Erik Hammar

Svenska debatt har den senaste tiden i mångt och mycket kretsat kring det nyligen uppsagda militära samarbetsavtalet med Saudiarabien. Det är en intressant fråga, då både samarbetsavtalet och den till diskussionen tillhörande vapenexporten till Saudiarabien väcker svåra moraliska dilemman. I vanlig ordning har dessa inte lyfts upp från under den yta av politiska slagord som utgör svensk debatt. Men jag tycker de är intressanta, och vill här ägna några rader åt att skissa en analys av den andra frågan, gällande vapenexport. Jag ska undersöka frågan gällande sådan export till diktaturer, med Saudiarabien som tankeexempel.

Frågan om den moraliska statusen av vapenexport kan delas upp i ett antal underfrågor. En naturlig startpunkt kan tänkas vara att etablera en tentativ definition av “vapen”. Ett första förslag skulle kunna vara att “vapen” refererar till allt som kan stärka ett lands militära kapacitet. Men det är för inexakt, för all handel, i den mån det stärker ett lands ekonomi, leder till potentiellt förstärkt militär kapacitet, om landet väljer att rikta sitt ökade välstånd ditåt. Som redan Machiavelli observerade är ekonomiskt välstånd grunden för militär styrka; ‘A state’s potential power is based on the size of its population and the level of its wealth’ skriver John Mearsheimer (The Tragedy of Great Power Politics, 2001). Därmed kan vi dra slutsatsen att om vi tror att handel troligen ökar våra handelspartners välstånd, allt annat lika (en premiss med hög sannolikhet, för varför skulle de annars vilja handla), och om vi inte motsätter oss all handel med, säg, Saudiarabien, så följer det att vi inte nödvändigtvis motsätter oss all interaktion med Saudiarabien som tenderar att stärka dess potentiella militära kapacitet.

Man kan nu möjligen tänka sig att vi bör dra en skiljelinje mellan interaktioner som ökar den potentiella militära kapaciteten och interaktioner som ökar den faktiska militära kapaciteten. Kanske är det moraliskt acceptabelt att bidra till att stärka en diktaturs ekonomi, och därmed utöka dess möjligheter att stärka sin militär, medan det inte är moraliskt acceptabelt att bidra till att direkt beväpna samma land. Om vi väljer att följa denna argumentationslinje, kan vi notera att två saker följer. Först och främst tycks det helt klart att vi inte kan undkomma den definitionsmässiga gränsdragning för “vapen” vi sökte inleda i ovanstående stycke. Om vi ser det som moraliskt oacceptabelt enbart att direkt beväpna, snarare än att öka den militära möjligheterna i stort för ett land, så måste vi definiera vad som räknas som att “direkt beväpna”. Och det tycks troligt att detta inbegriper något i stil med “förse med vapen”, varpå “vapen” behöver definieras. Inkluderar vi, exempelvis, radarsystem som kan användas även civilt, stål som vi vet kan komma att användas direkt i kulproduktion, motorer som kan komma att sättas i militära fordon, och så vidare? Eller vill vi dra gränsen snävare, och enbart inkludera vapen såsom gevär, pistoler, kulor och bomber?

