Erik Hammar

Som utlandssvensk försöker jag så gott jag kan följa den politiska debatten i Sverige. Och även om jag sällan förmår sätta mig in i sakfrågornas alla detaljer, så reflekterar jag en hel del över de mer allmänna drag som karaktäriserar svensk inrikespolitik.

Bland annat tittar jag på gårdagens Aktuellt de flesta morgnar. I onsdagens program såg jag följande fråga bli ställd till gränspolisens talesperson gällande verkställandet av utvisningar:

Programledare: “Vissa i samhället tycker ju att ni ska vara mycket hårdare i de här fallen, medan andra tycker att papperslösa och människor utan tillstånd ska behandlas mycket mildare. Var står ni där nånstans?”
Polis: “Ja, vi står där polisen måste stå. Vi är en samhällsinstitution. Vi har samhällets våldsmonopol. Polisen måste och ska alltid upprätthålla den lagstiftning som lagstiftaren instiftar. Polismyndigheten och enskilda poliser kan inte själva välja fritt vad man ska göra och vad man inte ska göra. Grunden i en demokrati är att vi gör det som lagstiftaren beslutar.”
Programledare: “Men det innebär ju att ni kan komma att skicka tillbaka en sådan som Alex som vi såg här.”

Man bör tolka generöst, men det är svårt att förstå frågan som annat än gällande ifall polisen tänker se till att lagen expedieras eller inte. Möjligtvis kan det tolkas som en fråga om resursfördelning eller verkställandemetod. Men det är inte en trolig tolkning. Dels för att formuleringen “Var står ni?” inte förefaller syfta på sådana överväganden. Det hade också funnits väldigt mycket naturligare, rakare och tydliga sätt att fråga om polisens resurser, och dessutom behandlade programledarens direkt föregående fråga ämnet. Och slutligen för att det (utmärkta) svar som ges godtas som svar på frågan (vilket visas i och med programledarens följdfråga). I slutsats förefaller det därmed som om SVT, som vore det helt naturligt, frågar polisen om de har tänkt verkställa lagen eller om de, i ljuset av lagens konsekvenser, “står” någon annanstans.

Frågan vävs in så naturlig av programledaren att det är lätt att förbise hur extrem frågeställningen är. I vilket annat land hade etablerad media med full seriositet och trovärdighet kunnat ställa en sådan fråga? Möjligen i en instabil stat med bräckliga institutioner där polisens lojalitet mot den rådande regimen var oklar och man genuint ville veta var de stod. Vem vet, kanske någon annanstans också. Det är inte den möjliga särskildheten som i sig är illavarslande, utan snarare vad det säger om den politiska-kulturella bakgrund varemot Sveriges politiska samtal sker.

Det är i sammanhanget svårt att hindra tankarna att vandra till rikspolischefens politiska utspel. Med all rätt blev det omskrivet att chefen över myndigheten med samhällets våldsmonopol tog partipolitisk ställning. Givetvis har myndighetschefer åsikter (som Eliasson puerilt påpekade), men han kan inte ha det inom ramen för ämbetet, såsom när han intervjuas i egenskap av rikspolischef. Dessutom finns det starka skäl att anse att vissa befattningshavare, till exempel valförrättare och rikspolischefer, och  bör vara diskreta med sin politiska hemvist även utanför tjänstens snävare ramar. Klart är att SVT:s frågeställning och rikspolischefens ställningstagande signalerar samma fullständiga aningslöshet om några av demokratins och rättsstatens grundpelare: det juridiska och polisiära systemens självständighet, den opolitiska tjänstemannakåren, de institutionella mekanismer som kanaliserar folkvilja i lag via valda representanter. Vilka mer generella slutsatser om Sveriges politiska kultur kan extraheras från dessa, och andra liknande, exempel?

Det är såklart vanskligt att hävda att enskilda händelser är exempel på mer övergripande kulturella mönster. Så är alltid fallet när man vill konkretisera teorier vars påståenden tar sig väldigt övergripande eller omfattande former. Till exempel är det närmast parodiskt att förklara en italienares hetsiga kroppsspråk under straffläggningen med att hans kulturella bakgrund påtvingade honom dessa för hans hemland stereotypiska gester. Men det innebär ju såklart inte att allmänna teorier om kulturella skillnader i kroppsspråk kan ha förklaringsvärde. Det är i detta ljus man bör se nedanstående funderingar.

Vad föreslår jag således att dessa värderingsyttringar, implicita eller explicita, är tecken på? Ett grundligt svar kan inte ges i dessa informella reflektioner. Men en bra kulturanalytisk utgångspunkt är Sveriges plats i World Values Survey (WVS), som jag allt oftare sett referenser till i svensk press. (Vilket i sig möjligen är ett positivt tecken på ökande självinsikt bland opinionsbildare.) Grundad av statsvetaren Ronald Inglehart, har denna forskningsgrupp sedan 1981 medelst frågeformulär sammanställt rapporter om värderingar i olika länder. Dessa har sedan analyserats för att placera vart land längs med två dimensioner. Sverige återfinns i den yttersta övre högerkanten. Våra värden är unikt sekulära och rationella, snarare än traditionella och religionsbundna. Och mer än någon annan värderar vi självförverkligande, icke-materiella fri- och rättigheter, möjligheter till individuella uttryck, snarare än “överlevnadsvärden” som materiell och fysisk trygghet och säkerhet, stabilitet, ordning.

Kanske är det någonstans här, med avstamp i WVS:s överlevnad-självuttrycks-axel, man kan inleda en analys som införlivar mina exempel i en mer generell beskrivning. Bröd och säkerhet oroar man sig för där det kan komma att saknas en. Sverige har varit lyckligt lottat som klarat att ställa dess medborgares basala trygghet och materiella levnadsstandard bortom rimligt tvivel, och därmed möjliggjort för dem hänge sig åt mer abstrakta, själsliga och mjuka värden. Men de långtgående effekterna på institutionell robusthet och samhällelig motståndskraft – precis vad en tyckande poliskår underminerar – återstår att se.

Jag fruktar att en kulturs ensidiga fokuserande på self-expression values kan undergräva både 1) medvetenheten om välståndets och trygghetens förgänglighet, och därmed fostra kortsiktighet och en naiv inställning till risker, och 2) den känsla av plikt till, och samhörighet med, det gemensamma samhällsprojektet som är nödvändiga i en stabil och livskraftig demokrati. En läsvärd ledare i GP ställde nyligen frågan om “eliten”, det vill säga den övre medelklass där self-expression values är som starkast, checkat ut och övergett samhällsbygget. “Vad händer med ett samhälle där människor slutar att bry sig om det gemensamma?”, undrade man.

Dessa frågor öppnar för diskussioner av global karaktär jag inte syftar till att beröra här. Det räcker gott att ställa frågan med Sverige i åtanke. Vi hyllar, oförbehållsamt, dagligen de värden som gett oss vår utstickande position i WVS:s undersökningar. De är viktiga för oss, både i sig själva och som instrument för allmän utveckling. Men det går att förirra sig och förhäva sig också på detta sätt. Förändringarna i svensk debatt de senaste två åren pekar på ett något yrvaket uppvaknande till detta faktum, i kölvattnet till flyktingkris, anarkiska tendenser i förorter, och ett förändrat militärt säkerhetsläge. Har vi påbörjat en mer djuplodande kulturell självkritik? Det vore inte helt ovälkommet.