Gäst hos verkligheten

by erikhammar

I avsaknad av riktiga juholtare att slå ner på hos allianspartierna slog facebookvänstern nu i dagarna på stort när herr Reinfeldt i sin tur slog på stort och faktiskt uttalade sig om något. Reinfeldt sade att vi i framtiden får vara öppna för att höja pensionsåldern till 75 år. Snart svämmade Facebook och Twitter över av ilska, slagordsplakat och raljerande bilder av varierande kreativitet (i botten beskrivningar av Reinfeldt som en modern Caligula, i toppen frågan om det möjligen var så att Schlingmann gått i pension). Aftonbladets Åsa Linderborg skrädde inte orden: ”Att jobba till man är 75 är inget liv. Det är slaveri.” (Aftonbladets webb 2/7).

En stilla undran är om Åsa Linderborg och hennes medkombattanter bara tar tillfället i akt att, när Reinfeldt säger något som få reflekterat över och som måhända låter oroväckande när man hör det första gången, dra floskelslagträet och försöka sno så många väljare som möjligt med skrämseltexter om slaveri. Eller om det är så att Åsa Linderborg faktiskt tycker att det är slaveri att erbjudas en inkomst av en viss magnitud om man slutar arbeta vid en viss ålder och en inkomst av mindre ansenlig magnitud om man slutar tidigare. Kanske borde Åsa Linderborg ägna mindre tid åt att omdefiniera ord och mer tid åt att titta på siffror. Vid folkpensionens införande 1913 var medellivslängden 57 år, pensionsåldern 65. Idag är medellivslängden 80 och stigande. Samtidigt är äldre en demografiskt stor och växande grupp och den vårdteknik som finns tillgänglig idag är den mest avancerade (och därför dyraste) någonsin. You do the maths, fru Linderborg, och försök att se konsekvenserna.

Man kan tycka att slaveri är ett hårt ord – vilket det är – men jag vill påstå att Åsa Linderborg m.fl. skulle ströva ännu djupare in i SAOL:s arsenal av invektiv och okvädningsord om Reinfeldt om ett par år berättade om sänkta pensioner. Eller om fler avgifter i äldrevården. Eller om Sveriges katastrofala skuldsättning. I Grekland, som har sett den här framtiden, har hårda ord följts av hårda gatstenar.

Den vänsterorienterade läsaren tänker nog här, om man greppat vad jag hittills sagt, att inget av det där behöver hända om vi bara höjer skatterna. För inte föreställer sig vänstern att vi kan trolla fram pengar – nej, nej, pengar måste man ta från medborgarna, det vet väl vem som helst! Jag uppmanar alla som rör sig i dessa tankemarker att fundera över vad en ökad beskattning på arbete, utbildning, kompetens och kapital skulle resultera i för Sverige, på den globaliserade och extremt konkurrensutsatta världsmarknaden.

Låt oss inte gå den verklighetsfrånvändhetens väg som andra länder gått, utan istället säga med Lord Tennyson;

…Come, my friends,
’Tis not too late to seek a newer world.

De länder som inser behovet av reformer och som tar sig an sina nya problem ärligt – de kommer att vara vinnarna. Sveriges vänster skulle göra sig själva och svenska folket en stor tjänst om de insåg att det i det här fallet inte är Reinfeldt de är arga på utan verkligheten. Det kan förstås störa vissa att verkligheten har mage att framträda i en annan skepnad än den Aftonbladets kulturchef finner passande, men den, som Shakespeare skrev om himlen, ”för [vår] smärtas skri är sluten” (övers. Nyblom, 1871). Om svenska folket vägrar inse detta, så mycket värre för svenska folket.

Erik

 

 

————–

PS: För att spara tid åt den som vill använda det klassiska greppet att räkna hur många gånger en skribent nämner sin meningsmotståndare, för att därigenom misskreditera skribenten som en manibesatt dåre, kan jag säga att jag i denna text nämner Åsa Linderborg sex gånger (sju om man vill räkna med ”fru Linderborg”). [Post scriptum-Linderborg ej medräknade.]