Min gissning, efter att ha följt svensk debatt, är att de flesta skulle, efter viss reflektion, vilja dra gränsen ungefär på det snäva sätt som föreslås sist. Det verkar också vara den enda gränsdragning som inte verkar hopplöst ogrundad. Om vi exempelvis vill inkludera saker så som stål eller flygteknik så får vi svårt att svara på frågan om handel i allmänhet, som lyftes ovan. För om vi inte vill dra den kvalitativa gräns som tycks möjlig mellan vad jag kommer att kalla direkt skadeproducerande artiklar (kulor, bomber, gevär), utan vill inkludera sådant som kan användas militärt, men också till andra saker, måste vi förklara varför detta resonemang inte, av samma anledning, leder oss till slutsatsen att vi inte bör bidra till att stärka Saudiarabiens ekonomi genom handel över huvud taget. På samma sätt som flygteknik potentiellt kan användas för att stärka Saudiarabiens militära kapacitet, men också till annat, kan ökat välstånd generellt användas för att stärka Saudiarabiens militära kapacitet, men också till annat. Varje skiljelinje som dras på så sätt kommer därför troligen framstå som godtycklig och ad hoc. Därför verkar det som om två möjligheter står tydligt öppna för oss. Vi måste säga antingen 1) att vi inte ska ha någon handel alls med Saudiarabien, eller, 2) att vi inte ska exportera X till Saudiarabien, där X definieras som artiklar som kan skiljas ut diskret med relevanta kriterier från övriga möjliga exportvaror. Mitt förslag för en sådan definition är, som sagt, “direkt skadeproducerande artiklar”. Jag ska senare diskutera vad som är attraktivt med just denna definition. Det är inte omöjligt att rivaliserande definitioner kan erbjudas, men i korthet tror jag att det i sammanhanget är den mest naturliga distinktionen att göra i ljuset av vad vi sagt hittills om kopplingen mellan potentiell och faktisk militär kapacitet.

Jag vill nu bemöta ett argument som jag hittills undvikit, men som legat precis under ytan i ovanstående diskussion, nämligen vad vi kan kalla det konsekventialistiska argumentet. Som bakgrund behöver jag först säga ytterligare några ord om distinktionen mellan potentiell och faktiskt militär kapacitet. Det är viktigt att notera hur denna distinktion är praktisk snarare än filosofiskt djupgående. En rulle stål som kan bli kulor är potentiell militär kapacitet; men också ett gevär är enbart potentiell makt tills den tidpunkt då det faktiskt används. Distinktionen mellan potentiell och faktisk militär makt säger enbart något praktiskt om tidshorisonten för det möjliga översättandet av militär kapacitet till faktiskt våld, samt, möjligen men inte nödvändigtvis, om sannolikheten per exportkrona, så att säga, att våld (eller vad vi nu vill säga är oönskade konsekvenser) följer som resultat av Sveriges handel. Låt “P(x)” stå för “sannolikheten att x sker”. När vi säljer vapen till Saudiarabien kan räkna med en sannolikhet av våld som

P(vapnen används för våldshandling)

Om vi enbart stärker Saudiarabiens ekonomi blir sannolikheten

P(S. investerar sina ökade intäkter i vapen) x  P(vapnen används för våldshandling)

Således, om vi är 100% säkra på att Saudiarabien kommer att investera sina ökade handelsintäkter i vapen, blir de förväntade konsekvenserna av annan handel och gevärshandel identiska. Det är viktigt att se att detta argument inte lämnar meningslös distinktionen mellan direkt skadeproducerande varor och övriga varor. Vi kan fortfarande skilja ut gevär från stål på sätt som inte (enbart) är relaterade till dess potentiella effekt; det faktum att de är designade och producerade med det uttalade syftet att vara skadeverkande, till exempel. Det kan också finnas andra sätta att urskilja dem. Låt oss i ljuset av detta vända oss till det konsekventialistiska argumentets kärna.

I ljuset av sannolikhetsdiskussionen vill jag rättframt bemöta den, som jag förstår det, konsekventialistiska eller utilitaristiska hållningen, kalla den (A):

(A): “Det är sant att all handel med Saudiarabien är dålig på ett sätt, det vill säga för att den ökar deras potentiella militära kapacitet (allt annat lika). Men det finns också positiva konsekvenser för Sverige, i jobb och välstånd. Var vi än drar gränsen mellan vad vi väljer att exportera och inte, så ger den gränsdragningen uttryck för en balansakt mellan sådana negativa och positiva konsekvenser. Därför kan vi dra slutsatsen att vi inte bör exportera flygteknik eller radarsystem, även om deras effekt inte meningsfullt kan särskiljas från effekten av handel i allmänhet.”

