politik | Erik Hammar

March 19, 2012

Tveksamt om Natos uppgiftslöshet

Igår publicerades en intressant artikel på SvD Brännpunkt, skriven av Gunnar Westberg. Westberg är medlem i Transnationella Stiftelsen Fred, en organisation med många ädla föresatser, om än genomsyrad av en väl långtgående naivitet och kramas-och-sjunga-kumbaya-idealism. Lite som Miljöpartiet, med andra ord.

Artikeln syftar till att, i anknytning till den tragiska olyckan med det norska stridsplanet härom dagen, lyfta flera relevanta frågesatser kring militariseringen och de ökade geopolitiska intressena i Arktis. Man pekar på att stormakter etablerar militär närvaro när många frågor bäst löses till allas gagn vid förhandlingsbordet. Detta är i stor utsträckning sant. Arktis är ett ekologiskt känsligt område och det är viktigt att de som har intressen i området samarbetar för naturskydd och fredlig samverkan, även om man av den anledningen inte får ha en för undfallande inställning till diktaturer (Kina) och semi-demokratier (Ryssland) som deltar i spelet.

Det är framför allt en annan passus i Westbergs artikel som väcker frågor. Efter att ha beskrivit den övning i vilket det norska planet förorsakades, som Sverige deltog i, skriver han som följer:

“Eftersom Nato finns måste man finna uppgifter för organisationen. Är det rimligt att tro att Nato inom överskådlig tid behöver bedriva en fredsframtvingande operation på landområden inom Arktis? Oklarheten kring Natos uppgifter i framtiden visar, om man inte insett det förut, att ett svenskt medlemskap inte är meningsfullt.”

För det första måste man förutsätta att övningar i en viss del av världen inte ger kunskaper och erfarenheter som avaktiveras, skulle de brukas på annat håll. Därför kan givetvis en övning på nordiskt territorium vara av värde även utan ett tydligt angreppshot mot just Norden. Men förutom denna uppenbara poäng, som den gode Westberg lyckats förbise, finns det mycket att säga om hans påstående att Nato står uppgiftslöst.

I den tid vi lever i är FN svagt. Resolutioner för att skydda civilbefolkningar, det vill säga utöva “the responsibility to protect”, som det heter, har en tendens att ständigt stoppas av enskilda stater. Europeiska unionen skakas av en grandios ekonomisk kris vilket gör att den EU-armé som borde varit verklighet för länge sedan nu ter sig ännu mer fjärran. Dessa faktum gör att det är svårt för nämnda institutioner att med kraft hindra folkmord, och inte desto mindre hävda demokratins överlägsenhet genom att skydda och värna densamma.

Ryssland närmar sig diktatur, via den populära väg som utstakas av valfusk, personkult och journalistförtryck. Dessutom är ekonomin mer och mer oljeberoende, vilket försvagar folket gentemot den regim som styr olje- och gasexporten. Regimens grymhet behöver vi inga fler bevis för.Vi har redan fått erfara övergreppen i Tjetjenien och Georgien. I Ungern stärker Viktor Orban och hans Fidesz-parti sitt grepp om landet. EU-kommissionär Cecilia Malmström uttalade sig igår om EU:s interna domstolsförfaranden som inletts mot bl.a. Ungerns nya medielagar (Svt Agenda 18/3). Nationalism och minoritetshat spirar. I de forna öststaterna är tron på demokrati och marknadsekonomi, de två starkaste krafterna för välstånd och frihet i mänsklighetens historia, svagare än den varit någon gång efter Sovjetunionens fall (enligt The Economist).

I arabvärlden har ett folkmord nyligen förhindrats och i Syrien står vi på randen till ett annat. Brutala diktaturer slår ner folket som vill ha frihet. Grymheten är banal, igenkänd, horribel. I och med Irans kärnvapenanskaffning kommer vi snart, för första gången, att befinna oss i en värld där ett land som styrs av en religiöst, fundamentalistiskt råd har tillgång till vapen som kan föra helvetet till människorna istället för det andra, hittills predikade tillvägagångssättet. I Nordkorea, det nuvarande helvetet på jorden, är kärnvapnen redan laddade. Kina, en brutal diktatur, förväntas vara världens största ekonomi inom tio år. Flera bedömare tror att det kommer att gå fortare än så. För första gången i modern tid kommer världens mäktigaste ekonomi vara en diktatur. Tilläggas kan att Kina i Tibet har visat hur lite de räds hårda tag.

