diskuterats i riksdagen eller i försvarsutskottet. Riksdagen skall inte lämna sådana frågor år försvarsledningen” Gunnar Westberg
Misstänker att orsaken till detta kan grunda sig dels i rent organisatoriska orsaker men främst att många partier ser fördelarna med nära NATO-kontakt och därför tiger för att minimera risken att tappa väljare.
Kommentar till blogginlägget
Det jag ser som NATO:s dilemma är att om en konflikt väl uppstår kommer antalet länder som drabbas bli fler. Tänk första världskriget, andra med för den delen.
NATO:s expansion kan också få en del obehagliga följder. Om NATO till exempel uppfattas som ett hot och maktbalansen på den globala arenan blir skev. Sen har vi också risken för konflikter inom NATO självt. Den bör vara större om så vore att NATO var dominerande globalt. Dessa risker är givetvis värda att ta då de i min uppfattning är mindre än hotet mot demokrati och frihet.
Kommentar till debatten
Filip: Tycker det är många intressanta frågor som lyfts men ursprungsdebatten hamnar tyvärr i skymundan.
“den utveckling som innebär att våld alltid står först på listan, som lösning på globala konflikter.”
Har svårt att dela denna uppfattning med dig. Tror snarare aldrig att utvecklingen siktat på annan riktning.
Erik: Tycker det är trevligt att du håller dig till de grundläggande liberala principerna. Många vrider och vänder på dem så mycket att man tappar greppet om grundvärderingarna.
Ps. Är generellt positiv till den politiska korrektheten i Sverige men när den separerar vår moral och vårt handlande är den snarare ett hinder. Ds
Tack för din kommentar Simon!
Vad gäller din poäng att fler länder kan bli drabbade så antar jag att det stämmer, men samtidigt innebär militär överlägsenhet vid interventioner färre civila dödsoffer och snabbare avslutning på stridigheterna. I rapporten jag länkar till lyfts detta (överlägsenhet ihop med tekniskt avancerade vapen) som en av orsakerna till att även antalet civila dödsoffer i konflikter minskat enormt de senaste årtiondena.
Att Nato skulle bli för överlägset tror jag, med tanke på Kinas utveckling, inte är särskilt sannolikt. (På gott och ont, som du mycket riktigt pekar ut. Jag delar uppenbarligen också din uppfattning om att ett globalt dominant Nato är nettopositivt.)
Jag tror att den största risken är konflikt inom Nato (speciellt som Ungern faktiskt är medlemmar i Nato – liksom i EU), vilket du lyfter. Du har helt rätt i att det är ett potentiellt framtidsproblem. Det är viktigt att de stater som bryter mot både EU:s och Nato:s värden ställs till svars för detta.
Erik