Om man är genuint intresserad av att komma fram till korrekta svar på frågor inom den politiska filosofin måste man bemöda sig att tänka om att tänka. Man måste, med andra ord, kritiskt nagelfara de tankeprocesser som lett till att man intagit den ena eller den andra ståndpunkten. Delvis är sådan granskning ganska banal. Grundar jag min åskådning på tillförlitliga och rättvisande fakta? Drivs jag åt det ena eller andra hållet av lidelser eller fördomar snarare än argument och medvetna omdömen? Men att granska sitt eget tänkande innebär också något svårare, nämligen detta: Hur kan man förhålla sig till det faktum att ens intellektuella formning och utveckling ägt rum i ett specifikt historiskt, socialt, kulturellt och inte minst politiskt sammanhang?
Det kan vara nedslående att läsa idéhistoriska analyser av varför den eller den politiska filosofen kom att utvecklas åt det ena eller andra hållet. Skälet är att sådana analyser kan urholka ens förhoppning att träffa rätt i sitt politiska tänkande. Platon sägs ha skrivit Staten starkt påverkad av den atenska demokratins kollaps, vilken han hade i färskt minne. Hans idealstat genomsyras därför, hävdar man, av en strävan efter harmonisk varaktighet; den är ett veritabelt bålverk mot sådan politisk instabilitet och värderingsmässig förskjutning Platon såg runt omkring sig. Som idéhistoriskt resonemang är detta koherent och psykologiskt plausibelt. Men jag minns att jag slogs av modfälldhet när jag först stötte på det.
Den oro som idéhistoriska analyser av ovan nämnda typ kan ge upphov till kan förklaras som följer. Om innehållet i Platons politiska filosofi bestämdes av något så slumpartat och kontingent som den atenska politiska närtidshistorien, ter det sig osannolikt att hans teorier skulle fånga tidlösa och universella sanningar om politiska värden. Den idéhistoriska orsaksanalysen, på god grund, har som konsekvens att om de politiska omständigheterna varit andra, skulle Platons politiska filosofi varit en annan. Men om man kvarhåller en förhoppning om att finna universella sanningar om politiska värden, blir konsekvensen av detta resonemang därför att en politisk tänkare, för att formulera en sann politisk filosofi, måste verka under exakt rätt politiska omständigheter. Och vad har vi för skäl att tro att av alla möjliga politiska omständigheter, så var just Platons de exakt rätta?
Man kan tycka att själva idén om en sann politisk filosofi är suspekt. Det tycker jag på många sätt själv, men även om ovanstående resonemang är förenklat, är problemet verkligt. Om omständigheter leder politiska filosofer till deras teorier, och vi inte kan kontrollera omständigheterna, tycks slutsatsen bli att vi inte kan kontrollera vad våra teorier till slut säger. Och hur kan vi då hoppas säga något om politiska värden som går bortom det efemeriskt partikulära?
Som lösning på detta problem kan man hävda att olika politiska filosofer förvisso styrs av omständigheterna när det kommer till var de lägger tonvikten i sin teori, vilka värden eller principer som är överordnade, men att analysen i sig är värdefull och kan ge oss insikt i en del av det politiska. Platon må av sin samtids problem ha drivits att prioritera stabilitet och harmoni över andra politiska värden, men hans analys av dessa värden förblir universellt insiktsfull. Vi måste bara inse att den inte ger hela sanningen. På samma sätt kan man påstå att Thomas Paine förtjänstfullt beskrev människans längtan efter medborgerlig frihet och självstyre, men att han i sin historiskt determinerade iver att bejaka just dessa värden misstog dem för de enda av vikt.
Det finns ett citat av John Stuart Mill som man i sammanhanget inte kan undvika. Kloka människors problem, säger han vid en punkt i Om friheten, är oftast inte att de misstar det falska för det sanna, utan att de misstar en del av sanningen, som de funnit, för hela sanningen. David Hume resonerar på ett liknande sätt i inledningen till en av sina essäer. De som funnit någon ny insikt om människan eller samhället, skriver han, lockas ofta tro att alla förklaringar är reducerbara till just deras insikt. De har funnit en bit av sanningen, och i sin uppspelthet misstar de denna bit för helheten.
