Erik Hammar

Så skrivs ett år så snart till ända. Nedan reflekterar jag lite runt året ur en akademisk synvinkel, och runt ett av de akademiska områden som jag fastnade för under det. Ett preliminärt nyårslöfte till mig själv får väl bli att bemöda mig med att skriva runt året mer generellt.

På det privata akademiska planet dominerades 2015 av mina final examinations i juni månad, och den efterföljande examen från universitetet. De månader som ledde fram till de åtta tretimmarsproven kom att förkroppsliga en typ av prövning, i magnitud och svårighetsgrad, jag inte genomgått tidigare. Det kan förstås vittna om att jag har haft ett relativt prövningslöst liv. Men i den mån jag har något att jämföra det så var dessa månader av fokus, oro, böljande stress och tvivel en tuff, ensam vandring. Det sker något särskilt med en när hela ens varelse riktar in sig så mot ett definierat slutmål. I del handlar det såklart om den något triviala insikten att vi förmår mer än vi tror, att vi kan åstadkomma mer under vissa månader än vissa år. I Samuel Johnsons ord, “when a man knows he is to be hanged in a fortnight, it concentrates his mind wonderfully.” Hängning och slutprov kan i denna bemärkelse likställas.

Vanligen vandrar vi framåt med en uppsjö av mål av varierande dignitet, med varierande klarhet i sina konturer. Det är en nyttig övning i disciplin och själsstyrka att fokusera på, nej, hänge sig fullständigt åt, en enda uppgift. Det kräver mod, i den mån man identifierar sig med ämnet för ansträngningen. När du till fullo investerar tid och kraft i en prestation, finns alltid risken att din självkänsla står och faller med slutresultatet. Det är alltid enklare att inte bry sig, att ironiserande förfäkta en meningslöshetens metafysik och en flärdens och förgänglighetens livsstil. När något tar vår fulla, genuina ansträngning i bruk har vi plötsligt något att förlora; misslyckandet blir en relevant möjlighet.

Sedan högstadiet, eller i varje fall gymnasiet, har studierna innehaft en central roll i mitt liv, och i min självuppfattning. Därför var förstås universitetsexamen ett betydelsemättat steg, och den delvisa rådlöshet jag upplevt efteråt inte särskilt förvånande. Förhoppningsvis, dock, är det i det rådlösa lugnet efter stormen som vi kan reflektera meningsfullt. Med aristoteliska ord, kan vi säga att konsten att vara människa klaras bäst när vi uppnår en via media mellan målinriktad aktivitet och okonstlad, spontan reflektion (ensam eller med med andra – montaignesk eller sokratisk, om man så vill).

Jag har också lagt mig av och till med ett antal mer specifika akademiska intressen under året. Förberedelserna för slutproven tillät mig närstudera det material jag arbetat igenom under de två sista åren vid Oxford, och när de veckocykliska uppsatserna och dess hektiska produktion fick ge vika för ett mer eftertänksamt närmande, återfann jag många nya guldklimpar i mina kurser. Dess inkluderade (men var inte begränsade till): demokratins förtjänster och avigsidor, i synnerhet kopplat till antik grekisk politisk teori samt styrelseskicksfrågor i globaliseringens tidsålder; sanningsteorier och dess normativa implikationer; dygdetik (virtue ethics). Nedan kåserar jag fritt och efter eget huvud om det förstnämnda ämnet.

Demokrati och karaktär hos Platon och Mill

Jag läste glupskt igenom argument angående demokrati, dess förtjänster och baksidor, och i ett vidare perspektiv, typen av politiska gemenskaper vi bör eftersträva i det 21 århundradet. Detta är ett intressant område delvis därför att mer djupgående kritik av demokratin är något av ett tabu i den dagliga samhällsdebatten (av lätt insedda skäl, förstås). Men när vi frågar oss varför demokratin är så utmärkt, så avslöjar den stora variationen hos de möjliga och anförda svaren hur förvirrat vårt tänkande på området är. Är vi demokrater på grund av demokratins intrinsikala egenskaper (t.ex., för att hos människan inneboende rättigheter förbinder oss moraliskt att vara det?) eller på grund av dess konsekvenser (säg, att demokrati leder till bättre beslutsfattande enligt relevanta kriterier)? Detta är bara den första av en lång rad frågor demokratins rättfärdigande reser. Ju starkare demokrater vi är, tycker jag, desto starkare åligger det oss att klargöra varför vi är det. Det är heller inte långt från detta påståendet till hypotesen att en livkraftig demokrati bara kan säkras genom en förståelse för dess styrkor och svagheter som styrelseskick. Jag kom snart att intressera mig mer för kritik/försvar av grundade på de sociokulturella effekterna av demokrati. Två texter fångade mig särskilt. Först, John Stuart Mills försvar av demokrati som kongenialisk med utvecklandet av vissa dygder hos medborgarna, funnen i On Representative Government. Den andra, Platons kritik av demokratins inverkan på medborgarnas karaktär i Bok 8 av Staten.