I denna nya värld som växer fram, har Gunnar Westberg svårt att se uppgifterna för en militär allians mellan demokratiska stater. Nato är den enda villiga kraft som är i närheten av att kunna klara av uppgifter såsom Libyen eller en eventuell intervention i Syrien, för att bara nämna de två mest uppenbara platserna där sådan krafthar spelat, och kan komma att spela, en oersättlig roll.Jag tror att folket i Libyen som inte blivit flygbombade som, med herr Khaddafis ord, “som kackerlackor”, har ganska lätt att förstå vad poängen med ett starkt Nato är.

Med denna bakgrund bör Sverige bli medlem snarast. Den nuvarande situationen, där vi dels osolidariskt räknar med Natos stöd vid ett eventuellt angrepp, dels agerar självskadligt och avsäger oss vår möjlighet till inflytande i alliansen, är obegriplig. Nato är långtifrån perfekt, så låt oss försöka påverka det mot större perfektion.

Men den ädla neutralitetsprincipen då, ropar man. Neutralitetsprincip är ett ord som låter sämre och sämre ju mer man funderar över det. Politisk och/eller militär neutralitet mellan diktatur och demokrati är inte moraliskt neutralt, det är moraliskt förkastligt. Därför är Sveriges envisa utanförskap när det gäller den enda organisation som har möjlighet att sätta handling bakom ord om demokrati och stopp för folkmord ännu en fläck på det banér som så ofta höjs till neutralitetens ära.

Erik

Artikeln:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kraschen-satter-fokus-pa-natos-narvaro_6933449.svd

Övriga faktapåståenden kan backas upp med tillförlitliga källor om så önskas.

8 Comments

March 10, 2012

Transparens:era Invisible Children

Sällan hör man människor tala så mycket om en politisk fråga som varit fallet under de senaste dagarna. Anledningen är att videon Kony 2012 som, enligt den känslovädjande retorikens alla regler, mycket gripande berättat om barnförslavaren och fundamentalisten Joseph Kony. Kony är ledare för LRA, Lord’s Resistance Army, som begår horribla brott i Uganda med omnejd. LRA är en paramilitär organisation som uppstod samtidigt som flertalet likartade efter regimskiftet i Uganda på 80-talet. Till skillnad från de andra har denna motståndsrörelse varit förvånansvärt motståndskraftig och överlevt tills i dag. Joseph Kony har sedan han tog över styret i organisationen omvandlat den till en kristen fundamentalistisk rörelse som syftar till att göra Konys tolkning av de tio budorden till statens fundament.

Videon Kony 2012, som finns att se bl.a. på Youtube, har producerats av organisationen Invisible Children, som enligt egen utsago är en välgörenhetsorganisation. Videon har lett till omfattande försäljning av material till den kampanj organisationen uppmanar till; en kampanj för att göra Joseph Kony till en celebritet á la Usama bin-Laden.

Närmare granskning har belyst att endast 32 procent av organisationens intäkter har gått direkt till projekt på fältet i Uganda. Övrigt äts upp av höga löner till de tre amerikanska filmmakarna, reskostnader och, framför allt, produktionskostnader för organisationens filmer. Något som, förståeligt nog, upprört människor. Dessutom är det icke att förglömma, att den ugandiska regimen är en grym förtryckare av bl.a. homosexuella, och att samma regims åtgärder mot oppositionen ofta tagit sig inhumana uttryck. Därför kan man fråga sig om det amerikansk-ugandiska samarbete som Invisible Children vill stoltsera med att ha framkallat, verkligen är klanderfritt.