Mills formulering öppnar dörren för en optimistisk lösning på det problem jag beskrivit. Vi kan samla de analyser olika filosofer erbjudit av de olika politiska värdena, stabilitet, harmoni, frihet, rättvisa, jämlikhet, ordning, spontanitet, trygghet, lycka, för att sedan, som stode vi utanför historien, lägga ett pussel där all klokskap sammanförs och all ensidighet orsakad av de olika tänkarnas specifika omständigheter undviks.
Denna bild av den politiska teoretikerns arbete är lockande. På sätt och vis är jag beredd att acceptera den. Jag har svårt att se några goda alternativ. Men samtidigt är den problematisk. För det första måste man fråga sig vad vi har för skäl att tro att den typ av ahistoriska neutralitet är psykologiskt eller ens teoretiskt möjlig. För det andra tycks denna förståelse för den politiska filosofin redan från början göra ett starkt och icke självklart grundantagande, nämligen att alla de olika värden filosofer identifierat faktiskt är värden vi bör bry oss om och balansera mot varandra. Sådan värdepluralism hävdar de olika värdenas självständighet och oreducerbarhet, på ett sätt som säkert skulle fallit Isaiah Berlin i smaken men som inte är någon sanning skänkt från ovan.
Man kan också tänka sig att de politiska filosoferna faktiskt har en mer direkt politisk roll att spela. Kanske hör det till deras uppgift att ständigt aktualisera och accentuera de värden som fallit i samhällelig glömska. En Voltaire kanske är exakt vad filosoferna är skyldiga sina medmänniskor i tider av religiös och politisk despoti; en Edmund Burke i tider av febrig anarki. Denna uppgift vore kompatibel med den mer renartat akademiska orientering som beskrevs ovan.
Det finns dock en särskild svårighet vad gäller denna uppgift, som jag avslutningsvis vill reflektera litet kring. Fritt inspirerad av den svenska politiska debatten vill jag erbjuda följande exempel. Vi föreställer oss att vi befinner oss i ett samhällspolitiskt sammanhang där de värden som konservativa tänkare genom tiderna betonat – ordning, stabilitet, samhörighet och gemenskap, seder, traditioner och vissa typer av social kontroll – ignoreras och lämnas därhän som oviktiga. De politiska filosoferna (och här förstår jag den gruppen människor mycket brett och omfattande) borde då göra sitt för att påminna oss om den roll just dessa värden spelar för samhällets allmänna väl.
Till detta göromål är dock knuten en avsevärd risk av ren psykologisk art. Det brukar sägas att man blir som man umgås. Det är nog sant, men man blir också som man argumenterar. Om man förfäktar till exempel de konservativa värdenas roll och vikt, krävs stark psykologisk disciplin för att inte börja identifiera sig med just dessa värden på ett djupare sätt än man gjorde innan man började föra argumentationen. Jag menar inte att sådan djupare identifikation nödvändigtvis är ett misstag. Men processen genom vilken ens åsikter förändras ter sig godtycklig. För att återanknyta till mina inledande reflektioner, är det tvivelaktigt om processen – gradvis stegrad identifikation med vissa värden genom frekvent förfäktande av deras rättmätiga plats i samhällsdebatten – skulle tåla kritisk granskning. Jag vill i varje fall inte byta åsikt genom vanemässig associering, utan efter genomtänkt och medveten omvärdering av ståndpunkternas underliggande premisser. Kanske är det för optimistiskt. Men jag tror mig här se ett visst ideal, en typ av integritet och intellektuell motståndskraft som vi bör sträva efter, och som underlättas av eller till och med kräver ständig kritisk granskning av vårt eget tänkande. Och den integriteten måste var och en säkra åt sig själv.
Erik Hammar 