Erik Hammar

De sorgliga övergreppen i Köln har fått den svenska politiska debatten att återigen djupdyka kvalitetsmässigt. Jag kan inte säga att jag är väldigt kunnig om debattklimatet i jämförbara länder, men i Sverige verkar det finnas en alldeles särskild oförmåga att hantera ämnen som bär på minsta gnutta av komplexitet.

Händelserna i Köln är av den typen, liksom Husbykravallerna var för några år sedan, att de utan vidare intellektuell ansträngning kan passas in i vilken världsbild man så önskar. Husbykravallerna kunde enkelt beskrivas som ett resultat av ojämlikhet och rasism (från vänsterhåll), spänningar i ett mångkulturellt samhälle (Sverigedemokrater), bristande arbetsmarknadspolitik med höga trösklar (liberaler/allmänhöger), eller en kulturell och social uppfostransförflackning (konservativa). På samma sätt erbjuder massövergreppen i Köln samma förrädiska typ av frestelse.

Hanna Fahl på DN trumpetar den ena sidan av en polariserad osämja. Hennes hållning kan sammanfattas med meningen att den “gemensamma nämnaren är inte etnicitet, den är kön.” I mitt Facebookflöde skrev en av mina vänner i samma anda att “Nej, det män som tafsar på kvinnor har gemensamt är inte en särskild etnisk bakgrund. Det är att de är män.” På den andra sidan finns de som fokuserar enbart på det faktum att alla eller en majoritet av förövarna enligt tysk polis har sitt ursprung i Nordafrika eller Mellanöstern, som på rasistisk eller kulturanalytisk grund söker eller (oftare) deklamerar förklaringar.

Det finns några poänger att ta med sig här, och jag ska försöka sammanfatta dem kort. Det första är att jag bara sett ett fåtal som försöka lyfta diskussionen från lat observation till att faktiskt försöka förklara, peka på vilka orsak-verkan-samband som leder till incidenter som den i Köln nyligen. Den centrala poängen är otroligt okomplicerad. Det behöver inte vara antingen eller. Det centrala problemet är oförmågan/oviljan att se att ett problem kan ha flera olika orsaker, som kan samverka på olika sätt. Förklaringen av varför massövergrepp likt de i Köln skedde och kan ske kommer inte bestå av en enda variabel, eller en enda sociologisk eller annan teori. Kan det vara så att det finns problematiska beteenden kopplade till idéer om manlighet och att dessa i dagsläget tar sig uttryck på olika sätt, med olika styrka, är i olika mån hindrade, i olika kulturer? Frågan är inte seriöst ställd, för självklart kan det vara så. Är alla kulturer identiska i sina normer gällande män, kvinnor och deras positioner gentemot varandra? Nej, därom verkar vi alla vara eniga. Påverkar kulturella normer hur människor agerar? Ja, det är väl den minst kontroversiella ståndpunkten man kan finna i svensk debatt. Är kulturspecifika variabler således möjliga delförklaringar till olika statistiska grupptendenser vad gäller kvinnosyn? Svaret är trivialt, att ja, det är de.

Det är extra genant för de många välutbildade skribenter på vänsterkanten som torde kunna se hur snarlika deras egen och deras motdebattörers förklaringsmodeller är. “Mansnormer” och kulturella skillnader i kvinnosyn är variabler i samma typ av kulturanalytisk förklaringsmodell. Man utgår från vissa kulturellt betingade normer och postulerar att dessa leder till överrepresenation av medlemmar av den kulturen för ett visst beteende, genom de empiriska antagandena att kultur påverkar beteende och att vissa kulturella normer existerar inom ett visst samhälle.  X leder till Y. Men att ta det extra intellektuella steget och fundera över hur X och Z båda kan leda till Y, med olika grader av påverkan, och så vidare, det orkar eller vill man inte ta.

I ljuset av detta finns det en god och en dålig nyhet. Den goda är att en majoritet av svenska skribenter inte är idioter, och således kan förstå att komplexa sociala fenomen som övergrepp har mer än en orsak. Den dåliga är att denna insikt får stå tillbaka för den frestande kapningen av en händelse i ideologins eller favorit-sociologins namn. Och är inte just det sistnämnda symptomatiskt för svensk debatt? Debattinlägg verkar mer och mer sällan ses som bidrag till ett meningsutbyte, och mer och mer som demonstrationer av grupptillhörighet, ett slags identitetspolitiskt signalerande i en mer och mer tribalistisk samhällsdebatt. Många av dem som ständigt åberopar hur viktigt det är att vi står upp för vår demokrati, verkar samtidigt ha så låg tilltro till den demokratiska debatten som mekanism att de tror att erkännande av komplexitet leder till demokratins förfall. Men den demokratiska båten har barlast, den kommer inte kantra för att man, exempelvis, erkänner att stora kulturskillnader runt kvinnofrågor kan orsaka spänningar i ett pluralistiskt samhälle. Den riktiga dumheten ligger tron att man kan säkra demokratin genom att undergräva kvalitén och nyansen i den samhälleliga debatten. I Kung Lears ord, “that way madness lies”.

Så skrivs ett år så snart till ända. Nedan reflekterar jag lite runt året ur en akademisk synvinkel, och runt ett av de akademiska områden som jag fastnade för under det. Ett preliminärt nyårslöfte till mig själv får väl bli att bemöda mig med att skriva runt året mer generellt.

På det privata akademiska planet dominerades 2015 av mina final examinations i juni månad, och den efterföljande examen från universitetet. De månader som ledde fram till de åtta tretimmarsproven kom att förkroppsliga en typ av prövning, i magnitud och svårighetsgrad, jag inte genomgått tidigare. Det kan förstås vittna om att jag har haft ett relativt prövningslöst liv. Men i den mån jag har något att jämföra det så var dessa månader av fokus, oro, böljande stress och tvivel en tuff, ensam vandring. Det sker något särskilt med en när hela ens varelse riktar in sig så mot ett definierat slutmål. I del handlar det såklart om den något triviala insikten att vi förmår mer än vi tror, att vi kan åstadkomma mer under vissa månader än vissa år. I Samuel Johnsons ord, “when a man knows he is to be hanged in a fortnight, it concentrates his mind wonderfully.” Hängning och slutprov kan i denna bemärkelse likställas.

Vanligen vandrar vi framåt med en uppsjö av mål av varierande dignitet, med varierande klarhet i sina konturer. Det är en nyttig övning i disciplin och själsstyrka att fokusera på, nej, hänge sig fullständigt åt, en enda uppgift. Det kräver mod, i den mån man identifierar sig med ämnet för ansträngningen. När du till fullo investerar tid och kraft i en prestation, finns alltid risken att din självkänsla står och faller med slutresultatet. Det är alltid enklare att inte bry sig, att ironiserande förfäkta en meningslöshetens metafysik och en flärdens och förgänglighetens livsstil. När något tar vår fulla, genuina ansträngning i bruk har vi plötsligt något att förlora; misslyckandet blir en relevant möjlighet.

Sedan högstadiet, eller i varje fall gymnasiet, har studierna innehaft en central roll i mitt liv, och i min självuppfattning. Därför var förstås universitetsexamen ett betydelsemättat steg, och den delvisa rådlöshet jag upplevt efteråt inte särskilt förvånande. Förhoppningsvis, dock, är det i det rådlösa lugnet efter stormen som vi kan reflektera meningsfullt. Med aristoteliska ord, kan vi säga att konsten att vara människa klaras bäst när vi uppnår en via media mellan målinriktad aktivitet och okonstlad, spontan reflektion (ensam eller med med andra – montaignesk eller sokratisk, om man så vill).