Vad finns det då att säga om detta fenomen? Ett par saker, faktiskt. Först och främst råder det ingen tvekan om att världen vore en bättre plats om denne moraliske analfabet med religiösa bevekelsegrunder, Joseph Kony, var död och begraven (som Christopher Hitchens sade vid Jerry Falwells död, ”det är synd att det inte finns ett helvete för honom att hamna i”). På så sätt är Invisible Childrens kampanj och den grandiosa publicitet den fått positiva företeelser. Å andra sidan kan och bör man förargas över att de inte riktigt lever upp till de glorior de så gärna vill pryda sig med. I Sverige krävs det, för att få ett så kallat 90-konto, att minst 75 % av intäkterna går direkt till projekt på fältet (och inte till administration, löner etc.) Jämfört med detta ter sig 32 % inte som givmildheten personifierad. Deras icke-problematiserande av den ugandiska regimen måste också läggas till samma hög av tveksamheter.

Invisible Children, kan man tänka sig, rättfärdigar detta inför sig själva med invändningen att utan filmen hade pengarna som utgör de 32 % inte samlats ihop från första början. Likaledes kan förenklingar, överdrifter och eufemismer om den ugandiska regimen med mera ursäktas då det är vad som krävs (sorgligt nog, kanske de skulle tillägga) för att aktivera gemene Youtube-tittare. Utan förenklad, fint (och dyrt) paketerade, lättförståeliga budskap, ingen aktivitet och fortsatt ostörda bärsärkfasoner från Joseph Kony.

Frågan mynnar alltså ut i till vilken grad stöd till något ondskefullt och en förvrängning, eller i varje fall simplifiering, av fakta, kan rättfärdigas för att stoppa ett avskyvärt monster. Onekligen är Invisible Childrens känslovädjande tekniker – bäst gestaltat av en av grundarnas söta lille grabb, som säger att de onda är ”Star Wars people” – effektiva när det gäller att driva Facebook-horderna från tårar till handling. Det sockersöta, sliskigt godhjärtade vi-tillsammans-tema som genomgår filmen gör mig personligen skeptisk. Men inte alla, uppenbarligen. Nyligen svarade organisationen på kritiken, genom att storordat peka på hur unikt det är att på detta sätt förena människor jorden runt för ett välmenande syfte.

Man ska inte underskatta det positiva som kan komma från detta nya slag av folkrörelser. Till och med en cyniker som jag själv kan se det fantastiska i människors uppslutning runt en humanitär fråga (även om uppslutningen kantas av blåögdhet och tvivelaktigheter). Jag vill heller inte sträcka mig så långt som att säga att en donation till Invisible Children är att förakta, eller ens helt dum. Troligen har sådana donationer en nettopositiv effekt. Men jag uppmanar var och en att medvetandegöra sig själv och andra om vad det egentligen är man skänker pengar till, och vilket utilitaristiskt ställningstagande det är man gör när man stödjer manipulativa marknadsföringsgenier för ett moraliskt gott syfte. Sålunda startar jag härmed en ny kampanj – ”Transparensize Invisible Children 2012.”

Spread the word, folks.

Erik

Källor:

Foreign Affairs Magazine:

http://www.foreignaffairs.com/articles/136673/mareike-schomerus-tim-allen-and-koen-vlassenroot/obama-takes-on-the-lra

Washington Post Official Blogs:

http://www.washingtonpost.com/blogs/blogpost/post/obama-deploys-combat-forces-to-fight-lords-resistance-army-in-central-africa/2011/10/14/gIQAYB8KkL_blog.html

http://www.washingtonpost.com/blogs/blogpost/post/invisible-childrens-stop-kony-campaign/2012/03/07/gIQA7B31wR_blog.html

Encyclopaedia Britannica:

http://www.britannica.com/EBchecked/topic/1017670/Joseph-Kony

Youtube (Kony 2012-filmen):

http://www.youtube.com/watch?v=Y4MnpzG5Sqc

En intressant resonerande bloggare:

http://hotforeignaffairs.wordpress.com/2012/03/08/why-im-not-supporting-the-kony-2012-campaign/

7 Comments

March 5, 2012

Magvändande SDU-förslag

Det finns dåliga, löjliga, skrattretande, irriterande och majestätiskt idiotiska politiska förslag. Och så finns det politiska förslag som får magen att vända sig, smilmusklerna att tappa all kraft och kårarna att kallna. I den senare kategorin hör Sverigedemokratisk ungdoms (SDU) senaste förslag hemma.

