Diktatur, åtrå och balansgång
I skrivande stund har 7500 människor dött i Syriens oroligheter, enligt FN.
Kan man förstå diktaturen?
Kan man förstå hur en man kan tycka sig ha en oförytterlig rätt att krossa invånarna? Att med kallhamrat, berått mod mörda, slakta och tortera människor, att låsa fast folket i ekonomisk retardation och att massakrera varje anspråk på frihet?
Troligen inte. Poesin må försöka. Hos W.H. Auden hittar man ett par rader, skrivna i de första stråken av andra världskriget:
Intellectual disgrace
Stares from every human face,
And the seas of pity lie
Locked and frozen in each eye.
Diktaturens största brott är ofta att den gör hederliga människor till skurkar. Sovjetunionens mest grymma sida var inte dess tortyrkammare, dess vämjeliga ledare eller dess surrealistiska hemliga polis, utan misstron mellan människor. En angivarkultur där bröder angav bröder, makar makor, barn föräldrar. Ett land där ett barns ord kan försätta fader eller moder i en källarhåla har sjunkit ner i de mörkaste hålorna mänsklig samlevnad kan nå. Ansikten på gatan, ögonen hos ens familj och tankarna i ens huvud genomsyras av tyst panik, sorg, vanära. Diktaturen förändrar människor. Den kan omforma dem, förstöra dem, förfalska dem.
Besynnerligt det måhända kan tyckas, förnimmer jag när jag skriver dessa ord minnet av en skildring av en annan övermakt:
”[H]är ser du, käre bror, är det någonting som du inte förstår. När en man förälskar sig i en vacker kvinna, i en kvinnokropp, eller kanske bara i en viss del av kvinnokroppen (en vällusting förstår vad jag menar) kan han för hennes skull överge sina egna barn, Ryssland och fosterlandet; en hederlig man förvandlas till en tjuv, en mild och saktmodig man tar till kniven, är han trogen blir han otrogen.” – Dimitrij till Alosja, i Bröderna Karamazov
Liknelsen mellan kärlekens rus och den mentala förskjutning som orsakas av benhård despotism, är frapperande. Vad för slutsats kan man härav dra? Jag tror att bägge återfinns i de mänskliga förmågornas innersta krets. Förmågan att vilja härska och dominera, och förmågan att kunna åtrå. Den första full av ondska. Den andra full av godhet? Det är inte lika självklart. I alla fall den blinda, drogande, rusiga kärleken är snarare en drivkraft än ett mål, snarare urskiljningslös än god. Dess dån genomljuder det mänskliga väsendets varje cell och har makt att få varenda enskild tanke i vårt huvud att kräla i stoftet för sin oerhörda domsmakt. ”Vad som görs av kärlek är bortom gott och ont.” Så långt kan man sträcka sig till att hålla med Nietzsche. Men Nietzsche gick längre, var mer konsekvent. Vad som är gjort av viljan som finns i människans innersta är alltid bortom gott och ont. Övermänniskan, ”som en blixt ur en klar himmel”, bejakar livsviljan, erkänner kärlekens liksom härskandets exkludering från varje moralisk kompass. Och ungefär där vill jag inte vara lika konsekvent som Nietzsche längre. Nåväl, jag svävar bort.
Tänk att leva i ett samhälle där varje ögonpar du möter kan vara din frihets förintelse, din trohets svek, ditt livs ände. De skickligaste diktaturerna använder medborgarnas rädsla och räddhågsenhet för att skapa ondska som kan verka i statens tjänst. I skräckens dalar förlorar människan kontrollen över sig själv. Det problematiska är att staten i mångt och mycket finns till för att frigöra människan från de kval och de våndor som naturtillståndet bär med sig. Att frigöra människan från det som gör henne ofri, utan att i processen ålägga henne ännu värre bojor, av annat slag. Frigöra utan att förtrycka. Denna balansgång är civilisationens, tillika mitt eget politiska engagemangs, gissel. Världens viktigaste idé; ”Life, Liberty and the pursuit of Happiness.–That to secure these rights, Governments are instituted among Men” – ja visst! Men svårigheten att säga stopp, att dra gränsen för statens uppgifter! Elden värmer, men eldsvådan är alltid nära. Glöm aldrig vad Rousseau sade:
Man lever lugnt även i fängelsehålorna.
Erik
Erik Hammar 