Jag har också lagt mig av och till med ett antal mer specifika akademiska intressen under året. Förberedelserna för slutproven tillät mig närstudera det material jag arbetat igenom under de två sista åren vid Oxford, och när de veckocykliska uppsatserna och dess hektiska produktion fick ge vika för ett mer eftertänksamt närmande, återfann jag många nya guldklimpar i mina kurser. Dess inkluderade (men var inte begränsade till): demokratins förtjänster och avigsidor, i synnerhet kopplat till antik grekisk politisk teori samt styrelseskicksfrågor i globaliseringens tidsålder; sanningsteorier och dess normativa implikationer; dygdetik (virtue ethics). Nedan kåserar jag fritt och efter eget huvud om det förstnämnda ämnet.

Demokrati och karaktär hos Platon och Mill

Jag läste glupskt igenom argument angående demokrati, dess förtjänster och baksidor, och i ett vidare perspektiv, typen av politiska gemenskaper vi bör eftersträva i det 21 århundradet. Detta är ett intressant område delvis därför att mer djupgående kritik av demokratin är något av ett tabu i den dagliga samhällsdebatten (av lätt insedda skäl, förstås). Men när vi frågar oss varför demokratin är så utmärkt, så avslöjar den stora variationen hos de möjliga och anförda svaren hur förvirrat vårt tänkande på området är. Är vi demokrater på grund av demokratins intrinsikala egenskaper (t.ex., för att hos människan inneboende rättigheter förbinder oss moraliskt att vara det?) eller på grund av dess konsekvenser (säg, att demokrati leder till bättre beslutsfattande enligt relevanta kriterier)? Detta är bara den första av en lång rad frågor demokratins rättfärdigande reser. Ju starkare demokrater vi är, tycker jag, desto starkare åligger det oss att klargöra varför vi är det. Det är heller inte långt från detta påståendet till hypotesen att en livkraftig demokrati bara kan säkras genom en förståelse för dess styrkor och svagheter som styrelseskick. Jag kom snart att intressera mig mer för kritik/försvar av grundade på de sociokulturella effekterna av demokrati. Två texter fångade mig särskilt. Först, John Stuart Mills försvar av demokrati som kongenialisk med utvecklandet av vissa dygder hos medborgarna, funnen i On Representative Government. Den andra, Platons kritik av demokratins inverkan på medborgarnas karaktär i Bok 8 av Staten.

Tankar runt vilken typ av kultur, eller med andra ord, vilken typ av människa demokratin tenderar att skapa, var centrala i det antika Greklands politiska tänkande. I Platons idealstat identifieras lagarnas (nomos) diktat som i full utsträckning identiska med vad hans moraliska dygdteori anbefaller oss. I en perfekt stat är den laglydiga medborgaren och den dygdiga människan ekvivalenta. Hos Aristoteles finner vi samma tankegång. Lagarna befaller vad moralen kräver (exempelvis Nikomanska etiken, inledning till Bok 5), även om Aristoteles på sitt karaktäristiskt mer jordnära sätt erkänner att lagarna på grund av sin generalitet inte alltid kan fånga alla detaljer hos den dygdige mannens handlande. I Politiken hanterar således Aristoteles också frågan om vad, i en icke ideal stat, skiljer en god medborgare från en god människa. Denna diskussion är predikerad just på påståendet att i idealstaten är de båda identiska, problemet uppkommer när styrelseskicket lämnar övrigt att önska. Ett styrelseskick syftar till att säkra dygden via dess redskap, lagarna. Även om olika grekiska tänkare skiljer sig i sin behandling av kopplingen dem emellan, kvarstår det faktum att en utvärdering av olika styrelseskick måste ske i ljuset av dessas korresponderande typ av medborgare.

Låt mig komma tillbaka till huvudämnet. Kopplingen mellan medborgarnas karaktär och styrelseskickets utformning borgar för den mest intressanta kritiken av demokratin. Platon, i viss likhet med Nietzsche och också J.S. Mill själv (se nedan), ser i demokratin en skadlig förflackning och mediokerhet, en utveckling av en människotyp som värderingslöst flackar mellan olika intressen, provar allt men gör intet seriöst eller på djupet. Efter att ha druckit för mycket ”frihetens starka vin”, lever den demokratiska människan ett liv utan riktning, dygd, ording eller disciplin. En sådan kritik ter sig otidsenlig i dagens liberala demokratier, där de politiska institutionerna anses mer eller mindre finnas till för att skydda en sfär inom vilken individer kan utveckla och leva efter sin egen värdeuppfattning, snarare än inom vilken de kan uppnå en universell och fördefinierad idé av det mänskliga goda.

Mill understryker på ett lika intressant sätt vikten av de karaktärsformande egenskaperna hos demokratin. En representativ konstitution, säger han, har inte bara fördelen att den tenderar att de främsta medborgarna tillåts influera styret av staten mer än andra, men också, att den tenderar att förbättra de mänskliga dygder Mill ser som centrala för mänsklig lycka: utvecklandet av våra kreativa och intellektuella förmågor, ombesörjandet av vad i On Liberty är det centrala begreppet, individuality. Demokrati tillåter den typ av social samlevnad som främjar utvecklandet av dessa förmågor. Därför bör Mill inte läsas som fundamentalt olik Platon i denna fråga. Strukturen hos Platons och Mills argument är det här relevanta avseendet densamma. Ett styrelseskick utvärderas i alla fall delvis efter de medborgare de skapar. Deras idé om vad idealkaraktären är skiljer sig, dock (en dygdig, välordnad själ eller en självständig, kreativt och intellektuellt förkovrad människa som experimenterar för att finna sin rätta livsföring. Exakt hur mycket de skiljer sig är en intressant följddiskussion.) Likaså skiljer sig deras empiriska förutsägelser för olika politiska institutioner. Här måste vi dock vara försiktiga. När vi pratar om ”politiska institutioner”, ”lagar” och ”styrelseskick” i Platons och Mills respektive samhällen kan bruket av samma ord få oss att tro att jämförbarheten och likheten dem emellan är större än i själva verket var fallet. Dessutom har jag undvikit att analysera mer ingående de fundamentala skillnaderna mellan antik atensk demokrati och Mills moderna representativa demokrati.

Var lämnar denna utläggning oss, då? Förutom vad jag sade inledningsvis, tycker jag det är viktigt att reflektera över vad vi vill ha ut av ett styrelseskick. Och om vi kommer fram till att vi vill att det ska främja åtminstone vissa karaktärsdrag (en idé bara naiva libertarianer övergett i sin helhet) så bör vi fråga oss i vilken utsträckning nuvarande institutioner och lagar gör det. I det vidare perspektivet relaterar jag detta till den riktningslöshet och ideologiska förlamning många (erkänneligen ofta överdrivet) tillskriver dagens västerländska demokratier.

Svenska debatt har den senaste tiden i mångt och mycket kretsat kring det nyligen uppsagda militära samarbetsavtalet med Saudiarabien. Det är en intressant fråga, då både samarbetsavtalet och den till diskussionen tillhörande vapenexporten till Saudiarabien väcker svåra moraliska dilemman. I vanlig ordning har dessa inte lyfts upp från under den yta av politiska slagord som utgör svensk debatt. Men jag tycker de är intressanta, och vill här ägna några rader åt att skissa en analys av den andra frågan, gällande vapenexport. Jag ska undersöka frågan gällande sådan export till diktaturer, med Saudiarabien som tankeexempel.