I korthet har SDU sökt pengar från Migrationsverket för att kunna vallfärda hemmen hos invandrade personer som de senaste åren varit nolltaxerade (personer som inte behövt betala någon skatt). För ändamålet planerar de att skapa ett register, med hjälp av offentliga uppgifter, över vilka dessa personer är. 10 000 hushåll ska besökas, ingen rast och ingen ro.

Ett parti i Sveriges riksdag vill upprätta ett register över utlandsfödda människor som de ska gå hem till och be åka hem. Läs det igen och låt det sjunka in. För det är vad detta innebär. Visst, SDU skulle snarare formulera det som att man informerar, hjälper, berättar och uppmuntrar än ber att åka hem. Men om jag hade flyttat till ett land hudratals mil bort, och sedan besöktes av medlemmar i ett nationalistiskt, konservativt parti med nazistiska rötter som vill stoppa människor från att göra just vad jag har gjort, och om dessa berättade om hur suveränt det är att åka hem, så hade jag dristat mig tolka det som en illa dold uppmaning att dra åt helvete. Lite som om någon på en fest skulle spendera tjugo minuter på att förklara alla fördelar med att jag åkte hem till min fina, trevliga lägenhet, med någon av de bekväma bussar som går, och för att inte tala om fördelarna i morgon bitti om jag kommer i säng tidigt! En person som dessutom aldrig visat den minsta omsorg om min person förut, och som egentligen inte ville att jag skulle kommit till festen i första taget!

SDU:s drag är smart, eftersom de lätt kan försvara sig med att information och kunskap aldrig är dåligt. Vadå, vi berättar ju bara? Gratis material dessutom! Vad man måste göra är att inte stanna där utan tänka ett steg till. Tänka ett steg till och fråga varför?

Varför gör SDU detta? Drager de en sådan försorg om alla stackars invandrade svenskar som inte vet hur man tar sig hem, inte vet hur lätt det är, att de vill avsätta kampanjtid åt att berätta detta? Det kan knappast jämställas med en chansning på Sverige-slår-Brasilien-i-fotboll-nivå att säga att det inte är sina kärnväljargrupper man besöker. Vad SDU än vill få ut av detta drag, inte är det röster från dem de ska besöka.

Nej, SDU har en annan, mera sinister agenda. Förslaget är ett utförligt försök att fördjupa vi-och-dem-känslan som SD redan delvis lyckats etablera, att förstärka känslan av att vi är ett land med två folk, och att det inte är så enkelt som att båda typerna hör hemma här. Och det ska vänliga töser och gossar från samhällsbärarna i SDU nu tåga runt och förtälja, bakom en halvsofistikerad skenursäkt. Rysningar, någon? Att man väljer nolltaxerade individer gör saker och ting extra tydliga. Är man nolltaxerad så betalar man inte skatt. Då går man på bidrag och då ska man inte finnas här. Och då ska man ut! (Trots att DN nämner att långt i från alla med nolltaxering är arbetslösa – många studerar eller driver eget företag.) På Bebelsplatz-torget i Berlin finns ett berömt citat av Heinrich Heine ingraverat: “Men det var bara början. Varhelst man bränner böcker kommer man senare att bränna människor.” Varhelst man börjar registrera människor för att be dem åka hem, kommer man senare registrera dem för att se till att man lyckats köra ut dem alla?

