Erik Hammar

Den senaste tiden har jag inte skrivit något här då funderingar om min framtid uppehållit mina intellektuella truppstyrkor. Efter att ha kommit fram till att en bachelor of arts gör sig bättre från England än USA (med hjälp av en tiokrona och magkänsla), så kan jag återuppta mitt tjattrande i det här utrymmet.

Jag läste precis ut Virginia Woolfs A Room of One’s Own, en bok om en kvinnas funderingar kring kvinnligt skrivande, och, i förlängningen, kvinnors rättmätiga roll som samhällsmedlemmar och hur denna roll undanhållits dem sedan urminnes tider fram till det 30-tal i vilket historien äger rum. Denna engelska klassiker, fylld av bilder från det mytomspunna Oxbridge, är en strålande blandning av giftig ironi, lärda allusioner och metaforer så slående att de briserar likt ljusgranater i läsarens huvud, och rör enormt många fler ämnen än det tydliga imperativ som givit boken dess titel, att en kvinna behöver “a room of one’s own and 500 pounds a year”, det vill säga ekonomisk och social självständighet, för att kunna nå de höjder av författarskap som män lyckats nå.

Vid ett tillfälle föreslår bokens huvudperson att människans själ innehåller en kvinnlig och en manlig kraft. Hos vissa författare hävdar den ena sin dominans över den andra. Hon åberopar Keats, som skrev att den goda författaren har ett androgynt sinnelag, och beskriver sedan hur den kvinnorörelse som börjat röra sig under 1900-talet haft effekten att män, utmanade för första gången av det hitintills underkastade könet, nu i sitt skrivande i högre grad demonstrerar sin manlighet och dess överlägsenhet gentemot det andra könet. Den manliga delen av dessa författares (bl.a. Kipling) sinne, säger Woolfs protagonist, har blivit medveten om sin egen existens, och när det sker hos en författare blir han/hon en torftig utövare av sin konst. Hos dessa författare ger den medvetandegjorda viriliteten och det utbyte mellan olika “kammare” i sinnet som den omöjliggör upphov till texter fyllda av meningar lika dödfödda som David Hume en gång beskrev sin bok Avhandling om den mänskliga naturen vara då den föll från bokpressarna.

Hos Woolf är den skickligaste författaren den som kan skriva utan att nämnvärt påverkas av sitt kön och vad samhället dikterar angående det. Hon kritiserar tidigare i boken Charlotte Brontë för att denna inte lyckas undvika att genomsyra sina texter med aggression och illvilja mot den förvisso intellektuellt kvävande situation kvinnor befann sig i på den tiden. En god författare, och här tjänar Shakespeare som den perfekte, fullständigt sinnesmässigt andogyne förebilden, låter båda sidor förenas utan att lägga sig i, låter dem mötas naturligt och tillsammans bära fram den sanning som författaren strävar efter att belysa.

Den bild Woolf målar upp är kraftfull i sin enkelhet. Men man kan med rätta fråga sig om det vore rätt att dra gränsen för denna förklaring av vad som skapar gott skrivande, vid kön. Woolfs påstående, att en författare ska försöka ge oss saker som de är, utan att kväva delar av sin identitet och mångfacetterade sinneslag, leder, om man betänker den rika flora av tillhörigheter och skiftande personlighetsdrag vuxna människor besitter, till slutsatsen att det manliga och det kvinnliga inte kan vara de enda självständiga men väsenlika entiteter som bör tillåtas att fritt från författarens medvetna påtryckningar förenas i en fullkomlig helhet. Snarare är det så, om man tar ett steg bort från den könsfokuserade analys Woolf förståeligt nog och rätteligen gör, att en skapande process blir lyckad då vi tillåter att alla våra olika personlighetsdrag och identitetsdrag blandas utan att vi medvetet påverkar processen. Blandas till det bläck med vilket vi sedan skriver. Ingen människa är enbart manlig eller kvinnlig, modig eller feg, god eller ond, egoistisk eller altruistisk, utan i oss alla har vart sinnesdrag en roll att spela. Förtrycks eller förstärks en av dem av författarens intentioner, så skadas det som är mest väsentligt för en författare: ärlighet. Detta kan liknas vid det tips till författare (av en person vars namn jag glömt) som Christopher Hitchens citerar i sina memoarer: skriv som om du skulle bli läst efter din död. Det farligaste hotet mot gott författarskap är författarens vilja att accentuera vissa aspekter av sig själv under skapandet av sin text

Sålunda blir Woolfs bidrag en mycket pregnant analys av ett av alla de tudelade koncept (i brist på ett bättre ord) som bildar ett mänskligt medvetande. När man till Woolfs könsliga koncept lägger den nästintill obegränsade rad av andra inre koncept (mod-feghet, kärlek-hat, etc.), som vi bär inom oss, ges också kön en mer realistisk tyngd i sin påverkan på en människas konstnärliga aktivitet. Woolf gör indelningen i manligt och kvinnligt, som separata och skilda (även om båda i viss mån finnes i oss alla), och utan andra skiljelinjer inom oss skulle denna delning, och det hos var individ personliga styrkeförhållande som måste finns mellan de två sidorna, framstå som alltför enskilt och ensamt determinerande i vad konstnärligt arbete resulterar i.

Det är en mycket abstrakt analys jag försökt mig på, och jag hoppas att den gått att följa någorlunda. Det var i alla fall ett gott dagsverke i tanketräning att försöka tränga djupare in i vad Woolfs analyser kan leda vidare till för tankar om människan som kreativ varelse. Ett stort tack till min före detta engelsklärare Gabriella, som rekommenderade och lånade ut ovan omskrivna bok till mig.

Erik