Erik Hammar

I en tid när världsledare utbyter hotelser (över Twitter och statsmedia) om förstörelse, slogs jag starkt av de rader jag möttes av när jag på måfå slog upp Harry Martinsons Aniara häromdagen.

[Sång 28]

/…/

Hon bad mig säga Ledningen att hon

sen någon tid var lika samvetsöm

som stenarna. Hon hade hört dem ropa

på stenars vis i Doris fjärran dal.

Hon hade sett granitens vita gråt

när sten och malm förgasas till ett dis.

Hon hade rörts av dessa stenars kval.

Förmörkad i sitt cellverk av den hårdhet

som människan visar i sin ondskas tid

kom hon som länge väntat var därhän

att hon på mimors sätt till slut bröts ner.

Indifferenta tredje vebens tacis

ser tusen ting som inget öga ser.

Nu ville hon i tingets namn ha frid.

Nu ville hon ej förevisa mer.

/…/

[Sång 29]

/…/

De sista ord hon sände var en hälsning

från en som nämnde sig Den söndersprängde.

Hon lät Den söndersprängde själv få vittna

och stammande och söndersprängt berätta

hur svårt det alltid är att söndersprängas,

hur tiden rusar till för att förlängas.

På livets anrop rusar tiden till,

förlängande sekunden då man sprängs.

Hur fasan blåser in,

hur skräcken blåser ut.

Hur svårt det alltid är att söndersprängas.