Jag är ofta skeptisk mot hätsk vänsterretorik om kapitalist-imperialisterna och deras Breivik-sympatier. Aftonbladet m.fl. gör gång efter annan sitt bästa för att kväva debatt, smutskasta konstruktiva förslag och klistra epitet som främlingsfientlig och islamofob alltför frikostigt. SD har identifierat ett uppenbart problem: det utanförskap som många invandrade svenskar lider. Men SD har också identifierat en lösning som kan liknas vid att skrota alla tåg för att de inte alltid går i tid. Där har Aftonbladet rätt.

SDU:s senaste förslag får mig som liberal att reflexmässigt känna avsky. Inte för att jag ogillar människor som delar ut flyers. Inte för att jag ogillar att människor ges kunskap om vilket stöd svenska myndigheter kan ge den som vill flytta till ett land man härstammar i från. Utan för att jag tycker att den uppsåtliga divisionsretorik, de insinuationer om parasiterande invandrare och den skenhelighet som det rasistiska SDU begagnar sig av osar av vedervärdighet och bör bekämpas.

Bekämpas, nota bene, med demokratiska medel, för det är det enda rättfärdiga och möjliga sättet. I tider som dessa är liberala värderingar och försvarandet av dem viktigare än någonsin. Det finns en väg mellan å ena sidan fördomsdrypande populistisk nationalism och å andra sidan värderelativism och Breivik-skriande vänsterledarsidor. Liberala värden, med individuella fri- och rättigheter i centrum, är vad som byggt de friaste och tryggaste samhällena i mänsklighetens historia. Låt oss vandra den väg dessa värden stakar ut.

Erik

6 Comments

February 8, 2012

Gäst hos verkligheten

I avsaknad av riktiga juholtare att slå ner på hos allianspartierna slog facebookvänstern nu i dagarna på stort när herr Reinfeldt i sin tur slog på stort och faktiskt uttalade sig om något. Reinfeldt sade att vi i framtiden får vara öppna för att höja pensionsåldern till 75 år. Snart svämmade Facebook och Twitter över av ilska, slagordsplakat och raljerande bilder av varierande kreativitet (i botten beskrivningar av Reinfeldt som en modern Caligula, i toppen frågan om det möjligen var så att Schlingmann gått i pension). Aftonbladets Åsa Linderborg skrädde inte orden: ”Att jobba till man är 75 är inget liv. Det är slaveri.” (Aftonbladets webb 2/7).

En stilla undran är om Åsa Linderborg och hennes medkombattanter bara tar tillfället i akt att, när Reinfeldt säger något som få reflekterat över och som måhända låter oroväckande när man hör det första gången, dra floskelslagträet och försöka sno så många väljare som möjligt med skrämseltexter om slaveri. Eller om det är så att Åsa Linderborg faktiskt tycker att det är slaveri att erbjudas en inkomst av en viss magnitud om man slutar arbeta vid en viss ålder och en inkomst av mindre ansenlig magnitud om man slutar tidigare. Kanske borde Åsa Linderborg ägna mindre tid åt att omdefiniera ord och mer tid åt att titta på siffror. Vid folkpensionens införande 1913 var medellivslängden 57 år, pensionsåldern 65. Idag är medellivslängden 80 och stigande. Samtidigt är äldre en demografiskt stor och växande grupp och den vårdteknik som finns tillgänglig idag är den mest avancerade (och därför dyraste) någonsin. You do the maths, fru Linderborg, och försök att se konsekvenserna.

Man kan tycka att slaveri är ett hårt ord – vilket det är – men jag vill påstå att Åsa Linderborg m.fl. skulle ströva ännu djupare in i SAOL:s arsenal av invektiv och okvädningsord om Reinfeldt om ett par år berättade om sänkta pensioner. Eller om fler avgifter i äldrevården. Eller om Sveriges katastrofala skuldsättning. I Grekland, som har sett den här framtiden, har hårda ord följts av hårda gatstenar.

Den vänsterorienterade läsaren tänker nog här, om man greppat vad jag hittills sagt, att inget av det där behöver hända om vi bara höjer skatterna. För inte föreställer sig vänstern att vi kan trolla fram pengar – nej, nej, pengar måste man ta från medborgarna, det vet väl vem som helst! Jag uppmanar alla som rör sig i dessa tankemarker att fundera över vad en ökad beskattning på arbete, utbildning, kompetens och kapital skulle resultera i för Sverige, på den globaliserade och extremt konkurrensutsatta världsmarknaden.

