Det är så svårt (eller?)

De sorgliga övergreppen i Köln har fått den svenska politiska debatten att återigen djupdyka kvalitetsmässigt. Jag kan inte säga att jag är väldigt kunnig om debattklimatet i jämförbara länder, men i Sverige verkar det finnas en alldeles särskild oförmåga att hantera ämnen som bär på minsta gnutta av komplexitet.

Händelserna i Köln är av den typen, liksom Husbykravallerna var för några år sedan, att de utan vidare intellektuell ansträngning kan passas in i vilken världsbild man så önskar. Husbykravallerna kunde enkelt beskrivas som ett resultat av ojämlikhet och rasism (från vänsterhåll), spänningar i ett mångkulturellt samhälle (Sverigedemokrater), bristande arbetsmarknadspolitik med höga trösklar (liberaler/allmänhöger), eller en kulturell och social uppfostransförflackning (konservativa). På samma sätt erbjuder massövergreppen i Köln samma förrädiska typ av frestelse.

Hanna Fahl på DN trumpetar den ena sidan av en polariserad osämja. Hennes hållning kan sammanfattas med meningen att den “gemensamma nämnaren är inte etnicitet, den är kön.” I mitt Facebookflöde skrev en av mina vänner i samma anda att “Nej, det män som tafsar på kvinnor har gemensamt är inte en särskild etnisk bakgrund. Det är att de är män.” På den andra sidan finns de som fokuserar enbart på det faktum att alla eller en majoritet av förövarna enligt tysk polis har sitt ursprung i Nordafrika eller Mellanöstern, som på rasistisk eller kulturanalytisk grund söker eller (oftare) deklamerar förklaringar.

Det finns några poänger att ta med sig här, och jag ska försöka sammanfatta dem kort. Det första är att jag bara sett ett fåtal som försöka lyfta diskussionen från lat observation till att faktiskt försöka förklara, peka på vilka orsak-verkan-samband som leder till incidenter som den i Köln nyligen. Den centrala poängen är otroligt okomplicerad. Det behöver inte vara antingen eller. Det centrala problemet är oförmågan/oviljan att se att ett problem kan ha flera olika orsaker, som kan samverka på olika sätt. Förklaringen av varför massövergrepp likt de i Köln skedde och kan ske kommer inte bestå av en enda variabel, eller en enda sociologisk eller annan teori. Kan det vara så att det finns problematiska beteenden kopplade till idéer om manlighet och att dessa i dagsläget tar sig uttryck på olika sätt, med olika styrka, är i olika mån hindrade, i olika kulturer? Frågan är inte seriöst ställd, för självklart kan det vara så. Är alla kulturer identiska i sina normer gällande män, kvinnor och deras positioner gentemot varandra? Nej, därom verkar vi alla vara eniga. Påverkar kulturella normer hur människor agerar? Ja, det är väl den minst kontroversiella ståndpunkten man kan finna i svensk debatt. Är kulturspecifika variabler således möjliga delförklaringar till olika statistiska grupptendenser vad gäller kvinnosyn? Svaret är trivialt, att ja, det är de.

Det är extra genant för de många välutbildade skribenter på vänsterkanten som torde kunna se hur snarlika deras egen och deras motdebattörers förklaringsmodeller är. “Mansnormer” och kulturella skillnader i kvinnosyn är variabler i samma typ av kulturanalytisk förklaringsmodell. Man utgår från vissa kulturellt betingade normer och postulerar att dessa leder till överrepresenation av medlemmar av den kulturen för ett visst beteende, genom de empiriska antagandena att kultur påverkar beteende och att vissa kulturella normer existerar inom ett visst samhälle.  X leder till Y. Men att ta det extra intellektuella steget och fundera över hur X och Z båda kan leda till Y, med olika grader av påverkan, och så vidare, det orkar eller vill man inte ta.

I ljuset av detta finns det en god och en dålig nyhet. Den goda är att en majoritet av svenska skribenter inte är idioter, och således kan förstå att komplexa sociala fenomen som övergrepp har mer än en orsak. Den dåliga är att denna insikt får stå tillbaka för den frestande kapningen av en händelse i ideologins eller favorit-sociologins namn. Och är inte just det sistnämnda symptomatiskt för svensk debatt? Debattinlägg verkar mer och mer sällan ses som bidrag till ett meningsutbyte, och mer och mer som demonstrationer av grupptillhörighet, ett slags identitetspolitiskt signalerande i en mer och mer tribalistisk samhällsdebatt. Många av dem som ständigt åberopar hur viktigt det är att vi står upp för vår demokrati, verkar samtidigt ha så låg tilltro till den demokratiska debatten som mekanism att de tror att erkännande av komplexitet leder till demokratins förfall. Men den demokratiska båten har barlast, den kommer inte kantra för att man, exempelvis, erkänner att stora kulturskillnader runt kvinnofrågor kan orsaka spänningar i ett pluralistiskt samhälle. Den riktiga dumheten ligger tron att man kan säkra demokratin genom att undergräva kvalitén och nyansen i den samhälleliga debatten. I Kung Lears ord, “that way madness lies”.