Frågan om den moraliska statusen av vapenexport kan delas upp i ett antal underfrågor. En naturlig startpunkt kan tänkas vara att etablera en tentativ definition av “vapen”. Ett första förslag skulle kunna vara att “vapen” refererar till allt som kan stärka ett lands militära kapacitet. Men det är för inexakt, för all handel, i den mån det stärker ett lands ekonomi, leder till potentiellt förstärkt militär kapacitet, om landet väljer att rikta sitt ökade välstånd ditåt. Som redan Machiavelli observerade är ekonomiskt välstånd grunden för militär styrka; ‘A state’s potential power is based on the size of its population and the level of its wealth’ skriver John Mearsheimer (The Tragedy of Great Power Politics, 2001). Därmed kan vi dra slutsatsen att om vi tror att handel troligen ökar våra handelspartners välstånd, allt annat lika (en premiss med hög sannolikhet, för varför skulle de annars vilja handla), och om vi inte motsätter oss all handel med, säg, Saudiarabien, så följer det att vi inte nödvändigtvis motsätter oss all interaktion med Saudiarabien som tenderar att stärka dess potentiella militära kapacitet.

Man kan nu möjligen tänka sig att vi bör dra en skiljelinje mellan interaktioner som ökar den potentiella militära kapaciteten och interaktioner som ökar den faktiska militära kapaciteten. Kanske är det moraliskt acceptabelt att bidra till att stärka en diktaturs ekonomi, och därmed utöka dess möjligheter att stärka sin militär, medan det inte är moraliskt acceptabelt att bidra till att direkt beväpna samma land. Om vi väljer att följa denna argumentationslinje, kan vi notera att två saker följer. Först och främst tycks det helt klart att vi inte kan undkomma den definitionsmässiga gränsdragning för “vapen” vi sökte inleda i ovanstående stycke. Om vi ser det som moraliskt oacceptabelt enbart att direkt beväpna, snarare än att öka den militära möjligheterna i stort för ett land, så måste vi definiera vad som räknas som att “direkt beväpna”. Och det tycks troligt att detta inbegriper något i stil med “förse med vapen”, varpå “vapen” behöver definieras. Inkluderar vi, exempelvis, radarsystem som kan användas även civilt, stål som vi vet kan komma att användas direkt i kulproduktion, motorer som kan komma att sättas i militära fordon, och så vidare? Eller vill vi dra gränsen snävare, och enbart inkludera vapen såsom gevär, pistoler, kulor och bomber?

Min gissning, efter att ha följt svensk debatt, är att de flesta skulle, efter viss reflektion, vilja dra gränsen ungefär på det snäva sätt som föreslås sist. Det verkar också vara den enda gränsdragning som inte verkar hopplöst ogrundad. Om vi exempelvis vill inkludera saker så som stål eller flygteknik så får vi svårt att svara på frågan om handel i allmänhet, som lyftes ovan. För om vi inte vill dra den kvalitativa gräns som tycks möjlig mellan vad jag kommer att kalla direkt skadeproducerande artiklar (kulor, bomber, gevär), utan vill inkludera sådant som kan användas militärt, men också till andra saker, måste vi förklara varför detta resonemang inte, av samma anledning, leder oss till slutsatsen att vi inte bör bidra till att stärka Saudiarabiens ekonomi genom handel över huvud taget. På samma sätt som flygteknik potentiellt kan användas för att stärka Saudiarabiens militära kapacitet, men också till annat, kan ökat välstånd generellt användas för att stärka Saudiarabiens militära kapacitet, men också till annat. Varje skiljelinje som dras på så sätt kommer därför troligen framstå som godtycklig och ad hoc. Därför verkar det som om två möjligheter står tydligt öppna för oss. Vi måste säga antingen 1) att vi inte ska ha någon handel alls med Saudiarabien, eller, 2) att vi inte ska exportera X till Saudiarabien, där X definieras som artiklar som kan skiljas ut diskret med relevanta kriterier från övriga möjliga exportvaror. Mitt förslag för en sådan definition är, som sagt, “direkt skadeproducerande artiklar”. Jag ska senare diskutera vad som är attraktivt med just denna definition. Det är inte omöjligt att rivaliserande definitioner kan erbjudas, men i korthet tror jag att det i sammanhanget är den mest naturliga distinktionen att göra i ljuset av vad vi sagt hittills om kopplingen mellan potentiell och faktisk militär kapacitet.

Jag vill nu bemöta ett argument som jag hittills undvikit, men som legat precis under ytan i ovanstående diskussion, nämligen vad vi kan kalla det konsekventialistiska argumentet. Som bakgrund behöver jag först säga ytterligare några ord om distinktionen mellan potentiell och faktiskt militär kapacitet. Det är viktigt att notera hur denna distinktion är praktisk snarare än filosofiskt djupgående. En rulle stål som kan bli kulor är potentiell militär kapacitet; men också ett gevär är enbart potentiell makt tills den tidpunkt då det faktiskt används. Distinktionen mellan potentiell och faktisk militär makt säger enbart något praktiskt om tidshorisonten för det möjliga översättandet av militär kapacitet till faktiskt våld, samt, möjligen men inte nödvändigtvis, om sannolikheten per exportkrona, så att säga, att våld (eller vad vi nu vill säga är oönskade konsekvenser) följer som resultat av Sveriges handel. Låt “P(x)” stå för “sannolikheten att x sker”. När vi säljer vapen till Saudiarabien kan räkna med en sannolikhet av våld som

P(vapnen används för våldshandling)

Om vi enbart stärker Saudiarabiens ekonomi blir sannolikheten

P(S. investerar sina ökade intäkter i vapen) x  P(vapnen används för våldshandling)

Således, om vi är 100% säkra på att Saudiarabien kommer att investera sina ökade handelsintäkter i vapen, blir de förväntade konsekvenserna av annan handel och gevärshandel identiska. Det är viktigt att se att detta argument inte lämnar meningslös distinktionen mellan direkt skadeproducerande varor och övriga varor. Vi kan fortfarande skilja ut gevär från stål på sätt som inte (enbart) är relaterade till dess potentiella effekt; det faktum att de är designade och producerade med det uttalade syftet att vara skadeverkande, till exempel. Det kan också finnas andra sätta att urskilja dem. Låt oss i ljuset av detta vända oss till det konsekventialistiska argumentets kärna.

I ljuset av sannolikhetsdiskussionen vill jag rättframt bemöta den, som jag förstår det, konsekventialistiska eller utilitaristiska hållningen, kalla den (A):

(A): “Det är sant att all handel med Saudiarabien är dålig på ett sätt, det vill säga för att den ökar deras potentiella militära kapacitet (allt annat lika). Men det finns också positiva konsekvenser för Sverige, i jobb och välstånd. Var vi än drar gränsen mellan vad vi väljer att exportera och inte, så ger den gränsdragningen uttryck för en balansakt mellan sådana negativa och positiva konsekvenser. Därför kan vi dra slutsatsen att vi inte bör exportera flygteknik eller radarsystem, även om deras effekt inte meningsfullt kan särskiljas från effekten av handel i allmänhet.”