Tankar runt vilken typ av kultur, eller med andra ord, vilken typ av människa demokratin tenderar att skapa, var centrala i det antika Greklands politiska tänkande. I Platons idealstat identifieras lagarnas (nomos) diktat som i full utsträckning identiska med vad hans moraliska dygdteori anbefaller oss. I en perfekt stat är den laglydiga medborgaren och den dygdiga människan ekvivalenta. Hos Aristoteles finner vi samma tankegång. Lagarna befaller vad moralen kräver (exempelvis Nikomanska etiken, inledning till Bok 5), även om Aristoteles på sitt karaktäristiskt mer jordnära sätt erkänner att lagarna på grund av sin generalitet inte alltid kan fånga alla detaljer hos den dygdige mannens handlande. I Politiken hanterar således Aristoteles också frågan om vad, i en icke ideal stat, skiljer en god medborgare från en god människa. Denna diskussion är predikerad just på påståendet att i idealstaten är de båda identiska, problemet uppkommer när styrelseskicket lämnar övrigt att önska. Ett styrelseskick syftar till att säkra dygden via dess redskap, lagarna. Även om olika grekiska tänkare skiljer sig i sin behandling av kopplingen dem emellan, kvarstår det faktum att en utvärdering av olika styrelseskick måste ske i ljuset av dessas korresponderande typ av medborgare.

Låt mig komma tillbaka till huvudämnet. Kopplingen mellan medborgarnas karaktär och styrelseskickets utformning borgar för den mest intressanta kritiken av demokratin. Platon, i viss likhet med Nietzsche och också J.S. Mill själv (se nedan), ser i demokratin en skadlig förflackning och mediokerhet, en utveckling av en människotyp som värderingslöst flackar mellan olika intressen, provar allt men gör intet seriöst eller på djupet. Efter att ha druckit för mycket ”frihetens starka vin”, lever den demokratiska människan ett liv utan riktning, dygd, ording eller disciplin. En sådan kritik ter sig otidsenlig i dagens liberala demokratier, där de politiska institutionerna anses mer eller mindre finnas till för att skydda en sfär inom vilken individer kan utveckla och leva efter sin egen värdeuppfattning, snarare än inom vilken de kan uppnå en universell och fördefinierad idé av det mänskliga goda.

Mill understryker på ett lika intressant sätt vikten av de karaktärsformande egenskaperna hos demokratin. En representativ konstitution, säger han, har inte bara fördelen att den tenderar att de främsta medborgarna tillåts influera styret av staten mer än andra, men också, att den tenderar att förbättra de mänskliga dygder Mill ser som centrala för mänsklig lycka: utvecklandet av våra kreativa och intellektuella förmågor, ombesörjandet av vad i On Liberty är det centrala begreppet, individuality. Demokrati tillåter den typ av social samlevnad som främjar utvecklandet av dessa förmågor. Därför bör Mill inte läsas som fundamentalt olik Platon i denna fråga. Strukturen hos Platons och Mills argument är det här relevanta avseendet densamma. Ett styrelseskick utvärderas i alla fall delvis efter de medborgare de skapar. Deras idé om vad idealkaraktären är skiljer sig, dock (en dygdig, välordnad själ eller en självständig, kreativt och intellektuellt förkovrad människa som experimenterar för att finna sin rätta livsföring. Exakt hur mycket de skiljer sig är en intressant följddiskussion.) Likaså skiljer sig deras empiriska förutsägelser för olika politiska institutioner. Här måste vi dock vara försiktiga. När vi pratar om ”politiska institutioner”, ”lagar” och ”styrelseskick” i Platons och Mills respektive samhällen kan bruket av samma ord få oss att tro att jämförbarheten och likheten dem emellan är större än i själva verket var fallet. Dessutom har jag undvikit att analysera mer ingående de fundamentala skillnaderna mellan antik atensk demokrati och Mills moderna representativa demokrati.

Var lämnar denna utläggning oss, då? Förutom vad jag sade inledningsvis, tycker jag det är viktigt att reflektera över vad vi vill ha ut av ett styrelseskick. Och om vi kommer fram till att vi vill att det ska främja åtminstone vissa karaktärsdrag (en idé bara naiva libertarianer övergett i sin helhet) så bör vi fråga oss i vilken utsträckning nuvarande institutioner och lagar gör det. I det vidare perspektivet relaterar jag detta till den riktningslöshet och ideologiska förlamning många (erkänneligen ofta överdrivet) tillskriver dagens västerländska demokratier.