Erik Hammar

En ovanlig utfärd i den personliga sfären följer.

Sen kväll efter rött vin och ost (den pretentiösa prägeln urvattnas något av de faktum att det var ICA Basic-ost och att vi spelade Risk). Hur som helst, en trevlig kväll med två kollegor som slutade i intressanta anekdoter om Stalins oförmåga att inte avrätta alla sina skickliga officerare.

I dagarna rör sig många tankar inom mig. Efter att jag mot förmodan och till min egen stora förvåning givits en plats på Harvard College står jag nu och försöker göra det val jag drömde om som pojkspoling i ettan på Katedralskolan: Harvard eller Oxford. Jag tänker inte prata om vilken ångest det uppväcker inom mig: dels för att det är inte är ett ångestladdat utan ett, i positiv bemärkelse, svindlande val, och för det andra för att jag inte kan klaga i den glädje som sköljer över mig varje gång jag begrundar min goda tur. Oavsett hur mitt val mellan de elegant rundade tinnarna, tornen och accenterna i Oxford och de massiva resurserna och prestigen på andra sidan Atlanten faller ut, så vet jag såklart att jag inte är illa ute. Jag längtar efter framtiden.

Irritationsmoment i vardagen: Den idiotiska artikeln i dagens (11/4) Metro som ropade på förbud mot smala modeller i reklam osv. Den avslutar med att, i ett försök till övertygande uppfordrande rättfärdighet som faller platt ner i en smutsig pöl av ogenomtänkthet, fråga Göran Hägglund (socialminister) när sjukliga ideal förbjuds i Sverige. Sällan ser man renodlat förakt, må vara grundat på oförståelse, för det yttrandefrihetsfundament som varje stat värd att leva i grundar sig, och måste grunda sig, på. Vi kanske ska förbjuda andra ideal vi inte gillar, när vi ändå är igång. Hujedamej.

Erik

Jag läste precis om en av mina favoritdikter, Oscar Wildes The Ballad of Reading Gaol. I dikten möter vi en man som dödat sin hustru och med, underligt nog, glada steg vandrar runt i fängelset i väntan på att hängas. Vi får också följa hans lika fängslade kamrater i de kval de genomlider till följd av det nära studium de tvingas till av mördarens färd mot den hängning som äger rum i mitten av dikten.

Wilde utforskar i denna dikt en mängd tunga teman, bland annat hopp och hopplöshet. Vi får aldrig tränga in i psyket hos den dödsdömde, utan följer honom bara genom berättarens (en fånge men inte en dödsdömd) ögon. Denne berättare förtäljer om den dödsdömde hur ”his steps are light and gay”, men hur han också ser upp mot himlen och dess fria moln med en tillsynes större längtan och åstundan än någon annan i fängelset. På något sätt verkar hoppet leva i honom, denne man som ska skåda döden i vitögat – en kamp med en förutbestämd utgång.

De andra fångarna blickar snarare ner mot marken. De förstår inte hur en dödsdömd kan sova så lugnt natten innan sin avrättning. Denna mörka natt sitter alla fångar utom den som skall dö uppe och ber. Vakterna kikar in och ser ”Grey figures on the floor,/And [wonder] why men knelt to pray,/Who never prayed before.” De räds morgonen, men i sin cell sover den dödsdömde lugnt vidare.

När morgonen så kommer beskriver berättarfången hur han upplever att fängelset fylls av någonting, en känsla närmast, och förstår att det är för att ”the lord of Death with icy breath,/Ha[s] entered in to kill.” I den oundvikliga följetång av skeenden som alla vet kommer att leda till ett fruktansvärt förutsägbart slut, försvinner hoppet från de sedan länge fängslade kamraterna. I korridoren utanför cellerna går nu män med iordninggjorda rep. Oundvikligheten genomsyrar hela händelseförloppet, som är satt i sten liknande de hårda fängelsemurarnas byggnadsmaterial. Mannen avrättas strax efter att vår berättare förklarat att ”Something was dead in each of us,/And what was dead was hope.”

Hängningen leder till förlorat hopp hos de fängslade, vilket står i bjärt kontrast till de glada steg som de ser den dödsdömde ta dagarna innan slutet. Vilka är det som lever i en illusion: är det de sedan länge intagna som borde försöka se gladare på samma ”garish day” som den hängde såg så längtande på, eller är det snarare så att den glatt gående dödsdömde endast är ett sorgligt exempel på en man av verklighetsfrånvändhet och patetiska illusioner, nära inpå drabbad av en naivitetens blindhet? Eller är mannen, vilket måhända vore ännu mer underligt, besatt av en (sista) vilja att framstå som behärskad medan hans själ i själva verket seglar på vrålande, stormiga hav? Det beror förstås på vem man frågar. En objektiv bedömning låter sig knappast göras.

Jag lägger ifrån mig boken med en känsla av att jag endast börjat gräva några få spadtag i ett gigantiskt sandtag av djuplodande tematik om det mänskliga psyket, skuld, hopp, rättvisa, den kristna kyrkans realiserande av Jesu ord och fängelsers inverkan på de fängslade. Jag kommer att återvända hit många gånger.

Erik