Låt oss inte gå den verklighetsfrånvändhetens väg som andra länder gått, utan istället säga med Lord Tennyson;

…Come, my friends,
’Tis not too late to seek a newer world.

De länder som inser behovet av reformer och som tar sig an sina nya problem ärligt – de kommer att vara vinnarna. Sveriges vänster skulle göra sig själva och svenska folket en stor tjänst om de insåg att det i det här fallet inte är Reinfeldt de är arga på utan verkligheten. Det kan förstås störa vissa att verkligheten har mage att framträda i en annan skepnad än den Aftonbladets kulturchef finner passande, men den, som Shakespeare skrev om himlen, ”för [vår] smärtas skri är sluten” (övers. Nyblom, 1871). Om svenska folket vägrar inse detta, så mycket värre för svenska folket.

Erik

————–

PS: För att spara tid åt den som vill använda det klassiska greppet att räkna hur många gånger en skribent nämner sin meningsmotståndare, för att därigenom misskreditera skribenten som en manibesatt dåre, kan jag säga att jag i denna text nämner Åsa Linderborg sex gånger (sju om man vill räkna med ”fru Linderborg”). [Post scriptum-Linderborg ej medräknade.]

9 Comments

February 3, 2012

Ozymandias

“My name is Ozymandias, king of kings:
Look on my works, ye Mighty, and despair!”

– Percy Byssey Shelley, ur “Ozymandias”

Diktaturerna faller, eller har fallit, i Mellanöstern. Ett par av dem, i alla fall. När den arabiska våren började för snart ett år sedan, fick kombinationen av sand och störtade envåldshärskare mig att dra mig till minnes de ovan citerade raderna av Shelley. I dikten finner en ökenvandrare en piedestal, som avbildar en barsk härskare med bister och ondskefull uppsyn. Nedanför framträder de ovan citerade orden – en hälsning från en svunnen tids härskare till var och en: beundra mitt verk, ni stora. Runt piedestalen breder sanden ut sig i ett vitt, torrt, ogripbart hån mot detta självsäkra rop till evigheten. Ozymandias rike är störtat och, likt Hitler och Speers planerade 1000-årsrike, stod det sig inte alls så väl som den store ledaren räknat med. Om Bashar al-Assad av Syrien vill få en försmak av vad som komma skall, och kanske lite perspektiv på sitt eget välde, vore det inte en alltför stupid idé av honom att sätta sig ner i sitt palats och meditera över Shelleys varning.

På ett annat plan kan budskapet i Shelleys dikt väcka till liv tankar om den “kreativa förstörelse” som i mångt och mycket är drivkraften i marknadsekonomin. På en annan övergiven piedestal finns ett Saab-märke. En annan är förbehållen de företag som innan frysboxen levererade is till hushåll i behov av att kyla maten. Förhoppningsvis görs de snart sällskap av film- och skivbranschens jättar, som redan verkar ha bytt bana för att, med god chans, satsa på att ta marknadsandelar i informationsförtryckets och särlagstiftningens bransch. När ett företag utkonkurreras och förgörs är efterverkningarna ofta smärtsamma. Likaledes leder revolution till blodspill. På ett annat plan, javisst, men principen om det mer fulländade systemets framskridande och det svagares och banalares undergång är densamma. Det är inte konstigt att många av dem som å det starkaste opponerar sig mot denna utvecklingsvänliga praktik och princip inom den ekonomiska världen likaledes motsätter sig, av princip, militärt stöd till demokratikrafter i andra länder. Det ena är utsugning och kapitalismens diktatur, det andra imperialism och västerländsk idéhegemoni. Till ovan nämnda agitatorers försvar kan endast sägas att de bär den odefinierbara charm som kommer med varje brinnande övertygelse.

Erik

Tag: politik