Spero
by erikhammar
Det är ganska sällan som SvT Aktuellt är djupt inspirerande. Som det nyhetsprogram det är tenderar det att kretsa kring svält, bråd död, ett och annat tekniskt framsteg, politikers dagliga kråmanden och arga greker. Men så satt jag i dag på min kammare och såg i Aktuellt en kort berättelse om svenska gymnasieelever som med videosamtal via Internet samtalar med likåldrade afghanska flickor och pojkar. Allt organiserades av Svenska Afghanistankommittén, som låter de afghanska eleverna komma till sitt kontor i Mazar-e-Sharif för att med en tolks hjälp samtala med svenskarna.
Det finns mycket att säga om informationsglobaliseringen, om hur vi vältrar oss i oväsentligheter och flams på all informations avskrädeshög Facebook, om hur vi skriver hatiska trollkommentarer på Aftonbladets bantningsartiklar och om hur samtal som inte störs av mobiltelefonernas plingljud är ett minne blott. Som självkritisk extremanvändare av mobilens Internetuppkoppling kan jag ärligt säga att det ibland oroar mig med vilken medvetenhetslös automatik och sinnesfrånkoppling jag instinktivt uppdaterar blogg, Facebook, Twitter och mejl så fort en icke-aktiv sekund inträder i mitt liv. Det är säkert inte på alla sätt hälsosamt, och ibland undrar man vem som tjänar vem.
Men. Men, men, men. I skenet av de otroliga möjligheter globaliseringens förkortande av avstånd och sammankoppling av människor skapar, framstår mina små betänkligheter som små skrovliga ytor på en av väggarna i en ny borg av erfarenhetsutbyte och interkulturell kontakt som internetåldern fört med sig. En värld där de geografiskt mest distanserade människorna helt plötsligt befinner sig i samma rum som en själv, en värld där ett abstrakt “de” individualiseras och i vår begreppsvärld heterogeniseras i enlighet med verklighetens beskaffenhet; det är en liberal dröm.
Av Skypesamtalet från Upplands-Bro i Sverige till en Mazar-e-Sharif i Afghanistan frammanas en obrytbar, strålande vajer som utan att synas skär genom svensk urskog och afghansk krigszon. Det är mötets, ömsesidighetens, individualiseringens, medmänsklighetens, förståelsens och erfarenhetens vajer, och inget stärker ett samhälle – det enda stora samhälle som världen i dag är – så mycket som sådana kopplingar.
För tio år sedan hade samma sak varit omöjlig. Dels för att tekniken inte var lika spridd, dels för att det i talibanernas Afghanistan inte fanns någon plats för vare sig Internet eller skolgående flickor. Jag blir ryser av hoppfullhet när jag ser de svenska eleverna berätta om hur deras klichéartade bilder av sanddyner och krig raderats ut till förmån för en ny, nyanserad bild med personlig anknytning. För den som vill sprida idéer, främja förståelse, eller öka det demokratiska engagemanget, kan ett bättre exempel på verksamhet knappt finnas.
Erik
——————————————————————————
Skypemöten, Svenska Afghanistankommitténs hemsida:
Erik Hammar 