Erik Hammar

Häromdagen återbesökte jag några texter av min personliga favorit, Arthur Schopenhauer. Hans essä om att tänka själv (“On Thinking for Oneself” i min engelska översättning), får mig alltid att vakna upp och oroa mig för hur jag egentligen spenderar min tid.

Om man vill försäkra sig om att aldrig förstå något på djupet, så är det bästa man kan göra att så fort man har en ledig stund ta upp en bok och börja läsa, hävdar Schopenhauer. Läsandet blir lätt något som ersätter det egna tänkandet, ett slags enkel, upptrampad väg som man, om man vandrar den medan man håller författaren i handen, aldrig riktigt kan återbesöka utan att påverkas av vad man först läste om den. Därför bör vi tänka själva innan vi läser, säger Schopenhauer. Häri ligger skillnaden mellan lärda män och riktiga tänkare och filosofer. De lärda männen konstruerar sin världsbild baserat på auktoriteters texter, för att endast senare upptäcka vad de själva tycker egentligen, medan de som tänker själva bygger sin egen värld, konsekvent med sig själva. Schopenhauer citerar Alexander Pope gällande de lärda männen: “For ever reading, never to be read.”

I sin förundran över svunna och moderna tiders stora tänkare gäller det att inte förlora sin egen status som agent snarare än som objekt i mänsklighetens kamp för kunskap. Så rör sig mina tankar denna torsdagskväll.

Erik

Det är högt. 25 meter? 30? Likt en väktare och herre över badlandet på Skara Sommarland tornar vattenrutschkanan Fritt fall upp sig. En kastad handske byggd av järnbalkar och blå plast. Uppe på platån i toppen hänger ett allvar, illa dolt bakom nervösa skratt och låtsat förströdda ögonkast ner mot marken, i luften. För mig, uppvuxen några stenkast från Skara Sommarland, har Fritt fall alltid symboliserat mod och utmaning. Ett mandomsprov. Därför kändes det idag bra att jag, efter fyra säsongers sommarjobb på Skara Sommarland, avslutade min sista arbetsdag där med att betvinga den för min del enda kvarvarande utmaningen i parken; med att åka Fritt fall.

Fyra säsonger. Mina två första år arbetade jag som lotterivärd, ett jobb där jag som Fru Fortunas högra hand delade ut choklad och mjukisdjur, men mestadels en lätt dos besvikelse till de utan tur. Mina två sista år, inklusive 2012, var jag rörlig styrka, ett annat namn för gamla sommarlandsrävar som kan hoppa in där hjälp behövs, allt-i-allo:n. Idag gjorde jag min sista arbetsdag och vill hedra denna plats, som dominerat mina fyra senaste somrar, med en enklare post scriptum, för att både för mig själv och för eventuella andra intresserade försöka väva ihop några av de minnen och erfarenheter jag fått med mig från denna plats.

Jag tycker att jag borde minnas första arbetsdagen, 2009, bättre än jag gör. Flera olika versioner kommer spontant upp i huvudet när jag försöker minnas den, och efter att ha tänkt efter och kommit fram till en slutlig version, är jag fortfarande osäker på om mitt minne stämmer. Hur som helst: Min första dag ankom jag närmast absurt tidigt, för att hinna leta reda på den påse kläder som var designerad ”Erik Hammar”. Jag bytte jag hastigt om, och satte mig tyst och nervös vid morgonmötet och försökte dämpa de smärre stråk av panik som hade krupit runt i mig sedan dagen innan. ”Erik, Daim”, blev jag tillsagd av ”Tjalle”, ett karismatiskt försäljaress i 35-årsåldern som, fick jag höra senare, egentligen var marknadschef för parken, men som av ren entusiasm åtog sig ett något mer direkt chefskap ute bland fotfolket.

Daimchokladhjulet var sålunda mitt för dagen. Väl där upptäckte jag inom några minuter hur många saker man måste veta för att öppna ett lotterihjul. Var tänder man lamporna? Hur startar man hjulet? Var finns mitt pengabälte? När ska jag veva upp jalusierna? Va, ska jag öppna skjutbanan bredvid mitt lotteri?! När jag fick lunch gick jag och köpte en hamburgare, och satte mig ensam på uteserveringen. Jag undrade var alla andra arbetare var, och förstod inte då att jag bröt mot både jobb- och sociala regler när jag inte åt inne på PK (personalkontoret), där alla andra var. Jag måste sett bra utstött ut. När jag tänker tillbaka på min nervositet och osäkerhet, kan jag inte annat än le och hoppas att alla är lika skärrade under sin första arbetsdag.