(A) kan stämma; det kan vara fallet att en konsekventialistisk analys är den rätta för frågan, och kanske är det till och med så att den föreslagna slutsatsen skulle följa från en sådan analys. Jag ska inte här ägna någon tid åt denna generella fråga. Det bör dock påpekas att om man ska anta en strikt konsekventialism för att kunna förespråka (A) utan vidare kvalifikationer så binder man sig, vad det tycks mig, till exempel vid andra rätt extrema politiska omfördelningsprinciper från Sverige till fattiga delar av världen, som jag tror få skulle acceptera som moraliskt tvungna. Oavsett dessa större frågor, så tror jag inte att (A) leder till den slutsats jag tror dess förespråkare oftast egentligen söker.  För det följer ingenting från (A) om att vapenexport per se, i sin själva natur, är moraliskt mer problematisk än annan export, låt oss säga, av möbler. Föreställ er två kraftigt förenklade scenarion. (1) Sverige exporterar möbler till Saudiarabien, med förväntade våldseffekter X. (2) Sverige säljer stridsvagnar till Saudiarabien, med samma förväntade våldseffekter X. De förväntade våldseffekterna kan förstås som genererade av sannolikhetsberäkningar i stil med de presenterade i ovanstående stycke. I varje fall där P(Saudiarabiens ökade välstånd från möbelhandel investeras i vapen) är lägre än 100%, följer det att möbelhandelns värde måste överstiga stridsvagnshandelns värde (värde, det vill säga, för Saudiarabiens ekonomi). Vi antar att alla övriga konsekvenser (till exempel för Sverige) är identiska mellan (1) och (2). (Detta är en lätt förenkling, för vi kan också räkna med eventuella ytterligare effekter av ökat välstånd som också följer från stridsvagnshandel. Jag undviker det för enkelhetens skull då det inte påverkar argumentet nämnvärt.)

Syftet med denna exercis (förutom att den är rolig att göra) är att metodiskt och övertydligt dra följande slutsats: Förespråkaren av (A) kan inte förklara hävda att scenario (2) är värre än scenario (1), såvida han inte erkänner en meningsfull moralisk skiljelinje mellan dem som är oberoende av konsekvenserna. För (A)-förespråkarens ursprungliga poäng var just en konsekventialistisk poäng, att alla effekter vägs in och det ger oss allt vi behöver för att (även om det kan vara svårt i praktiken) begränsa vår export efter vad som förlänar världen de bästa konsekvenserna, definierat på något sätt. Kom också ihåg att i och med att vi drog slutsatsen ovan att vad det gäller konsekvenser finns ingen meningsfull skiljelinje att dra mellan potentiell och faktisk militär makt, annat än den möjliga tidshorisonten för våld och sannolikheten att våld kommer att resultera från Sveriges export. Den sannolikheten var vad som diskuterades ovan. (Och även om vad som egentligen räknas för konsekventialisten är konsekvenser snarare än sannolikheten av olika konsekvenser, är det enbart de senare som kan ligga till grund för en konsekventialistiskt rättfärdigad handling eller policy.) I korthet, föreställ er två scenarion där möbelexport och stridsvagnsexport leder till samma nivå av negativa konsekvenser. (A):s förespråkare kan fortfarande inte förklara varför dessa scenarion skulle vara olika i sin moraliska status. Man kan förstås acceptera det och förespråka en hårdhudad konsekventialistisk analys. Men då måste vi överge allt hopp om att kunna klassificera vapenexport som moraliskt problematisk jämfört med annan, civil handel som vi beräknar kommer att ha samma konsekvenser i förlängningen. Jag ska nu gå vidare till att försöka försvara den intuition jag och många med mig har om att det är något som är problematiskt med vapenexport som inte fångas av en ren konsekvensanalys.

—

Låt oss nu sätta ovanstående diskussion åt sidan och fråga oss följande: Finns det något sätt att förklara det moraliskt tvivelaktiga (om det nu är det) med vapenexport till Saudiarabien vid sidan av dess konsekvenser? Visst, Saudiarabien är en hemsk diktatur och vi kan tänka på goda skäl till varför vi inte vill stärka dess möjlighet att förtrycka sin befolkning. Men vi har också sett att om det bara är konsekvenserna som spelar roll för oss, så finns det inget intrinsikalt, inneboende, hos vapenexport som gör den sämre än möbelexport. Rent krasst: I två scenarion där (1) vapenexport leder till att våldet i Saudiarabien (eller lidandet, förtrycket, eller en kombination av alla konsekvenser vi vill inkludera) ökar med 10 enheter, och där (2) möbelexport leder till ökat välstånd som leder till att våldet i Saudiarabien ökar med 10 enheter, är exakt lika moraliskt problematiska enligt hållningen diskuterad ovan (allt annat lika). Men finns det inte något som moraliskt utskiljer vapenexport från möbelexport även när de bringar identiska konsekvenser?

Låt börja denna undersökning genom att återvända från abstraktionernas höjder till några observationer av den svenska debatten i frågan. Allt som oftast hördes påståenden som att “svenska vapen ska inte användas av diktaturer”, eller “Sverige ska inte beväpna diktaturer”. Notera, intressant nog, den emfas som ofta läggs på “Sverige” och “svenska”. Ett annat alternativ hade varit att lägga emfas på “vapen“, eller kanske på “diktaturer“. Det kanske någon har gjort, jag vet inte. Men detta är vad jag själv tycker mig ha noterat i debatten, och det inbjuder till ett intressant moralfilosofiskt argument, som bör tas seriöst. Poängen kan vidare livliggöras med följande tankeexperiment: Föreställ er att vi fick välja mellan ett scenario där Sverige sålde vapen till Saudiarabien, och ett där vi inte gjorde det och någon annan gjorde det istället. Låt oss anta att allt annat är lika mellan de två scenariona. Sveriges beslut att inte sälja vapen leder inte till någon minsta betydelsefull förändring i Saudiarabiens politik, i någons inställning till Saudiarabien, eller i Saudiarabiens regerings stabilitet eller förtryckarkapacitet, varken på kort eller lång sikt. Vi får nu välja mellan vilket scenario vi skulle föredra. Personligen är jag starkt manad att säga att jag skulle föredra det andra scenariot, där vi inte säljer vapen. Men vad, om inget skiljer sig konsekvensmässigt, gör att mina (och säkert andras) intuitioner däråt pekar?

I korthet lyder den möjliga hållningen ungefär som följer: Konsekvenserna av vapenexport är en sak, och bör tas seriöst. Men utöver konsekvenserna går vapenexport (till diktaturer, eller överhuvudtaget) stick i stäv med det land vi vill vara, den karaktär vi vill att våra utrikeskontakter, lagar, och vår politik ska ha. Detta är en intressant typ av argument. Applicerad på individnivå skulle en liknande hållning troligen fall under vad som brukar kallas dygdetik (eng. virtue ethics). Mycket kan sägas om denna fåra av etiska åskådningar, men ett av de minsta gemensamma nämnarna är att sådana teorier är aktörscentrerade snarare än handlingscentrerade. Istället för att fråga “Vilka handlingar är rätt eller fel?” frågar dygdetikern “Vilken typ av person bör jag sträva efter att vara?” “Vilka värden vill jag att mitt livsprojekt ska förkroppsliga?”.

Jag ämnar inte att generellt utvärdera någon särskild version av dygdetik, eller traditionen som sådan, i den här texten. Men jag vill skissa lite på hur en sådan teori skulle ta sig an frågan i centrum här, vapenexport. Först kan vi notera att vi ofta talar om länder på ett sätt som verkar anta att de handlar, besitter karaktärsdrag, och ingår i relationer på ett sätt liknande individer. Norge är vår närmsta vän, Nazityskland var ett ont land, vi gillar inte Saudiarabien och Ryssland agerar mer och mer aggressivt i Östersjön. Vanligtvis, förstås, menar vi att det är länders regeringar, snarare än länderna som ett slags unifierade aktörer, som kan beskrivas på sådana sätt. Att Ryssland är USA:s fiende, säg, behöver inte innebära mer än att USA:s makthavare och Rysslands makthavare ogillar varandra och agerar, eller beordrar andra att agera, på särskilda sätt i olika frågor där de bägge är involverade.

