Lapidisk ansats
by erikhammar
Det har sagts att jag ofta skriver långa blogginlägg. Detta är i sig en tveksam merit, men det är ändock intressant att människor tycker att mina inlägg om några få stycken är långa. Antingen säger det något om mig, om mina läsare, eller om bloggen som fenomen. Eller om alla tre.
Hur som helst, ett kortare inlägg kan nog både glädja och, kanske, fresta dem som med skeptiska ögon vänder sig bort från de ordrika essäer som vanligen pryder denna blogg att försöka sig på att läsa några rader. Welcome, ye seekers.
På tal om att vara kortfattad: Det har sagts att om aforismer att de är formuleringar som genomborrar hjärtat utan att en endaste blodsdroppe faller. Djupa analyser, å andra sidan, dissekerar långsamt hjärtat och vänder ut och in på dess mest outforskade skrymslen. Poesin, å sin sida, upplyser läsaren om hennes eget hjärta.
Att sluta är en konst. Konst är resolution. Så låt mig vara resolut och, istället för att ge utlopp för det gytter av tankar och infall som irrar runt i min själsliga bassäng, avsluta här (löften skall hållas; vad kallas kort skola bli kort).
Erik
Erik Hammar 
Du kanske borde byta ämne. Jag tvivlar på att dina läsare skulle uppleva inläggen som långa om du skulle börja definera saker som till exempel kläder & smink, eller skriva om bullen på Nockes som inte föll sig i smaken. Personligen skulle jag helst se att du fortsätter på det spår du befinner dig på!
MVH
Stefan
Det gör mig glad att du säger så, och inte heller har jag några tankar på att ändra riktning. Däremot är det intressant att fundera på just det du säger, att smink och fika och meningslöshet är vad som dominerar de flest bloggar. Tack för din kommentar!