Erik Hammar

En ovanlig utfärd i den personliga sfären följer.

Sen kväll efter rött vin och ost (den pretentiösa prägeln urvattnas något av de faktum att det var ICA Basic-ost och att vi spelade Risk). Hur som helst, en trevlig kväll med två kollegor som slutade i intressanta anekdoter om Stalins oförmåga att inte avrätta alla sina skickliga officerare.

I dagarna rör sig många tankar inom mig. Efter att jag mot förmodan och till min egen stora förvåning givits en plats på Harvard College står jag nu och försöker göra det val jag drömde om som pojkspoling i ettan på Katedralskolan: Harvard eller Oxford. Jag tänker inte prata om vilken ångest det uppväcker inom mig: dels för att det är inte är ett ångestladdat utan ett, i positiv bemärkelse, svindlande val, och för det andra för att jag inte kan klaga i den glädje som sköljer över mig varje gång jag begrundar min goda tur. Oavsett hur mitt val mellan de elegant rundade tinnarna, tornen och accenterna i Oxford och de massiva resurserna och prestigen på andra sidan Atlanten faller ut, så vet jag såklart att jag inte är illa ute. Jag längtar efter framtiden.

Irritationsmoment i vardagen: Den idiotiska artikeln i dagens (11/4) Metro som ropade på förbud mot smala modeller i reklam osv. Den avslutar med att, i ett försök till övertygande uppfordrande rättfärdighet som faller platt ner i en smutsig pöl av ogenomtänkthet, fråga Göran Hägglund (socialminister) när sjukliga ideal förbjuds i Sverige. Sällan ser man renodlat förakt, må vara grundat på oförståelse, för det yttrandefrihetsfundament som varje stat värd att leva i grundar sig, och måste grunda sig, på. Vi kanske ska förbjuda andra ideal vi inte gillar, när vi ändå är igång. Hujedamej.

Erik