Men om det är länders makthavare och deras agerande som ligger till grund för många av våra beskrivningar av länders handlande, så är det intressant att undersöka detta mer grundligt. Ponera följande utsaga: I en ideal demokrati reflekterar makthavarnas agerande folkets gemensamma preferenser, eller, är makthavarna legitimerade att agera å folkets vägnar. De representerar folket. Under antagandet att en ideal demokratisk process (därmed inte sagt enbart sådana processer), vad det nu innebär, ger makthavare legitimitet att agera å folket som helhets vägnar, och att en sådan process finns i Sverige, så verkar utrymmet öka för att säga att “Sverige har gjort x” eller “Sverige vill inte vara ett land som exporterar vapen till Saudiarabien”, där Sverige refererar inte till regeringen utan till folket, och i den mån de två är samma sak, landet Sverige. Detta säger förstås inte att Sveriges demokratiska process är ideal, eller att den är tillräckligt ideal för att legitimera regeringar på så sätt som föreslås (även om jag personligen troligen skulle argumentera för att så är fallet).

Vi kan här framlägga några analogier för att hjälpa oss förstå typen av teori som skissas ovan. Vi säger ofta saker som “fotbollslaget spelade väl” eller “föreningen har bestämt att sluta erbjuda gratis fotbollsskor”. Låt oss titta närmare på det senare exemplet. I en förening med frivilligt anslutna medlemmar anses det naturligt att säga att “föreningen har beslutat X“. På ett årsmöte, eller i ett val, kan medlemmarna i föreningen fråga sig “Leder det här förslaget till att föreningen bättre kommer att vara det jag vill att den ska vara?” “Kommer den här eller den där personen bäst se till att föreningen blir den typ av förening jag vill att den ska vara?” Kanske kan vi på ett liknande sätt tala om att medborgare i ett land funderar, i en folkomröstning eller i ett val, kring frågor som “Hur vill jag att mitt land ska vara?” “Kommer Anna Kinberg-Batra eller Stefan Löfven bäst leda Sverige i den riktning jag vill?” Vissa skulle vilja lägga emfas på skillnaden mellan frivilligt anslutna medlemmar och “tvångsanslutna” medborgare, men jag ska inte lägga tid på detta problem här. Det är för tillfället tillräckligt att säga att om man inte alls accepterar statlig legitimitet gentemot medborgarna, så accepterar man troligen inte heller idén att en ideal demokratisk process kan legitimera makthavare så som vår aktuella teori säger.

Det kan invändas, och det är en viktig invändning, att vad människor egentligen tar ställning till i sådana situationer är inte frågor som gäller vilken sorts land vi ska vara, utan snarare frågor antingen av egoistisk art (“Vilket beslut gynnar mina intressen?”) eller av allmänmoralisk art (“Jag tycker att fattigdomsbekämpning är det viktigaste moraliska imperativet, så därför röstar jag på en kandidat som också tycker det.”) Men jag tror inte det är omöjligt att människor i en deliberativ demokrati, en demokrati där beslutsprocesser inkluderar publikt resonerande, också kan ställa frågan “Vilken typ av land vill vi vara?” Återigen, tänk er en analogi. Fem vänner jobbar på ett välgörenhetsprojekt, och resonerar om ifall de ska fokusera sina ansträngningar till sin lokala stad, eller om de ska satsa på att sprida ut sin verksamhet geografiskt. Eller så kanske de funderar på om de ska satsa på frivilligarbetare eller på att skapa intäkter stora nog att anställa någon eller några professionellt. I den diskussion de fem har om dessa val, så kan man enkelt se hur vissa förespråkar den ena eller den andra lösningen för att de tror att den skulle tjäna deras intressen (“Johan har alltid velat jobba utanför sin lokala stad”) eller för att de tror att det skulle tjäna projektets mål eller andra moraliska värden (“vi kan hjälpa mer effektivt om vi sprider ut oss”, “vi skapar jobb i vår lokala stad om vi fokuserar på det här området, och staden behöver verkligen jobb”). Men de kan också ställa vad jag tror är en tredje typ av fråga: Vilken typ av projekt vill vi att detta ska vara? Vilka värden, oavsett konsekvenserna, vill vi som projektets medlemmar att det ska förkroppsliga?

Kanske kan man på samma sätt tänka gällande medborgare i ett land som diskuterar ifall de ska sälja vapen till diktaturer. Här skulle i så fall klassificeringen av vissa exportvaror som vapen – våldsproducerande artiklar – vara relevant om vi anser att export av sådana vapen till sin natur går stick i stäv med de landsdygder (för att uppfinna ett ord) vi vill uppnå. Vapens funktion är onekligen intrinsikalt kopplade till våld, på samma sätt som bistånd är intrinsikalt kopplat till hjälp, och båda tingens natur skulle kunna leda oss till att ha olika attityder gentemot policy som relaterar till dem, alldeles frånsett dess konsekvenser. Den exakta konceptuella naturen hos en landsdygd, liksom har varit och är fallet vad gäller dygder i etiken mer generellt, förtjänar dock mer uppmärksamhet och detaljutarbetning än jag hoppas ge i den här texten.

Några ytterligare brasklappar är på sin plats. Även om det skulle ligga något i resonemang av typen fört ovan, så innebär det förstås inte att värdet av att vara ett land som inte säljer vapen till diktaturer, om det är ett värde (en landsdygd), trumfar alla andra skäl att göra det. På samma sätt som man kan hålla att det är ett värde i sig självt att hålla löften, eller att hjälpa sina vänner, eller att vara generös, kan det finnas situationer när man bör bryta löften, svika sina vänner, eller hålla tillbaka generositeten, för att andra skäl var för starka. Exemplet närmast tillhands är när hedrandet av sådana dygder skulle bringa dåliga konsekvenser i form av stort lidande. (Vissa etiker tenderar att inkludera konsekvensavväganden som del av dygden, det vill säga att veta när dygden bör leda en i handling förstås som en del utav den. Om vi väljer att konceptualisera dygder på så sätt spelar ingen större roll här, vad jag kan se.) Men jag tror också att dygdetiken applicerad på länders politisk inställning, båda i utrikespolitik och i inhemska frågor, kan ge oss möjlighet att förstå de moraliska övertygelser vilka vi ofta inte riktigt kan sätta fingret på. I debatten om vapenexporten till Saudiarabien slog det mig hur många av debattörerna som verkade ge uttryck för en sådan övertygelse, men inte riktigt kunde tydliggöra exakt vad argumentet mot sådan vapenexport var. Vissa hänvisade till konsekvenserna, men snarare undveks de, och när de nämndes berördes snarare de specifika konsekvenserna för svenska jobb än för Saudiarabiens folk. Det kan förstås vara så att våra politiker gjorde konsekvensanalyser och kom fram till att svenska jobb inte var värda konsekvenserna av att sälja vapen till Saudiarabien, men att detta budskap inte var något man nödvändigtvis ville försöka övertala väljarna om.

Det ligger säkert en del sanning i detta, men som jag understrukit tror jag också att ett annat argument förblivit oformulerat men vars skugga man kunnat se i meningar som “Sverige ska inte vara ett land som säljer vapen till diktaturer.” Här har jag enbart försökt påbörja en skiss, en övergripande struktur, för hur ett argument som tar den intuitionen seriöst skulle kunna se ut. I detta har jag diskuterat hur ett dygdetiskt tankegods skulle kunna appliceras på länder, även om det behöver utarbetas mer i detalj vad det innebär. Som del i argumentet figurerade, om än bara som hastigast i mycket koncisa former, teorier statslegitimitet, demokrati och publikt resonerande (public deliberation). Personligen tror jag att detta kan vara en typ av argument som skulle kunna vara givande inom ramen för de internationella relationernas etik mer generellt, och i denna specifika frågan ger det oss anledning att inte låta debatten om vapenexport till Saudiarabien vila när vi möts med argumentet att Sveriges val att inte exportera faktiska inte skulle ha några särskilda positiva, eller till och med skulle ha övervägande negativa, konsekvenser.