Jag överlevde uppenbarligen första dagen. Snart hade man kommit igång. Det fanns ett tiotal lotterier och spel, och varje dag tilldelades man ett. Några var vinstlotter, några nitlotter (ursäkta ordvitsen). Hur många gånger svor man inte åt att få stå på Hajen, där gäster medelst nallebjörnar skulle kasta ner en pyramid med plåtburkar. Bakom denna pyramid fanns en metallskiva som Tjalle, enlig ryktena, skulle ha skruvat loss lite grann för att det öronbedövande kraschljudet skulle bli ännu starkare och därigenom locka än mer nyfikna potentiella spelare. Många öron har lidit på Hajen. Något annat man snart upptäckte var hur alla gäster använde samma uttryck, men ändå verkade övertygade om sin underfundighet och originalitet. (”Det var den dyraste chokladkakan någonsin”, efter att ha vunnit en 100 grams chokladkaka på femtonde försöket.) Även som rörlig styrka har jag enorma mängder av minnen. Många mätningar av för korta barn, vid åkattraktioner, och föräldrar som verkar drabbas av temporär blindhet vilken leder dem till att hävda att ”Han är en och fyrtio, det vet jag”, trots att mätstickan med tio centimeters marginal opponerar sig. Eller som när jag, efter att ha förklarat för en gäst hur man kom till hamburgerrestaurangen Saloonen, möttes av svaret ”Det är för långt.” Handfallen hasplade jag ur mig att det var ju tråkigt, men avståndet mellan dessa punkter var inte riktigt något jag hade makt att påverka.

Nåja, surmulna föräldrar och dumdryga tonårsgäng å ena sidan. Solskenshistorierna finns faktiskt också. Som att dela ut en stjärnvinst till en liten femårig tjej, som köpt ett nummer, medan andra som spenderat hundralappar utan att vinna minsta lilla antagligen förbannar himlen, är en storslagen upplevelse, om man så vill. Likaså älskar jag att hjälpa borttappade barn, vilket är en uppgift där ansvar kombineras med behov av en strategisk föräldraletarplan och barnspråkstydning. Det finns också de gäster man minns extra väl. Under mitt första år placerades jag ofta på Fotboll, ett spel där man helt enkelt ska lägga en fotbollsstraff och försöka sätta bollen i något av de runda hål som finns på den träskiva som täcker målet. Flera gånger under samma säsong, och kanske även under 2010 års säsong mitt minne sviker mig), kom en ganska rund liten kille på kanske åtta år, ihop med sin ständigt mjukt leende och beskedlige far, en slank man med glasögon och inte alls mycket hår på huvudet. Killen sköt några straffar (fyra straffar – 20 kronor), glädjen lyste i hans ögon och vinst eller förlust var för honom egala. Glädjen fanns i akten, i stunden med bollen och pappan. Efter några straffar bad alltid sonen om 20 kronor till, vilket han alltid fick. Medan han avfyrade de sista skotten stod jag och pappan tillbakalutade, medvetna om hur vi båda kände igen varandra och om hur vi båda kunde njuta av en stund fri från gängse försäljningspress eller prestationsfokus. ”Nu räcker det”, brukade pappan lugnt säga, och pojken, vars hela uppenbarelse var en symbol för en sommarlugn och nöjdhet, protesterade aldrig. Ofta kom de i slutet av dagen, och när de gick iväg sida vid sida i eftermiddagssolen var jag alltid glad över att ha fått avsluta dagen med ett gästmöte som var ett människomöte.

Jag märker hur mina minnen breder ut sig och fyller fler och fler sidor. Ändå har jag bara börjat. Lika mycket skulle kunna skrivas om varje attraktion, varje arbetsuppgift, varje människa jag träffat på Sommarland. Efter två år som rörlig styrka finns inget jag inte har gjort, och jag börjar inse vilken futil uppgift det är att försöka sammanfatta så mycket till något läs- och greppbart. Låt mig bara säga att Sommarland är en fascinerande plats. Likt ett litet samhälle blir är Sommarland en värld i sig, en värld med sin sociala väv, med sina kärlekshistorier, sina fördomar, sina ljusa och sina mörka stunder, och med ett esoteriskt språk för att effektivt dela med sig om allt som dagligen händer i parken. Ett intrikat nätverk av ”teamledare”, ”kioskare”, ”attraktionare”, ”lotterister”, och så vidare, vilka bildar subkulturer i subkulturen, kotterier i den redan av laganda fyllda grupp som ”sommaralandarna” utgör. Det är min förhoppning att denna sammanhållning ska överleva de förändringar som Sommarland nu genomgår. Den professionalisering som nu genomsyrar parken måste genomföras utan att gemenskapen dukar under i processen. Mått och steg tagna för att, säg, minska alkoholintaget på personalaktiviteter, kan lätt tas på så sätt att de dödar mer än vad som är intentionen. Må ledningen vara vaksamma på detta.

