Erik Hammar

Den senaste tiden har jag inte skrivit något här då funderingar om min framtid uppehållit mina intellektuella truppstyrkor. Efter att ha kommit fram till att en bachelor of arts gör sig bättre från England än USA (med hjälp av en tiokrona och magkänsla), så kan jag återuppta mitt tjattrande i det här utrymmet.

Jag läste precis ut Virginia Woolfs A Room of One’s Own, en bok om en kvinnas funderingar kring kvinnligt skrivande, och, i förlängningen, kvinnors rättmätiga roll som samhällsmedlemmar och hur denna roll undanhållits dem sedan urminnes tider fram till det 30-tal i vilket historien äger rum. Denna engelska klassiker, fylld av bilder från det mytomspunna Oxbridge, är en strålande blandning av giftig ironi, lärda allusioner och metaforer så slående att de briserar likt ljusgranater i läsarens huvud, och rör enormt många fler ämnen än det tydliga imperativ som givit boken dess titel, att en kvinna behöver “a room of one’s own and 500 pounds a year”, det vill säga ekonomisk och social självständighet, för att kunna nå de höjder av författarskap som män lyckats nå.

Vid ett tillfälle föreslår bokens huvudperson att människans själ innehåller en kvinnlig och en manlig kraft. Hos vissa författare hävdar den ena sin dominans över den andra. Hon åberopar Keats, som skrev att den goda författaren har ett androgynt sinnelag, och beskriver sedan hur den kvinnorörelse som börjat röra sig under 1900-talet haft effekten att män, utmanade för första gången av det hitintills underkastade könet, nu i sitt skrivande i högre grad demonstrerar sin manlighet och dess överlägsenhet gentemot det andra könet. Den manliga delen av dessa författares (bl.a. Kipling) sinne, säger Woolfs protagonist, har blivit medveten om sin egen existens, och när det sker hos en författare blir han/hon en torftig utövare av sin konst. Hos dessa författare ger den medvetandegjorda viriliteten och det utbyte mellan olika “kammare” i sinnet som den omöjliggör upphov till texter fyllda av meningar lika dödfödda som David Hume en gång beskrev sin bok Avhandling om den mänskliga naturen vara då den föll från bokpressarna.

Hos Woolf är den skickligaste författaren den som kan skriva utan att nämnvärt påverkas av sitt kön och vad samhället dikterar angående det. Hon kritiserar tidigare i boken Charlotte Brontë för att denna inte lyckas undvika att genomsyra sina texter med aggression och illvilja mot den förvisso intellektuellt kvävande situation kvinnor befann sig i på den tiden. En god författare, och här tjänar Shakespeare som den perfekte, fullständigt sinnesmässigt andogyne förebilden, låter båda sidor förenas utan att lägga sig i, låter dem mötas naturligt och tillsammans bära fram den sanning som författaren strävar efter att belysa.

Den bild Woolf målar upp är kraftfull i sin enkelhet. Men man kan med rätta fråga sig om det vore rätt att dra gränsen för denna förklaring av vad som skapar gott skrivande, vid kön. Woolfs påstående, att en författare ska försöka ge oss saker som de är, utan att kväva delar av sin identitet och mångfacetterade sinneslag, leder, om man betänker den rika flora av tillhörigheter och skiftande personlighetsdrag vuxna människor besitter, till slutsatsen att det manliga och det kvinnliga inte kan vara de enda självständiga men väsenlika entiteter som bör tillåtas att fritt från författarens medvetna påtryckningar förenas i en fullkomlig helhet. Snarare är det så, om man tar ett steg bort från den könsfokuserade analys Woolf förståeligt nog och rätteligen gör, att en skapande process blir lyckad då vi tillåter att alla våra olika personlighetsdrag och identitetsdrag blandas utan att vi medvetet påverkar processen. Blandas till det bläck med vilket vi sedan skriver. Ingen människa är enbart manlig eller kvinnlig, modig eller feg, god eller ond, egoistisk eller altruistisk, utan i oss alla har vart sinnesdrag en roll att spela. Förtrycks eller förstärks en av dem av författarens intentioner, så skadas det som är mest väsentligt för en författare: ärlighet. Detta kan liknas vid det tips till författare (av en person vars namn jag glömt) som Christopher Hitchens citerar i sina memoarer: skriv som om du skulle bli läst efter din död. Det farligaste hotet mot gott författarskap är författarens vilja att accentuera vissa aspekter av sig själv under skapandet av sin text

Sålunda blir Woolfs bidrag en mycket pregnant analys av ett av alla de tudelade koncept (i brist på ett bättre ord) som bildar ett mänskligt medvetande. När man till Woolfs könsliga koncept lägger den nästintill obegränsade rad av andra inre koncept (mod-feghet, kärlek-hat, etc.), som vi bär inom oss, ges också kön en mer realistisk tyngd i sin påverkan på en människas konstnärliga aktivitet. Woolf gör indelningen i manligt och kvinnligt, som separata och skilda (även om båda i viss mån finnes i oss alla), och utan andra skiljelinjer inom oss skulle denna delning, och det hos var individ personliga styrkeförhållande som måste finns mellan de två sidorna, framstå som alltför enskilt och ensamt determinerande i vad konstnärligt arbete resulterar i.

Det är en mycket abstrakt analys jag försökt mig på, och jag hoppas att den gått att följa någorlunda. Det var i alla fall ett gott dagsverke i tanketräning att försöka tränga djupare in i vad Woolfs analyser kan leda vidare till för tankar om människan som kreativ varelse. Ett stort tack till min före detta engelsklärare Gabriella, som rekommenderade och lånade ut ovan omskrivna bok till mig.