(A) kan stämma; det kan vara fallet att en konsekventialistisk analys är den rätta för frågan, och kanske är det till och med så att den föreslagna slutsatsen skulle följa från en sådan analys. Jag ska inte här ägna någon tid åt denna generella fråga. Det bör dock påpekas att om man ska anta en strikt konsekventialism för att kunna förespråka (A) utan vidare kvalifikationer så binder man sig, vad det tycks mig, till exempel vid andra rätt extrema politiska omfördelningsprinciper från Sverige till fattiga delar av världen, som jag tror få skulle acceptera som moraliskt tvungna. Oavsett dessa större frågor, så tror jag inte att (A) leder till den slutsats jag tror dess förespråkare oftast egentligen söker.  För det följer ingenting från (A) om att vapenexport per se, i sin själva natur, är moraliskt mer problematisk än annan export, låt oss säga, av möbler. Föreställ er två kraftigt förenklade scenarion. (1) Sverige exporterar möbler till Saudiarabien, med förväntade våldseffekter X. (2) Sverige säljer stridsvagnar till Saudiarabien, med samma förväntade våldseffekter X. De förväntade våldseffekterna kan förstås som genererade av sannolikhetsberäkningar i stil med de presenterade i ovanstående stycke. I varje fall där P(Saudiarabiens ökade välstånd från möbelhandel investeras i vapen) är lägre än 100%, följer det att möbelhandelns värde måste överstiga stridsvagnshandelns värde (värde, det vill säga, för Saudiarabiens ekonomi). Vi antar att alla övriga konsekvenser (till exempel för Sverige) är identiska mellan (1) och (2). (Detta är en lätt förenkling, för vi kan också räkna med eventuella ytterligare effekter av ökat välstånd som också följer från stridsvagnshandel. Jag undviker det för enkelhetens skull då det inte påverkar argumentet nämnvärt.)

Syftet med denna exercis (förutom att den är rolig att göra) är att metodiskt och övertydligt dra följande slutsats: Förespråkaren av (A) kan inte förklara hävda att scenario (2) är värre än scenario (1), såvida han inte erkänner en meningsfull moralisk skiljelinje mellan dem som är oberoende av konsekvenserna. För (A)-förespråkarens ursprungliga poäng var just en konsekventialistisk poäng, att alla effekter vägs in och det ger oss allt vi behöver för att (även om det kan vara svårt i praktiken) begränsa vår export efter vad som förlänar världen de bästa konsekvenserna, definierat på något sätt. Kom också ihåg att i och med att vi drog slutsatsen ovan att vad det gäller konsekvenser finns ingen meningsfull skiljelinje att dra mellan potentiell och faktisk militär makt, annat än den möjliga tidshorisonten för våld och sannolikheten att våld kommer att resultera från Sveriges export. Den sannolikheten var vad som diskuterades ovan. (Och även om vad som egentligen räknas för konsekventialisten är konsekvenser snarare än sannolikheten av olika konsekvenser, är det enbart de senare som kan ligga till grund för en konsekventialistiskt rättfärdigad handling eller policy.) I korthet, föreställ er två scenarion där möbelexport och stridsvagnsexport leder till samma nivå av negativa konsekvenser. (A):s förespråkare kan fortfarande inte förklara varför dessa scenarion skulle vara olika i sin moraliska status. Man kan förstås acceptera det och förespråka en hårdhudad konsekventialistisk analys. Men då måste vi överge allt hopp om att kunna klassificera vapenexport som moraliskt problematisk jämfört med annan, civil handel som vi beräknar kommer att ha samma konsekvenser i förlängningen. Jag ska nu gå vidare till att försöka försvara den intuition jag och många med mig har om att det är något som är problematiskt med vapenexport som inte fångas av en ren konsekvensanalys.