Jag skulle kunna fortsätta i evighet, känns det som. Jag inser nu, i slutet på denna text, hur svårt det antagligen är för någon som inte har jobbat på Sommarland att förstå vad jag försökt förmedla, eller, i varje fall, hur mycket rikare denna text måste vara för någon förstår mina referenser och Sommarlandstypiska anekdoter. För någon som själv befunnit sig i ”sommarlandsbubblan”.

Efter fyra somrar är det dock slut, och somrarna ska spenderas annorstädes. Det är alltid skönt att vara klar med någonting, och jag vet att jag ut i livet kommer att ta med mig känslan från somrarna i detta lekland, från det första darrande överräckandet av växelpengar på Daimchokladhjulet, till den visslande farten och adrenalininjektionen när jag efter min sista arbetsdag till slut åkte Fritt fall.

Sommaren har runnit fort och långa dagar på Sommarland har hindrat mig från aktivt bloggande. Nu har emellertid lågsäsongen anlänt och tempot sänkts, vilket jag tror kommer att lämna tid och ork till lite mer frekvent författande.

Nyss hemkommen från Liberala ungdomsförbundets kongress, är mitt huvud fullt av tankar och känslor. Varje gång jag är i med på Luf-aktiviteter vidgas mina vyer. Den gångna helgen i liberalismens tecken har påverkat mig. Dels har den lett till mycket funderande över människors behov av samhörighet, och psykologiska konsekvenser av en grupptillhörighet genom vilken de kan stilla detta behov. Människans medfödda tribalism, hennes sökande efter en egen trygg social utgångspunkt inom ramen för en känd grupp, har många sidor som jag hoppas kunna återvända till i andra blogginlägg. Ett fenomen, som jag vill diskutera i detta nu, är den påtagliga risk som alla grupper löper, nämligen den att drabbas av kollektivt tänkande, på engelska, groupthink, vilket åsyftar den likriktning av tänkandet, den avsaknad av neutral utvärdering av tankegångar som skiljer sig från majoritetens.

Även politiska ungdomsförbund kan förstås falla i de fällor som riggas av våra atavistiska gruppsociala instinkter. När man märker hur lätt det är att få en samling luf:are att jubla vid nämnandet av ”demokrati, frihet, individens rättigheter”, är det svårt att inte göra kopplingen till scenen i Monty Pythons Life of Brian. Protagonisten, Brian, i ett försök att bli av med den folkmassa som bestämt sig för att dyrka honom som Messias, utropar desperat att ”you’re all individuals”, varpå folkmassan samstämmigt repeterar hans ord, ”we’re all individuals”. En ensam stackare i folkmassan säger direkt efter detta utrop att ”I’m not”, men tystas fort av det hänförda kollektivet. Personligen kunde jag under helgen inte låta bli att tänka på de religiösa sekter vars ledare vet exakt hur han ska manipulera medlemmarna för att försätta dem i nästintill tanklös trans och okritiskt applåderande.

Låt mig betona att Luf är ett utmärkt förbund, som inte kan liknas vid någon typ av religiös sekt. Politiska värderingar, även om de har förmåga att skapa hänförelse lik den av religiös natur, är grundade på empiri (genom studiet av samhället runt omkring oss) och politisk-teoretisk argumentation (med grund i filosofin). Religionen bygger på vidskeplighet, uppenbarelse och tradition. Dessutom vill jag med bestämdhet hävda att just ”demokrati, frihet och individens rättigheter” är idéer, om några, väl värda att bejubla.

Poängen jag vill göra, efter att ha åskådat fenomenet på nära håll de senaste dagarna, är snarare att det finns en risk att den samhörighet man stundtals kan känna leder till att man slutar vara lika kritisk mot åsikter och idéer inom ramen för sin egen grupp, som gentemot andras. Att vända sitt förnuft lika mycket mot sig själv och sina egna som mot dem man kategoriserar som åsiktsmässiga fiender, det är en utmaning värd namnet. Detta kan te sig en elementär, kanske till och med barnsligt enkel poäng att göra. Det må så vara. Men det är ändock värt att understryka svårigheten att verkligen kunna värja sig mot detta fenomen innan man på nära håll studerat, snarare än läst om, situationer när det kan realiseras.

Det är vidare intressant att fundera över hur föremålet gruppens existens, dess grundläggande övertygelser och målsättningar, i sig kan påverka dessa processer. Jag tror och hoppas att Luf, där individens företräde framför kollektivet, yttrandefriheten och den ärliga debattens helgd faktiskt finns kapsylerade i gruppens gemensamma nämnare, liberalismen, just på grund av detta mycket väl kan vara mer motståndskraftigt mot groupthink än andra organisationer.

Eller så är ovanstående bara ett chauvinistiskt självförhärligande av en organisation jag tycker om, ett exempel på sådan oförmåga till självkritik jag just varnat för.

Erik