Erik Hammar

Tag: poesi

…och dikten öppnar sinneporten

Jag sitter just nu och ser ut genom Stadsbibliotekets fönster, ner på gatorna där människor går förbi, bilar som passerar, bussar som en efter en masar sig gatan upp förbi Stadsteatern. En skör ögonblicksbild ur en tickande stad. Världen rör sig men står ändå still och jag förnimmer mina tankar med en osedvanlig klarhet.

Det inre tankelivet. Flödet. Det finns en underbar dikt av den engelske skalden Robert Frost:

Stopping by Woods on a Snowy Evening

Whose woods these are I think I know.
His house is in the village, though;
He will not see me stopping here
To watch his woods fill up with snow.

My little horse must think it queer
To stop without a farmhouse near
Between the woods and frozen lake
The darkest evening of the year.

He gives his harness bells a shake
To ask if there is some mistake.
The only other sounds the sweep
Of easy wind and downy flake.

The woods are lovely, dark, and deep,
But I have promises to keep,
And miles to go before I sleep,
And miles to go before I sleep.

Det jag tycker att Frost fångar är just individens medvetande relativt till det som omgärdar det. Den ständiga rörelsen i våra sinnen, våra tankars fortsatta exercis oavhängigt förändringar i vår världsliga rutt. Frost ger oss ett fragment ur en resa, ett par sekunder när förflyttningen får stå tillbaka för ryttarens introspektion, in i vilken vi i poesins namn får inblick. Den kalla, snöfyllda kvällningen blir en frusen bild – de djupa mörka skogarna, den tunga snön, den oförstående men fullständigt lugna och viljelösa men frustande och icke kraftlösa hästen, det omotiverade stoppet – en frusen bild i vilken det varma flödet, lättheten och rörelsen i resenärens inre framstår desto mer levande och desto mer livfulla. Distinktionen mellan omvärldens skiftningar och de mentala skeendena accentueras slutligen definitivt i sista strofen: ”But I have promises to keep,/And miles to go before I sleep”. Här ser vi, i kontrast till de för ögat ogenomträngliga och oåtkomliga skogar som omgärdar huvudpersonen, rätt in i hans/hennes medvetandes beskogning, med en skärpa och penetration som känns artificiell och orealistiskt djuplodande.

Det är denna känsla av overkligt långtgående insyn i vad som är huvudpersonens kontemplation runt löften och framtidsplaner som kontrasten mellan den mörka, kalla, pausade bakgrunden och den som av en blixt upplysta tankeverksamheten förmår skapa. Det som är intressant är att det som kan frammana denna insyn är just dikten i sig. Som vore han beväpnad med en själslig licentia poetica leder Frost oss med hjälp av sin diktning in i denna individ, och låter oss ta del av ett moments studie i mänsklighet; en episod som är endast en av så många andra, i sina naturer identiska, och alla med lika stor komplexitet, och som i lika stor utsträckning framstår som unika.

Erik

Ozymandias

“My name is Ozymandias, king of kings:
Look on my works, ye Mighty, and despair!”

– Percy Byssey Shelley, ur “Ozymandias”

Diktaturerna faller, eller har fallit, i Mellanöstern. Ett par av dem, i alla fall. När den arabiska våren började för snart ett år sedan, fick kombinationen av sand och störtade envåldshärskare mig att dra mig till minnes de ovan citerade raderna av Shelley. I dikten finner en ökenvandrare en piedestal, som avbildar en barsk härskare med bister och ondskefull uppsyn. Nedanför framträder de ovan citerade orden – en hälsning från en svunnen tids härskare till var och en: beundra mitt verk, ni stora. Runt piedestalen breder sanden ut sig i ett vitt, torrt, ogripbart hån mot detta självsäkra rop till evigheten. Ozymandias rike är störtat och, likt Hitler och Speers planerade 1000-årsrike, stod det sig inte alls så väl som den store ledaren räknat med. Om Bashar al-Assad av Syrien vill få en försmak av vad som komma skall, och kanske lite perspektiv på sitt eget välde, vore det inte en alltför stupid idé av honom att sätta sig ner i sitt palats och meditera över Shelleys varning.

På ett annat plan kan budskapet i Shelleys dikt väcka till liv tankar om den “kreativa förstörelse” som i mångt och mycket är drivkraften i marknadsekonomin. På en annan övergiven piedestal finns ett Saab-märke. En annan är förbehållen de företag som innan frysboxen levererade is till hushåll i behov av att kyla maten. Förhoppningsvis görs de snart sällskap av film- och skivbranschens jättar, som redan verkar ha bytt bana för att, med god chans, satsa på att ta marknadsandelar i informationsförtryckets och särlagstiftningens bransch. När ett företag utkonkurreras och förgörs är efterverkningarna ofta smärtsamma. Likaledes leder revolution till blodspill. På ett annat plan, javisst, men principen om det mer fulländade systemets framskridande och det svagares och banalares undergång är densamma. Det är inte konstigt att många av dem som å det starkaste opponerar sig mot denna utvecklingsvänliga praktik och princip inom den ekonomiska världen likaledes motsätter sig, av princip, militärt stöd till demokratikrafter i andra länder. Det ena är utsugning och kapitalismens diktatur, det andra imperialism och västerländsk idéhegemoni. Till ovan nämnda agitatorers försvar kan endast sägas att de bär den odefinierbara charm som kommer med varje brinnande övertygelse.

Erik