My name is Erik and this is my website. For most part, it is a blog touching broadly philosophical subjects, with a preference for ethics and political theory. I also write about contemporary politics and occasionally other things. If you haven’t been here before, below is a selection of some of my favourite posts:

Personal reflections: Why moral philosophy?
In this post I aim to explain why I find moral philosophy exciting, as well as offer some reasons for why others might do so too.

Antonin Scalia: A kind of defence
In the wake of the death of Supreme Court Justice Scalia, I wrote a piece outlining how his legal philosophy is left untouched by the many crude arguments circulating at the time. I suggest that Scalia’s legal position with tremendous force exposed some of the difficulties we as liberals face in structuring a coherent political philosophy.

Descartes the skeptic? I doubt it
Upon reading Descartes’ Meditations on the Method, I revisit the most famous argument in modern philosophy. In so doing, I try to dispel some of the common misconceptions about Descartes’ supposed skepticism, explaining how it is methodological rather than substantive.

Häromdagen återbesökte jag några texter av min personliga favorit, Arthur Schopenhauer. Hans essä om att tänka själv (“On Thinking for Oneself” i min engelska översättning), får mig alltid att vakna upp och oroa mig för hur jag egentligen spenderar min tid.

Om man vill försäkra sig om att aldrig förstå något på djupet, så är det bästa man kan göra att så fort man har en ledig stund ta upp en bok och börja läsa, hävdar Schopenhauer. Läsandet blir lätt något som ersätter det egna tänkandet, ett slags enkel, upptrampad väg som man, om man vandrar den medan man håller författaren i handen, aldrig riktigt kan återbesöka utan att påverkas av vad man först läste om den. Därför bör vi tänka själva innan vi läser, säger Schopenhauer. Häri ligger skillnaden mellan lärda män och riktiga tänkare och filosofer. De lärda männen konstruerar sin världsbild baserat på auktoriteters texter, för att endast senare upptäcka vad de själva tycker egentligen, medan de som tänker själva bygger sin egen värld, konsekvent med sig själva. Schopenhauer citerar Alexander Pope gällande de lärda männen: “For ever reading, never to be read.”

I sin förundran över svunna och moderna tiders stora tänkare gäller det att inte förlora sin egen status som agent snarare än som objekt i mänsklighetens kamp för kunskap. Så rör sig mina tankar denna torsdagskväll.

Erik

Det är högt. 25 meter? 30? Likt en väktare och herre över badlandet på Skara Sommarland tornar vattenrutschkanan Fritt fall upp sig. En kastad handske byggd av järnbalkar och blå plast. Uppe på platån i toppen hänger ett allvar, illa dolt bakom nervösa skratt och låtsat förströdda ögonkast ner mot marken, i luften. För mig, uppvuxen några stenkast från Skara Sommarland, har Fritt fall alltid symboliserat mod och utmaning. Ett mandomsprov. Därför kändes det idag bra att jag, efter fyra säsongers sommarjobb på Skara Sommarland, avslutade min sista arbetsdag där med att betvinga den för min del enda kvarvarande utmaningen i parken; med att åka Fritt fall.

Fyra säsonger. Mina två första år arbetade jag som lotterivärd, ett jobb där jag som Fru Fortunas högra hand delade ut choklad och mjukisdjur, men mestadels en lätt dos besvikelse till de utan tur. Mina två sista år, inklusive 2012, var jag rörlig styrka, ett annat namn för gamla sommarlandsrävar som kan hoppa in där hjälp behövs, allt-i-allo:n. Idag gjorde jag min sista arbetsdag och vill hedra denna plats, som dominerat mina fyra senaste somrar, med en enklare post scriptum, för att både för mig själv och för eventuella andra intresserade försöka väva ihop några av de minnen och erfarenheter jag fått med mig från denna plats.

Jag tycker att jag borde minnas första arbetsdagen, 2009, bättre än jag gör. Flera olika versioner kommer spontant upp i huvudet när jag försöker minnas den, och efter att ha tänkt efter och kommit fram till en slutlig version, är jag fortfarande osäker på om mitt minne stämmer. Hur som helst: Min första dag ankom jag närmast absurt tidigt, för att hinna leta reda på den påse kläder som var designerad ”Erik Hammar”. Jag bytte jag hastigt om, och satte mig tyst och nervös vid morgonmötet och försökte dämpa de smärre stråk av panik som hade krupit runt i mig sedan dagen innan. ”Erik, Daim”, blev jag tillsagd av ”Tjalle”, ett karismatiskt försäljaress i 35-årsåldern som, fick jag höra senare, egentligen var marknadschef för parken, men som av ren entusiasm åtog sig ett något mer direkt chefskap ute bland fotfolket.

Daimchokladhjulet var sålunda mitt för dagen. Väl där upptäckte jag inom några minuter hur många saker man måste veta för att öppna ett lotterihjul. Var tänder man lamporna? Hur startar man hjulet? Var finns mitt pengabälte? När ska jag veva upp jalusierna? Va, ska jag öppna skjutbanan bredvid mitt lotteri?! När jag fick lunch gick jag och köpte en hamburgare, och satte mig ensam på uteserveringen. Jag undrade var alla andra arbetare var, och förstod inte då att jag bröt mot både jobb- och sociala regler när jag inte åt inne på PK (personalkontoret), där alla andra var. Jag måste sett bra utstött ut. När jag tänker tillbaka på min nervositet och osäkerhet, kan jag inte annat än le och hoppas att alla är lika skärrade under sin första arbetsdag.

Jag överlevde uppenbarligen första dagen. Snart hade man kommit igång. Det fanns ett tiotal lotterier och spel, och varje dag tilldelades man ett. Några var vinstlotter, några nitlotter (ursäkta ordvitsen). Hur många gånger svor man inte åt att få stå på Hajen, där gäster medelst nallebjörnar skulle kasta ner en pyramid med plåtburkar. Bakom denna pyramid fanns en metallskiva som Tjalle, enlig ryktena, skulle ha skruvat loss lite grann för att det öronbedövande kraschljudet skulle bli ännu starkare och därigenom locka än mer nyfikna potentiella spelare. Många öron har lidit på Hajen. Något annat man snart upptäckte var hur alla gäster använde samma uttryck, men ändå verkade övertygade om sin underfundighet och originalitet. (”Det var den dyraste chokladkakan någonsin”, efter att ha vunnit en 100 grams chokladkaka på femtonde försöket.) Även som rörlig styrka har jag enorma mängder av minnen. Många mätningar av för korta barn, vid åkattraktioner, och föräldrar som verkar drabbas av temporär blindhet vilken leder dem till att hävda att ”Han är en och fyrtio, det vet jag”, trots att mätstickan med tio centimeters marginal opponerar sig. Eller som när jag, efter att ha förklarat för en gäst hur man kom till hamburgerrestaurangen Saloonen, möttes av svaret ”Det är för långt.” Handfallen hasplade jag ur mig att det var ju tråkigt, men avståndet mellan dessa punkter var inte riktigt något jag hade makt att påverka.