—

Låt oss nu sätta ovanstående diskussion åt sidan och fråga oss följande: Finns det något sätt att förklara det moraliskt tvivelaktiga (om det nu är det) med vapenexport till Saudiarabien vid sidan av dess konsekvenser? Visst, Saudiarabien är en hemsk diktatur och vi kan tänka på goda skäl till varför vi inte vill stärka dess möjlighet att förtrycka sin befolkning. Men vi har också sett att om det bara är konsekvenserna som spelar roll för oss, så finns det inget intrinsikalt, inneboende, hos vapenexport som gör den sämre än möbelexport. Rent krasst: I två scenarion där (1) vapenexport leder till att våldet i Saudiarabien (eller lidandet, förtrycket, eller en kombination av alla konsekvenser vi vill inkludera) ökar med 10 enheter, och där (2) möbelexport leder till ökat välstånd som leder till att våldet i Saudiarabien ökar med 10 enheter, är exakt lika moraliskt problematiska enligt hållningen diskuterad ovan (allt annat lika). Men finns det inte något som moraliskt utskiljer vapenexport från möbelexport även när de bringar identiska konsekvenser?

Låt börja denna undersökning genom att återvända från abstraktionernas höjder till några observationer av den svenska debatten i frågan. Allt som oftast hördes påståenden som att “svenska vapen ska inte användas av diktaturer”, eller “Sverige ska inte beväpna diktaturer”. Notera, intressant nog, den emfas som ofta läggs på “Sverige” och “svenska”. Ett annat alternativ hade varit att lägga emfas på “vapen“, eller kanske på “diktaturer“. Det kanske någon har gjort, jag vet inte. Men detta är vad jag själv tycker mig ha noterat i debatten, och det inbjuder till ett intressant moralfilosofiskt argument, som bör tas seriöst. Poängen kan vidare livliggöras med följande tankeexperiment: Föreställ er att vi fick välja mellan ett scenario där Sverige sålde vapen till Saudiarabien, och ett där vi inte gjorde det och någon annan gjorde det istället. Låt oss anta att allt annat är lika mellan de två scenariona. Sveriges beslut att inte sälja vapen leder inte till någon minsta betydelsefull förändring i Saudiarabiens politik, i någons inställning till Saudiarabien, eller i Saudiarabiens regerings stabilitet eller förtryckarkapacitet, varken på kort eller lång sikt. Vi får nu välja mellan vilket scenario vi skulle föredra. Personligen är jag starkt manad att säga att jag skulle föredra det andra scenariot, där vi inte säljer vapen. Men vad, om inget skiljer sig konsekvensmässigt, gör att mina (och säkert andras) intuitioner däråt pekar?

I korthet lyder den möjliga hållningen ungefär som följer: Konsekvenserna av vapenexport är en sak, och bör tas seriöst. Men utöver konsekvenserna går vapenexport (till diktaturer, eller överhuvudtaget) stick i stäv med det land vi vill vara, den karaktär vi vill att våra utrikeskontakter, lagar, och vår politik ska ha. Detta är en intressant typ av argument. Applicerad på individnivå skulle en liknande hållning troligen fall under vad som brukar kallas dygdetik (eng. virtue ethics). Mycket kan sägas om denna fåra av etiska åskådningar, men ett av de minsta gemensamma nämnarna är att sådana teorier är aktörscentrerade snarare än handlingscentrerade. Istället för att fråga “Vilka handlingar är rätt eller fel?” frågar dygdetikern “Vilken typ av person bör jag sträva efter att vara?” “Vilka värden vill jag att mitt livsprojekt ska förkroppsliga?”.

Jag ämnar inte att generellt utvärdera någon särskild version av dygdetik, eller traditionen som sådan, i den här texten. Men jag vill skissa lite på hur en sådan teori skulle ta sig an frågan i centrum här, vapenexport. Först kan vi notera att vi ofta talar om länder på ett sätt som verkar anta att de handlar, besitter karaktärsdrag, och ingår i relationer på ett sätt liknande individer. Norge är vår närmsta vän, Nazityskland var ett ont land, vi gillar inte Saudiarabien och Ryssland agerar mer och mer aggressivt i Östersjön. Vanligtvis, förstås, menar vi att det är länders regeringar, snarare än länderna som ett slags unifierade aktörer, som kan beskrivas på sådana sätt. Att Ryssland är USA:s fiende, säg, behöver inte innebära mer än att USA:s makthavare och Rysslands makthavare ogillar varandra och agerar, eller beordrar andra att agera, på särskilda sätt i olika frågor där de bägge är involverade.

