Lögardag á la novis

by erikhammar

Idag tog jag ännu ett steg mot vuxenhet, mognad, ålderdom, död. Jag tvättade för första gången.

Givetvis är det så att jag tidigare övningskört lite smått bland tvättmedelsdoseringar och starkt brummande, centrifugerande maskinerier (mina föräldrar skulle måhända säga annat om huruvida detta är med sanningen överensstämmande). Men aldrig har jag farit fram ensam längs med den vanskliga väg som det innebär att rengöra alla mina hudskylande tygstycken från det idoga arbetets biprodukter. Men någon gång ska ju vara den första. Jag lade således alla mina nedsmutsade kläder i en för ändamålet designad plastbehållare, och begav mig neråt, ner i de mörka korridorerna där tidsbokningarnas och de paternalistiska moralskyltarnas välde råder.

Dessa korridorer, där väggar, golv, tak och dörrar skriker till förbipasserande det fullständigt uppenbara faktum att anledningen till hela deras existens är otvetydligt icke-estetisk och banal, nämligen, en krass, fysisk-praktisk nödvändighet som resulterar ifrån de av våra mänskliga normer som gör minst för att distingera oss från djuren. När George Orwell i sitt huvud formulerade idén om sitt litterära mardrömsrum från 1984, “Room 101”, där varje människa som inträder möter sin innersta rädsla, vandrade han troligtvis i en sådan korridor – inramningen är så perfekt att varje dörr skulle passa utmärkt som ingång till ett Room 101. Sålunda går dagens tips till alla Orwellska megalomani-regimer där ute i världen: om ni vill fullända korridorerna till era tortyrkammare finns mycken inspiration att hämta i den svenska hyresrättens mörka vrår.

Dessa invändningar mot inrättningen till trots, skred jag till verket och var efter tre timmar “färdig”, vilket innebar att:

  1. mina 22kvm har nylagt golv som kallas sockor,
  2. samtliga av de obekväma trästolar som konstituerar vad jag erbjuder gäster (fel – skulle erbjuda) att slå sig ner på är belamrade med nytvättade tröjor som drabbats av min oförmåga att skjuta till medel på strykjärnsfronten,
  3. min älskade röda ullkofta är förändrad till ett plagg med så kort rygg och tajta ärmar att den skulle kunna göra sitt och mer därtill för att bidra till melodifestivalens årliga chansering till än mer (är det verkligen möjligt?) storvulen dekadens och stillöshet.

På så sätt tilltufsad efter en halvdags människa-maskin-dust, lutar jag mig tillbaka och undrar under vilken sinnesstämning Nietzsche var när han tvättade. Jag har svårt att föreställa mig det. Däremot begick Camus nog ett misstag när han inte lät läsaren se Mersault tvätta. Att tvätta hade passat Mersault alldeles utmärkt.

Erik