Nåja, surmulna föräldrar och dumdryga tonårsgäng å ena sidan. Solskenshistorierna finns faktiskt också. Som att dela ut en stjärnvinst till en liten femårig tjej, som köpt ett nummer, medan andra som spenderat hundralappar utan att vinna minsta lilla antagligen förbannar himlen, är en storslagen upplevelse, om man så vill. Likaså älskar jag att hjälpa borttappade barn, vilket är en uppgift där ansvar kombineras med behov av en strategisk föräldraletarplan och barnspråkstydning. Det finns också de gäster man minns extra väl. Under mitt första år placerades jag ofta på Fotboll, ett spel där man helt enkelt ska lägga en fotbollsstraff och försöka sätta bollen i något av de runda hål som finns på den träskiva som täcker målet. Flera gånger under samma säsong, och kanske även under 2010 års säsong mitt minne sviker mig), kom en ganska rund liten kille på kanske åtta år, ihop med sin ständigt mjukt leende och beskedlige far, en slank man med glasögon och inte alls mycket hår på huvudet. Killen sköt några straffar (fyra straffar – 20 kronor), glädjen lyste i hans ögon och vinst eller förlust var för honom egala. Glädjen fanns i akten, i stunden med bollen och pappan. Efter några straffar bad alltid sonen om 20 kronor till, vilket han alltid fick. Medan han avfyrade de sista skotten stod jag och pappan tillbakalutade, medvetna om hur vi båda kände igen varandra och om hur vi båda kunde njuta av en stund fri från gängse försäljningspress eller prestationsfokus. ”Nu räcker det”, brukade pappan lugnt säga, och pojken, vars hela uppenbarelse var en symbol för en sommarlugn och nöjdhet, protesterade aldrig. Ofta kom de i slutet av dagen, och när de gick iväg sida vid sida i eftermiddagssolen var jag alltid glad över att ha fått avsluta dagen med ett gästmöte som var ett människomöte.

Jag märker hur mina minnen breder ut sig och fyller fler och fler sidor. Ändå har jag bara börjat. Lika mycket skulle kunna skrivas om varje attraktion, varje arbetsuppgift, varje människa jag träffat på Sommarland. Efter två år som rörlig styrka finns inget jag inte har gjort, och jag börjar inse vilken futil uppgift det är att försöka sammanfatta så mycket till något läs- och greppbart. Låt mig bara säga att Sommarland är en fascinerande plats. Likt ett litet samhälle blir är Sommarland en värld i sig, en värld med sin sociala väv, med sina kärlekshistorier, sina fördomar, sina ljusa och sina mörka stunder, och med ett esoteriskt språk för att effektivt dela med sig om allt som dagligen händer i parken. Ett intrikat nätverk av ”teamledare”, ”kioskare”, ”attraktionare”, ”lotterister”, och så vidare, vilka bildar subkulturer i subkulturen, kotterier i den redan av laganda fyllda grupp som ”sommaralandarna” utgör. Det är min förhoppning att denna sammanhållning ska överleva de förändringar som Sommarland nu genomgår. Den professionalisering som nu genomsyrar parken måste genomföras utan att gemenskapen dukar under i processen. Mått och steg tagna för att, säg, minska alkoholintaget på personalaktiviteter, kan lätt tas på så sätt att de dödar mer än vad som är intentionen. Må ledningen vara vaksamma på detta.

Jag skulle kunna fortsätta i evighet, känns det som. Jag inser nu, i slutet på denna text, hur svårt det antagligen är för någon som inte har jobbat på Sommarland att förstå vad jag försökt förmedla, eller, i varje fall, hur mycket rikare denna text måste vara för någon förstår mina referenser och Sommarlandstypiska anekdoter. För någon som själv befunnit sig i ”sommarlandsbubblan”.

Efter fyra somrar är det dock slut, och somrarna ska spenderas annorstädes. Det är alltid skönt att vara klar med någonting, och jag vet att jag ut i livet kommer att ta med mig känslan från somrarna i detta lekland, från det första darrande överräckandet av växelpengar på Daimchokladhjulet, till den visslande farten och adrenalininjektionen när jag efter min sista arbetsdag till slut åkte Fritt fall.

Sommaren har runnit fort och långa dagar på Sommarland har hindrat mig från aktivt bloggande. Nu har emellertid lågsäsongen anlänt och tempot sänkts, vilket jag tror kommer att lämna tid och ork till lite mer frekvent författande.

Nyss hemkommen från Liberala ungdomsförbundets kongress, är mitt huvud fullt av tankar och känslor. Varje gång jag är i med på Luf-aktiviteter vidgas mina vyer. Den gångna helgen i liberalismens tecken har påverkat mig. Dels har den lett till mycket funderande över människors behov av samhörighet, och psykologiska konsekvenser av en grupptillhörighet genom vilken de kan stilla detta behov. Människans medfödda tribalism, hennes sökande efter en egen trygg social utgångspunkt inom ramen för en känd grupp, har många sidor som jag hoppas kunna återvända till i andra blogginlägg. Ett fenomen, som jag vill diskutera i detta nu, är den påtagliga risk som alla grupper löper, nämligen den att drabbas av kollektivt tänkande, på engelska, groupthink, vilket åsyftar den likriktning av tänkandet, den avsaknad av neutral utvärdering av tankegångar som skiljer sig från majoritetens.

Även politiska ungdomsförbund kan förstås falla i de fällor som riggas av våra atavistiska gruppsociala instinkter. När man märker hur lätt det är att få en samling luf:are att jubla vid nämnandet av ”demokrati, frihet, individens rättigheter”, är det svårt att inte göra kopplingen till scenen i Monty Pythons Life of Brian. Protagonisten, Brian, i ett försök att bli av med den folkmassa som bestämt sig för att dyrka honom som Messias, utropar desperat att ”you’re all individuals”, varpå folkmassan samstämmigt repeterar hans ord, ”we’re all individuals”. En ensam stackare i folkmassan säger direkt efter detta utrop att ”I’m not”, men tystas fort av det hänförda kollektivet. Personligen kunde jag under helgen inte låta bli att tänka på de religiösa sekter vars ledare vet exakt hur han ska manipulera medlemmarna för att försätta dem i nästintill tanklös trans och okritiskt applåderande.

Låt mig betona att Luf är ett utmärkt förbund, som inte kan liknas vid någon typ av religiös sekt. Politiska värderingar, även om de har förmåga att skapa hänförelse lik den av religiös natur, är grundade på empiri (genom studiet av samhället runt omkring oss) och politisk-teoretisk argumentation (med grund i filosofin). Religionen bygger på vidskeplighet, uppenbarelse och tradition. Dessutom vill jag med bestämdhet hävda att just ”demokrati, frihet och individens rättigheter” är idéer, om några, väl värda att bejubla.

Poängen jag vill göra, efter att ha åskådat fenomenet på nära håll de senaste dagarna, är snarare att det finns en risk att den samhörighet man stundtals kan känna leder till att man slutar vara lika kritisk mot åsikter och idéer inom ramen för sin egen grupp, som gentemot andras. Att vända sitt förnuft lika mycket mot sig själv och sina egna som mot dem man kategoriserar som åsiktsmässiga fiender, det är en utmaning värd namnet. Detta kan te sig en elementär, kanske till och med barnsligt enkel poäng att göra. Det må så vara. Men det är ändock värt att understryka svårigheten att verkligen kunna värja sig mot detta fenomen innan man på nära håll studerat, snarare än läst om, situationer när det kan realiseras.

Det är vidare intressant att fundera över hur föremålet gruppens existens, dess grundläggande övertygelser och målsättningar, i sig kan påverka dessa processer. Jag tror och hoppas att Luf, där individens företräde framför kollektivet, yttrandefriheten och den ärliga debattens helgd faktiskt finns kapsylerade i gruppens gemensamma nämnare, liberalismen, just på grund av detta mycket väl kan vara mer motståndskraftigt mot groupthink än andra organisationer.

Eller så är ovanstående bara ett chauvinistiskt självförhärligande av en organisation jag tycker om, ett exempel på sådan oförmåga till självkritik jag just varnat för.

Erik

Liket lever. Med det menat, jag har inte övergivit min blogg, mitt tankerum.