Erik

Val, val, val, det ok som ålades människan i samma ögonblick hon vann sin tankefrihet. Jag spenderar dagarna med att läsa på om alla upptänkliga aspekter av Harvard och Oxford. Housing, fees, academics, tutorials, seminars, travels, internships, employment rates, subsequent graduate studies, atmosphere, people, community, subjects, breadth and depth, the US and the UK. Min kloka vän Anna gav mig informationen att med fler än nio parametrar är ett rationellt val omöjligt. Jag bestämde mig för att ignorera den varningen då jag inte har något alternativ. Intuitionen har övergivit mig, ensam står jag dragen av det rationellas krafter mellan tvenne framtider, tvenne i dunkel höljda vägar fram emot ett liv vars natur jag ännu inte formulerat klara önskningar om.

Men, man ska ju inte klaga.

Erik

Anders Bering Breiviks rättegång har påbörjats. Detta monsters möte med rättvisan är någonstans, bortom den nattsvarta tragik som kringgärdar hela processen, ändå en ljusglimt som viskar om att det öppna samhället, rättsstaten och demokratin klarar av de mest fruktansvärda våldsverkare. Och om den stundtals menlösa debatt som förts om herr Breiviks rättegång och dess olika aspekter, har jag inget annat att säga än att svaret på frågor som ställts runt vad han borde få göra eller inte göra, vad som borde visas för allmänheten och inte, är att han ska behandlas precis som andra brottslingar, och ha samma rättigheter. Alla överväganden ska göras så juridiskt korrekt som möjligt, med hänsyn till demokratiskt stiftade lagar, och rättegången genomföras som vilken som helst. För det demokratiska samhällets styrka i sådana här lägen är just frånvaron av godtycklighet. Nu mer än någonsin måste vi värna det öppna samhället och mota bort dess fiender, vilket också är vad Norges eminente statsminister Jens Stoltenberg uttryckt.

En annan diskussion har rört Breiviks manifest. Detta 1500 sidor långa amalgam av olika sorters hat, fördomar och fantasier ska givetvis inte, som vissa röster antytt, förbjudas eller stoppas när någon sprider det. JS Mill, en av yttrandefrihetens främsta förkämpar, betonar i Om friheten vikten av att även den mest vidriga sörja tillåts finnas och läsas: sanningar upphöjda till allmän, oemotsäglig lag blir till dogmer, de förlorar sin spänst och sin mening, medan sanningar som ifrågasätts stärks, vitaliseras och behåller sin innebörd. Ett fritt meningsutbyte, säger Mill, kan inte bara visa oss var vi har fel, utan levandegör, styrker och fulländar de sanningar vi äger, genom att låta dem kollidera med osanning.

Ämnet påminner mig om en historia om den store astronomen, Lemaitre, som var först med att presentera Big-bang-teorin. Lemaitre, själv katolsk präst, fick den stora äran, förbehållen ytterst få, att inträda till påven och presentera sin teori för hans högvördighet själv. Påven, som tyckte om hur teorin kunde tolkas i enlighet med kristen tro, berömde Lemaitre och sade gillande att ”Det var en väldigt bra teori det här, Lemaitre. Om du vill kan jag göra den till dogma, jag kan säga att alla måste tro på den, med hot om dödsstraff för avvikare.” Lemaitre bugade, och svarade att “Tack, ers excellens, men det vore nog lite att missa poängen med en vetenskaplig upptäckt.” Astronomen insåg att en sanning endast är värdefull om den får utmanas.

Erik

Jag har under natten lagt upp två nya flikar, Poetiskt, där jag tänker lägga upp noga utvalda försök till poesi, och Litterärt, där jag har tänkt lägga upp längre texter om litteratur, skrivande och läsning.

Så mycket som detta, liksom hela mitt bloggprojekt, görs för min egen andliga förkovrans skull, tror jag att det kan vara intressant för det fåtal som fattat tycke för mitt skrivande att kunna läsa vissa längre och mer genomarbetade texter på valda områden. Fler flikar kommer att läggas till allteftersom jag skriver texter som kräver ett eget rum.

Det finns inte möjlighet att kommentera inne i flikarna. Ris och ros skickas med fördel till hammarerik92@gmail.com.

Erik

Det har sagts att jag ofta skriver långa blogginlägg. Detta är i sig en tveksam merit, men det är ändock intressant att människor tycker att mina inlägg om några få stycken är långa. Antingen säger det något om mig, om mina läsare, eller om bloggen som fenomen. Eller om alla tre.

Hur som helst, ett kortare inlägg kan nog både glädja och, kanske, fresta dem som med skeptiska ögon vänder sig bort från de ordrika essäer som vanligen pryder denna blogg att försöka sig på att läsa några rader. Welcome, ye seekers.

På tal om att vara kortfattad: Det har sagts att om aforismer att de är formuleringar som genomborrar hjärtat utan att en endaste blodsdroppe faller. Djupa analyser, å andra sidan, dissekerar långsamt hjärtat och vänder ut och in på dess mest outforskade skrymslen. Poesin, å sin sida, upplyser läsaren om hennes eget hjärta.

Att sluta är en konst. Konst är resolution. Så låt mig vara resolut och, istället för att ge utlopp för det gytter av tankar och infall som irrar runt i min själsliga bassäng, avsluta här (löften skall hållas; vad kallas kort skola bli kort).

Erik