Men om det är länders makthavare och deras agerande som ligger till grund för många av våra beskrivningar av länders handlande, så är det intressant att undersöka detta mer grundligt. Ponera följande utsaga: I en ideal demokrati reflekterar makthavarnas agerande folkets gemensamma preferenser, eller, är makthavarna legitimerade att agera å folkets vägnar. De representerar folket. Under antagandet att en ideal demokratisk process (därmed inte sagt enbart sådana processer), vad det nu innebär, ger makthavare legitimitet att agera å folket som helhets vägnar, och att en sådan process finns i Sverige, så verkar utrymmet öka för att säga att “Sverige har gjort x” eller “Sverige vill inte vara ett land som exporterar vapen till Saudiarabien”, där Sverige refererar inte till regeringen utan till folket, och i den mån de två är samma sak, landet Sverige. Detta säger förstås inte att Sveriges demokratiska process är ideal, eller att den är tillräckligt ideal för att legitimera regeringar på så sätt som föreslås (även om jag personligen troligen skulle argumentera för att så är fallet).

Vi kan här framlägga några analogier för att hjälpa oss förstå typen av teori som skissas ovan. Vi säger ofta saker som “fotbollslaget spelade väl” eller “föreningen har bestämt att sluta erbjuda gratis fotbollsskor”. Låt oss titta närmare på det senare exemplet. I en förening med frivilligt anslutna medlemmar anses det naturligt att säga att “föreningen har beslutat X“. På ett årsmöte, eller i ett val, kan medlemmarna i föreningen fråga sig “Leder det här förslaget till att föreningen bättre kommer att vara det jag vill att den ska vara?” “Kommer den här eller den där personen bäst se till att föreningen blir den typ av förening jag vill att den ska vara?” Kanske kan vi på ett liknande sätt tala om att medborgare i ett land funderar, i en folkomröstning eller i ett val, kring frågor som “Hur vill jag att mitt land ska vara?” “Kommer Anna Kinberg-Batra eller Stefan Löfven bäst leda Sverige i den riktning jag vill?” Vissa skulle vilja lägga emfas på skillnaden mellan frivilligt anslutna medlemmar och “tvångsanslutna” medborgare, men jag ska inte lägga tid på detta problem här. Det är för tillfället tillräckligt att säga att om man inte alls accepterar statlig legitimitet gentemot medborgarna, så accepterar man troligen inte heller idén att en ideal demokratisk process kan legitimera makthavare så som vår aktuella teori säger.

Det kan invändas, och det är en viktig invändning, att vad människor egentligen tar ställning till i sådana situationer är inte frågor som gäller vilken sorts land vi ska vara, utan snarare frågor antingen av egoistisk art (“Vilket beslut gynnar mina intressen?”) eller av allmänmoralisk art (“Jag tycker att fattigdomsbekämpning är det viktigaste moraliska imperativet, så därför röstar jag på en kandidat som också tycker det.”) Men jag tror inte det är omöjligt att människor i en deliberativ demokrati, en demokrati där beslutsprocesser inkluderar publikt resonerande, också kan ställa frågan “Vilken typ av land vill vi vara?” Återigen, tänk er en analogi. Fem vänner jobbar på ett välgörenhetsprojekt, och resonerar om ifall de ska fokusera sina ansträngningar till sin lokala stad, eller om de ska satsa på att sprida ut sin verksamhet geografiskt. Eller så kanske de funderar på om de ska satsa på frivilligarbetare eller på att skapa intäkter stora nog att anställa någon eller några professionellt. I den diskussion de fem har om dessa val, så kan man enkelt se hur vissa förespråkar den ena eller den andra lösningen för att de tror att den skulle tjäna deras intressen (“Johan har alltid velat jobba utanför sin lokala stad”) eller för att de tror att det skulle tjäna projektets mål eller andra moraliska värden (“vi kan hjälpa mer effektivt om vi sprider ut oss”, “vi skapar jobb i vår lokala stad om vi fokuserar på det här området, och staden behöver verkligen jobb”). Men de kan också ställa vad jag tror är en tredje typ av fråga: Vilken typ av projekt vill vi att detta ska vara? Vilka värden, oavsett konsekvenserna, vill vi som projektets medlemmar att det ska förkroppsliga?