Det är något sorgligt med de myriader av övergivna bloggar som återfinns i Internets alla hörn. Som gravstenar står de, i de övergivna föresatsernas, fantasilöshetens och den obetvingade mödans tecken. Som spöken blickar det icke uppdaterades kalla ögon tillbaka på de enstaka surfare som ibland snubblar över dem.

Jag kände vindarna från denna kyrkogård blåsa mig i nacken och insåg att jag ännu inte ville förpassa min blogg till de sälla jaktmarkerna, särskilt inte när avsaknaden på uppdateringar berott på letargisk oförmåga att ta mig i kragen och skriva de djävla texter jag då och då får idéer till. Nåväl, jag har väl på sätt och vis redan förpassats till en annan skara, nämligen de bloggare som ondgör sig över bloggandets krämpor, vilka de själva påtvingat sig. Dit vill jag inte heller höra, så nu får kverulanten i mig tiga.

Jag har under dagen återbesökt några favoritpassager från Shakespeare. Akt I, scen I, i A Midsummernight’s Dream, där Hermias passion och törstande efter ett frigörande av kärleken från föräldraförtryck är omedelbart förnimbar; den berömda balkongscenen i Romeo och Juliet, som visar att scener blir berömda av en anledning; samt Hamlets möte med sin faders spöke.

Läsning av något mindre poetiskt slag, som jag annars intagit, är Richard Pipes bok Communism, en bok som med tanke på sin ringa omfattning på ett utmärkt kärnfullt sätt sammanfattar kommunismens (så som denna ideologi klassiskt förstås) mest fatala endemiska problem. Att ha en tydlig uppfattning om dessa fel är extra viktigt i en tid när finansiell och politisk oro i världen gör den röda giftbägarens lockelse extra stark.

De av Pipes identifierade problemen kan sammanfattas i tre punkter: Marx’ felaktiga antropologiska påstående att privat ägande är en relativt ny konstruktion som i ett slags natur-/originaltillstånd inte var en del av människors levnadssätt; antagandet att människans natur med hjälp av disciplinering, tvång och utbildning är formbar så till den milda grad att själviskhet upphör och Platons dröm om ett samhälle där ”det privata och det individuella är fullständigt bannlyst” sålunda kan gå i uppfyllelse; antagandet att byråkratin som uppstår under revolutionens mellanstadium, under proletariatets tillfälliga diktatur, senare kommer att gå med på att släppa ifrån sig makt och inflytande. Utan att här utveckla i större detalj vad varje punkt i sig innebär, är det min fulla övertygelse att Pipes i detta sammanhang har absolut rätt. Vilket, återigen, är en viktig insikt i tider som dessa.

Erik

Det är ganska sällan som SvT Aktuellt är djupt inspirerande. Som det nyhetsprogram det är tenderar det att kretsa kring svält, bråd död, ett och annat tekniskt framsteg, politikers dagliga kråmanden och arga greker. Men så satt jag i dag på min kammare och såg i Aktuellt en kort berättelse om svenska gymnasieelever som med videosamtal via Internet samtalar med likåldrade afghanska flickor och pojkar. Allt organiserades av Svenska Afghanistankommittén, som låter de afghanska eleverna komma till sitt kontor i Mazar-e-Sharif för att med en tolks hjälp samtala med svenskarna.

Det finns mycket att säga om informationsglobaliseringen, om hur vi vältrar oss i oväsentligheter och flams på all informations avskrädeshög Facebook, om hur vi skriver hatiska trollkommentarer på Aftonbladets bantningsartiklar och om hur samtal som inte störs av mobiltelefonernas plingljud är ett minne blott. Som självkritisk extremanvändare av mobilens Internetuppkoppling kan jag ärligt säga att det ibland oroar mig med vilken medvetenhetslös automatik och sinnesfrånkoppling jag instinktivt uppdaterar blogg, Facebook, Twitter och mejl så fort en icke-aktiv sekund inträder i mitt liv. Det är säkert inte på alla sätt hälsosamt, och ibland undrar man vem som tjänar vem.

Men. Men, men, men. I skenet av de otroliga möjligheter globaliseringens förkortande av avstånd och sammankoppling av människor skapar, framstår mina små betänkligheter som små skrovliga ytor på en av väggarna i en ny borg av erfarenhetsutbyte och interkulturell kontakt som internetåldern fört med sig. En värld där de geografiskt mest distanserade människorna helt plötsligt befinner sig i samma rum som en själv, en värld där ett abstrakt “de” individualiseras och i vår begreppsvärld heterogeniseras i enlighet med verklighetens beskaffenhet; det är en liberal dröm.

Av Skypesamtalet från Upplands-Bro i Sverige till en Mazar-e-Sharif i Afghanistan frammanas en obrytbar, strålande vajer som utan att synas skär genom svensk urskog och afghansk krigszon. Det är mötets, ömsesidighetens, individualiseringens, medmänsklighetens, förståelsens och erfarenhetens vajer, och inget stärker ett samhälle – det enda stora samhälle som världen i dag är – så mycket som sådana kopplingar.

För tio år sedan hade samma sak varit omöjlig. Dels för att tekniken inte var lika spridd, dels för att det i talibanernas Afghanistan inte fanns någon plats för vare sig Internet eller skolgående flickor. Jag blir ryser av hoppfullhet när jag ser de svenska eleverna berätta om hur deras klichéartade bilder av sanddyner och krig raderats ut till förmån för en ny, nyanserad bild med personlig anknytning. För den som vill sprida idéer, främja förståelse, eller öka det demokratiska engagemanget, kan ett bättre exempel på verksamhet knappt finnas.

Erik

——————————————————————————

Skypemöten, Svenska Afghanistankommitténs hemsida:

http://www.sak.se/sak-i-sverige/skolor/projekt/skypemoten

Dagens mörka moln är Uppsala Prides (http://www.uppsalapride.se/) beslut att exkludera Liberala Ungdomsförbundet och Folkpartiet i Uppsala från sin Pridefestival, som ska hållas 17-20 maj.

Tove Henriksson, ordförande Luf Uppsala, lade i Sveriges radio fram sin synpunkt på detta tilltag; en exercis i intolerans och exkludering, med motiveringen att Luf inte delar Uppsala Prides analys av uppkomsten av, och de bakomliggande orsaker (krasst, en socialistisk samhällsanalys) till, HBTQ-diskriminering.

Som Uppsala Prides företrädare enträget hävdar i radiointervjun, i ett storstilat insparkande av en öppen dörr, är det ingen som förnekar den fristående föreningen Uppsala Prides rätt att välja vilka som får gå med i deras tåg. Inte heller vill någon hindra dem från att ha en socialistisk manifestation. Vad som berättigar kritik är dock, som Henriksson påpekar, det destruktiva och trångsynta monopoliseringsförsök av ordet Pride, som organisationen gör sig skyldig till. Detta är tråkigt, och i förlängningen är explicit motstånd mot en enad front mot HBTQ-diskriminering negativt vad gäller diskrimineringens tillbakagång.

Vill man ha en socialistisk, anti-kapitalistisk och HBTQ-vänlig manifestation får man självklart ha det. Men att använda ordet Pride, och att aktivt utestänga vänner i HBTQ-kampen, är oansvarigt, och ger upphov till frågor kring vad som främst är manifestationens syfte: att sätta fokus på HBTQ-rättigheter, eller att bedriva aktiv partipolitik. Kampen för mänskliga rättigheter borde stå över sådan.

Erik

Radiointervjun med Tove Henriksson, Luf, och Amanda Kälvemark och Mariana Johansson, företrädare för Uppsala Pride.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3064&artikel=5107443