Erik Hammar

Jag sitter just nu och ser ut genom Stadsbibliotekets fönster, ner på gatorna där människor går förbi, bilar som passerar, bussar som en efter en masar sig gatan upp förbi Stadsteatern. En skör ögonblicksbild ur en tickande stad. Världen rör sig men står ändå still och jag förnimmer mina tankar med en osedvanlig klarhet.

Det inre tankelivet. Flödet. Det finns en underbar dikt av den engelske skalden Robert Frost:

Stopping by Woods on a Snowy Evening

Whose woods these are I think I know.
His house is in the village, though;
He will not see me stopping here
To watch his woods fill up with snow.

My little horse must think it queer
To stop without a farmhouse near
Between the woods and frozen lake
The darkest evening of the year.

He gives his harness bells a shake
To ask if there is some mistake.
The only other sounds the sweep
Of easy wind and downy flake.

The woods are lovely, dark, and deep,
But I have promises to keep,
And miles to go before I sleep,
And miles to go before I sleep.

Det jag tycker att Frost fångar är just individens medvetande relativt till det som omgärdar det. Den ständiga rörelsen i våra sinnen, våra tankars fortsatta exercis oavhängigt förändringar i vår världsliga rutt. Frost ger oss ett fragment ur en resa, ett par sekunder när förflyttningen får stå tillbaka för ryttarens introspektion, in i vilken vi i poesins namn får inblick. Den kalla, snöfyllda kvällningen blir en frusen bild – de djupa mörka skogarna, den tunga snön, den oförstående men fullständigt lugna och viljelösa men frustande och icke kraftlösa hästen, det omotiverade stoppet – en frusen bild i vilken det varma flödet, lättheten och rörelsen i resenärens inre framstår desto mer levande och desto mer livfulla. Distinktionen mellan omvärldens skiftningar och de mentala skeendena accentueras slutligen definitivt i sista strofen: ”But I have promises to keep,/And miles to go before I sleep”. Här ser vi, i kontrast till de för ögat ogenomträngliga och oåtkomliga skogar som omgärdar huvudpersonen, rätt in i hans/hennes medvetandes beskogning, med en skärpa och penetration som känns artificiell och orealistiskt djuplodande.

Det är denna känsla av overkligt långtgående insyn i vad som är huvudpersonens kontemplation runt löften och framtidsplaner som kontrasten mellan den mörka, kalla, pausade bakgrunden och den som av en blixt upplysta tankeverksamheten förmår skapa. Det som är intressant är att det som kan frammana denna insyn är just dikten i sig. Som vore han beväpnad med en själslig licentia poetica leder Frost oss med hjälp av sin diktning in i denna individ, och låter oss ta del av ett moments studie i mänsklighet; en episod som är endast en av så många andra, i sina naturer identiska, och alla med lika stor komplexitet, och som i lika stor utsträckning framstår som unika.

Erik