Kanske kan man på samma sätt tänka gällande medborgare i ett land som diskuterar ifall de ska sälja vapen till diktaturer. Här skulle i så fall klassificeringen av vissa exportvaror som vapen – våldsproducerande artiklar – vara relevant om vi anser att export av sådana vapen till sin natur går stick i stäv med de landsdygder (för att uppfinna ett ord) vi vill uppnå. Vapens funktion är onekligen intrinsikalt kopplade till våld, på samma sätt som bistånd är intrinsikalt kopplat till hjälp, och båda tingens natur skulle kunna leda oss till att ha olika attityder gentemot policy som relaterar till dem, alldeles frånsett dess konsekvenser. Den exakta konceptuella naturen hos en landsdygd, liksom har varit och är fallet vad gäller dygder i etiken mer generellt, förtjänar dock mer uppmärksamhet och detaljutarbetning än jag hoppas ge i den här texten.

Några ytterligare brasklappar är på sin plats. Även om det skulle ligga något i resonemang av typen fört ovan, så innebär det förstås inte att värdet av att vara ett land som inte säljer vapen till diktaturer, om det är ett värde (en landsdygd), trumfar alla andra skäl att göra det. På samma sätt som man kan hålla att det är ett värde i sig självt att hålla löften, eller att hjälpa sina vänner, eller att vara generös, kan det finnas situationer när man bör bryta löften, svika sina vänner, eller hålla tillbaka generositeten, för att andra skäl var för starka. Exemplet närmast tillhands är när hedrandet av sådana dygder skulle bringa dåliga konsekvenser i form av stort lidande. (Vissa etiker tenderar att inkludera konsekvensavväganden som del av dygden, det vill säga att veta när dygden bör leda en i handling förstås som en del utav den. Om vi väljer att konceptualisera dygder på så sätt spelar ingen större roll här, vad jag kan se.) Men jag tror också att dygdetiken applicerad på länders politisk inställning, båda i utrikespolitik och i inhemska frågor, kan ge oss möjlighet att förstå de moraliska övertygelser vilka vi ofta inte riktigt kan sätta fingret på. I debatten om vapenexporten till Saudiarabien slog det mig hur många av debattörerna som verkade ge uttryck för en sådan övertygelse, men inte riktigt kunde tydliggöra exakt vad argumentet mot sådan vapenexport var. Vissa hänvisade till konsekvenserna, men snarare undveks de, och när de nämndes berördes snarare de specifika konsekvenserna för svenska jobb än för Saudiarabiens folk. Det kan förstås vara så att våra politiker gjorde konsekvensanalyser och kom fram till att svenska jobb inte var värda konsekvenserna av att sälja vapen till Saudiarabien, men att detta budskap inte var något man nödvändigtvis ville försöka övertala väljarna om.

Det ligger säkert en del sanning i detta, men som jag understrukit tror jag också att ett annat argument förblivit oformulerat men vars skugga man kunnat se i meningar som “Sverige ska inte vara ett land som säljer vapen till diktaturer.” Här har jag enbart försökt påbörja en skiss, en övergripande struktur, för hur ett argument som tar den intuitionen seriöst skulle kunna se ut. I detta har jag diskuterat hur ett dygdetiskt tankegods skulle kunna appliceras på länder, även om det behöver utarbetas mer i detalj vad det innebär. Som del i argumentet figurerade, om än bara som hastigast i mycket koncisa former, teorier statslegitimitet, demokrati och publikt resonerande (public deliberation). Personligen tror jag att detta kan vara en typ av argument som skulle kunna vara givande inom ramen för de internationella relationernas etik mer generellt, och i denna specifika frågan ger det oss anledning att inte låta debatten om vapenexport till Saudiarabien vila när vi möts med argumentet att Sveriges val att inte exportera faktiska inte skulle ha några särskilda positiva, eller till och med skulle ha övervägande negativa, konsekvenser.