Erik Hammar

I dagarna avslutade jag Christopher Hitchens memoarer, Hitch-22: A Memoir. Med undantag för ett par långdragna kapitel som behandlar hans vänskap med för mig okända individer (som så ofta finns felet inte hos boken utan läsaren) är den ett värdigt avslut på en lång och alldeles för abrupt avslutad karriär. Vilket inte vill säga lite.

Hitchens har gjort sig känd bland annat för sin konsekventa och svidande kritik av religiöst bigotteri varhelst det må uppträda, och bokens sista sida ger eko av just denna hans starkaste av övertygelser. På ämnet religiös-fundamentalistisk, blind säkerhet, ett ämne som idag, med religionen sedan ett tag på oroväckande global frammarsch är mycket aktuellt, yttrar han följande pregnanta meningar:

To have spent so long learning so relatively little, and then to be menaced in every aspect of my life by people who already know everything, and who have all the information they need…More depressing still, to see that in the face of this vicious assault so many of the best lack all conviction, hesitating to defend the society that makes their existence possible, while the worst are full to the brim and boiling over with murderous exaltation. (Christopher Hitchens, Hitch-22: A Memoir).

I går var jag på en Amnestyföreläsning arrangerad av mitt kära Liberala ungdomsförbundet. Temat var mödradödlighet, och vi tittade på ett antal länder där stenhårda abortlagar, lagligt och socialt fördömande av preventivmedel samt dålig tillgång till tillräckligt billig sjukvård ihop bringar horribla dödstal bland gravida kvinnor. I varenda fall vi skärskådade var religiösa föreställningar en av byggstenarna i de murar av död som omringar så många havande kvinnor världen över. Ett av dem var Nicaragua, där en ohelig allians mellan katolska kyrkan och president Bolaños resulterat i ett absolut förbud mot aborter (totalt sex länder världen över har sådan lagstiftning – bland andra Vatikanstaten), med fruktansvärda resultat som följd – kvinnor begår illegala aborter och hamnar i fängelse, eller dör i sviterna av dem. Barn föds som resultat av våldtäkter, och om du gissar att de inte föds in i ett ultimat lattepappahem á la Stockholms innerstad, då använder du antagligen ditt huvud. Kvinnor som blivit gravida kan inte genom en diskret abort undfly den sociala exkludering som annars är följden av “orätt” sexuellt umgänge (som de i första läget inte hade något att säga till om). Allt detta inte bara under den katolska kyrkans tystnad, utan under dess hejarop.

Jag lyfter detta exempel som ett sandkorn ur religionens onda verkningars öken. Att rada exempel är onödigt. Låt mig istället kvickt bemöta det standardiserade kvackandet att anstötliga företeelser likt ovanstående inte har med religionen per se att göra utan att de är resultat av någon typ av strukturell och/eller social problematik. Visst, så är ofta fallet. Men man måste besitta en alldeles besinningslöst dålig urskiljningsförmåga om man inte förmår att se hur centrala själva trossatserna som sådana är i spridandet av människodegraderande och lidandespridande dogmer på allsköns områden. De biskopar som prisar abortlagarna i Nicaragua är, får man anta, mer välbärgade än vår gemene nicaraguan. För att inte tala om herr Ratzinger, som inte bara benådats med kontroll över palats, konstskatter, kyrkor, land och pengar, utan också med ett arbete och livsföring där han har gott om tid för kontemplation. Han lever inte i någon stridszon. Han har mat på bordet, så att säga. Inte är hans förpestade, antiliberala åsikter ett resultat av ekonomiskt armod eller brist på möjlighet till självförverkligande?

Morfei armar drager mig bort från fortsatt polemik, i alla fall för stunden. Man skulle kunna fortsätta, med risken är att man finner sig själv insparkande öppna dörrar. Men ibland måste i alla fall ett par dörrar sparkas in: ju längre man väntar och ju starkare man tror att en dörr egentligen är öppen, desto större chock den dag då man ska ta sig ut och upptäcker att någon varit framme och låst den. Så i denna värld av så många extremtroende som försöker låsa så många dörrar för individer i den allmänmänskliga strävan efter frihet och lycka som är deras, får vi aldrig darra på manschetten när det gäller att förkasta idéyttringarna hos dem som är fullständigt säkra. Annars finner vi oss kanske snart i en virvelvind av förfall, i känslostämning likt den som WB Yeats beskrev i sin dikt döpt, ironiskt nog, “The Second Coming”, som Hitchens, i stycket citerat inledningsvis, alluderar till:

Turning and turning in the widening gyre
The falcon cannot hear the falconer;
Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world,
The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
The ceremony of innocence is drowned;
The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity.

Erik