Grotesco om flyktingkrisen

Grotesco är en fantastisk grupp som definierat mycket av min och mina närmsta vänners humor. Det var därför närmast religiöst att sätta sig och titta på deras nya avsnitt. De räds inte det kontroversiella (bra!) utan inleder sin nya säsong med ett musikalavsnitt om flyktingkrisen.

Det är roligt, som man kunde förvänta sig (“En humanitär stormakt, kolla in oss i all vår moralprakt”, “Det var ju inte det här jag tänkt precis, statsminister under en flyktingkris”). Bäst är odyssén genom svenska samhällets känsliga tår: näthatarna, den intersektionella Södermedelklassen, Östermalmsinstagrammarna, präster och imamer, får alla vara med och illustrera svensk lättkränkthet. Nästan lika briljant är scenen från Stefan Löfvéns (Henrik Dorsin) statsministerkontor. I ett svep förs vi från Sverige som “inte kurar bakom några murar” till migrationsministerns telefon “går varm när kommunerna slår larm” om systemkollaps. Det är roligt för att krocken mellan ogenomtänkt pekoral och en imposant verklighet blir för stor för att hantera. Politisk humor är bra när den avslöjar maktens löjlighet, genuina tillkortakommanden och hyckleri, och det gör de bästa scenerna.

Politisk humor är, å andra sidan, som sämst när den mässar och undervisar. Grotesco-gänget förstår förstås riskerna med att ta sig an flyktingkrisen, för inget ämne har det senaste decenniet genomsyrats lika starkt av moraliska brösttoner, från både politiker och media. Därför kräver sådan komik otroligt fin balans för att vara rolig. Lackmustestet är om det är lika roligt oavsett var man står i sakfrågorna. Det testet tror jag Grotesco i stort klarar. Jag kan se de mest politiskt olikartade av mina vänner skratta åt det här.

Men de klarar det inte helt. Avsnittet försämras av den underliggande politiska logik som för handlingen framåt. Här är den: Först gjorde Sverige gott och solade sig i sin egen moraliska prakt. Sen började det bli lite jobbigt med alla flyktingar, och eftersom Socialdemokraterna inte villa höja skatten med några ynka kronor (Åsa Romson (Emma Molin): “Varför kan vi inte lösa denna sak här, med höjd skatt på några kronor”) för sina medelklassväljare (Löfven: “vi vill inte ha debatter, där jag får säga till medelklassen, snåla in på Häägen-Dazsen) så gav de sig hän åt 30-tals-nationalism för att kunna sitta kvar vid makten. Och de goda svenskar som tidigare skramlat till flyktingar var nöjda och glada i sin själviskhet. Med andra ord: Egentligen är alla hycklande egoister och om det inte vore för det så skulle allt vara så enkelt. Avvara några chailatte och kanske en och annan skidresa till Alperna så ska vi se att allt kommer att gå bra.

Nöldvändigt instick med några bistra, torra politiska bedömningar: Den globala migrationens empiriska och moraliska aspekter är komplexa och ännu inte seriöst diskuterade av särskilt många i svensk debatt. Frågorna är till sin natur principiella och strukturella, långsiktiga och fulla av mot varandra stående intressen. Det är slående uppenbart att frågan inte kan reduceras till enskilda skattehöjningar eller individuell moral och välgörenhet.

Därför blir Grotescos skildring inte riktigt så rolig som den skulle kunna vara. Stefan Löfvéns hyckleri, som står i berättelsens centrum, framställs ha bestått i att han vänt kappan efter vinden. Men en bättre beskrivning hade förstås varit, för att fortsätta med vädermetaforerna, att han och alla andra låtsats som om det regnat. Visst har många kappor vänts sen 2015, men det är inte det tillkortakommande som förtjänas att drivas med. Svenska politiker och media har skämt ut sig därför att de i ett decennium suttit i solarium och undvikit att seriöst diskutera och analysera meterologiska rapporter, väderomsvängningar och den globala paraply- och kapptillverkningens trender. (Mer än så kan nog inte vädermetaforen bära.) Där finns mer både att skratta och att gråta åt, och det är när Grotesco fångar denna säreget svenska verklighetsflykt och självgodhet det är som roligast.

Man kan såklart tycka att Grotescos implicita beskrivning av de politiska skeendena 2015-17 är korrekt. Kul, då kan ni njuta av det nya avsnittet ännu mer än jag. Men att bara ha väldigt (snarare än enormt) roligt åt nya Grotesco är ett pris jag gärna betalar för att ha rätt i sak.