Erik Hammar

Liket lever. Med det menat, jag har inte övergivit min blogg, mitt tankerum.

Det är något sorgligt med de myriader av övergivna bloggar som återfinns i Internets alla hörn. Som gravstenar står de, i de övergivna föresatsernas, fantasilöshetens och den obetvingade mödans tecken. Som spöken blickar det icke uppdaterades kalla ögon tillbaka på de enstaka surfare som ibland snubblar över dem.

Jag kände vindarna från denna kyrkogård blåsa mig i nacken och insåg att jag ännu inte ville förpassa min blogg till de sälla jaktmarkerna, särskilt inte när avsaknaden på uppdateringar berott på letargisk oförmåga att ta mig i kragen och skriva de djävla texter jag då och då får idéer till. Nåväl, jag har väl på sätt och vis redan förpassats till en annan skara, nämligen de bloggare som ondgör sig över bloggandets krämpor, vilka de själva påtvingat sig. Dit vill jag inte heller höra, så nu får kverulanten i mig tiga.

Jag har under dagen återbesökt några favoritpassager från Shakespeare. Akt I, scen I, i A Midsummernight’s Dream, där Hermias passion och törstande efter ett frigörande av kärleken från föräldraförtryck är omedelbart förnimbar; den berömda balkongscenen i Romeo och Juliet, som visar att scener blir berömda av en anledning; samt Hamlets möte med sin faders spöke.

Läsning av något mindre poetiskt slag, som jag annars intagit, är Richard Pipes bok Communism, en bok som med tanke på sin ringa omfattning på ett utmärkt kärnfullt sätt sammanfattar kommunismens (så som denna ideologi klassiskt förstås) mest fatala endemiska problem. Att ha en tydlig uppfattning om dessa fel är extra viktigt i en tid när finansiell och politisk oro i världen gör den röda giftbägarens lockelse extra stark.

De av Pipes identifierade problemen kan sammanfattas i tre punkter: Marx’ felaktiga antropologiska påstående att privat ägande är en relativt ny konstruktion som i ett slags natur-/originaltillstånd inte var en del av människors levnadssätt; antagandet att människans natur med hjälp av disciplinering, tvång och utbildning är formbar så till den milda grad att själviskhet upphör och Platons dröm om ett samhälle där ”det privata och det individuella är fullständigt bannlyst” sålunda kan gå i uppfyllelse; antagandet att byråkratin som uppstår under revolutionens mellanstadium, under proletariatets tillfälliga diktatur, senare kommer att gå med på att släppa ifrån sig makt och inflytande. Utan att här utveckla i större detalj vad varje punkt i sig innebär, är det min fulla övertygelse att Pipes i detta sammanhang har absolut rätt. Vilket, återigen, är en viktig insikt i tider som dessa.

Erik